tack för era kramar!!!
De värmer!
E livrädd för snart kommer jag förmodligen avsluta den här tråden på samma sätt som de flesta andra sådana här trådar brukar avslutas...
E livrädd för den stunden
E livrädd för resten av livet därefter
E livrädd
Hej tjejer!!
Situationen e ganska oförändrad, möjligtvis att pappa sover ännu mer än tidigare.
Ibland vaknar han till o är lite av sitt "gamla jag" men för detmesta sover/halvsover han o yrar en hel del.
Han kan inte alls röra sig o äta har han i princip slutat med :((
Några tuggor utspritt på hela dagen kan man säga.
Han gråter ibland och säger saker som att han inte orkar mer, att han vill att det ska ta slut nu osv.
Det är så svårt att stå maktlös bredvid, men jag känner ofta att jag "stänger av" lite för att överhuvudtaget orka med. Sen ibland kommer det ikapp och man inser hur fasligt allt är och då mår jag SKIT. Men jag antar att det är så det är???
Tack för att ni skriver till mig, ni är lite av min livlina att orka med den här situationen! Snälla, lämna mig ej ;)
Kramar
Hej på er!
Fasen också, skrev precis ett jättelångt svar till er men datorn hängde sig o det försvann :(((
I sin korthet:
Jag kan nog ännu inte förstå att han kommer att försvinna. samtidigt så känns det som att han redan har försvunnit, till stora delar i alla fall. Han är sig inte lik. Bara ibland när han har kraft o säga ngt som man hör är i hans "stil", ngn ironi eller ngt skämt eller så, så blir man så himla ledsen för att man inser vad man e påväg att förlora.
Jag inser att jag har en livslång sorg framför mig. Kan man ngnsin känna total lycka igen efter ngt sånthär?
Jag tycker att vi anhöriga är ganska bra på att stötta varandra även om vi alla har vårt eget sätt att hantera det hela på. Jag är nog den som vill o behöver prata mest, lyssna och försöka förstå mha andra, därför det e skönt för mig att Ni finns. de andra i familjen håller sig mer för sig själv liksom, jag har liksom alltid varit "pratkvarnen" hihi. För mig vore det omöjligt att hålla detta inom mig o inte dela med mig. Det skulle inte gå. Ibland känner jag mig orolig för mina andra fam.medlemmar, för de pratar så lite o så kort om det hela, att jag blir nervös att det hela kommer "spricka" sen, i efterhand, som ketchupeffekten liksom. Men jag förmodar att alla får hantera sorgen på sitt sätt.
Pappa trodde igår att han skulle dö. Han sa att han var helt övertygad, han bara ville vänta in alla familjemedlemmar. Nu blev det inte så. Tänkte på att han kanske vill ha oss alla samlade där? Kan på ngt sätt "bestämma tidpunkt" själv?
Idag har jag bara varit hemma o sovit. Jag var helt slut. Lämnade barnen på dagis o åkte hem o sov. Jag orkade intebesöka honom idag, vilket jag samtidigt har stora skuldkänslor för. Tänk om det händer nu, idag, i natt och jag inte var där o hälsade på idag!? samtidigt så måste man kanske tänka på sig själv också, jag var verkligen helt slut, både psykiskt o fysiskt, kanske behövde jag den vilan. Det e ju inte så att man vilar annars när man e hemma, när man har barn.
Pappa ber om mer o mer morfin hela tiden. Blir smärtan större o större mån tro? Eller försöker han "droga" sig själv liksom? för att han inte orkar vara vaken så mkt? för att han behöver känna sig borta för att orka med sin situation?? Hemskt om det e smärtan som blir värre o värre o inget hjälper? Jag antar att man får sätta in en pump i sådana fall??? Bara han slipper smärtan, kära Gud. ngt annat finns inte att önska just nu.
Tänk att ha levt ett liv o att man måste lämna det på detta fasliga sätt. Jag vet att han tycker att det är förnedrande, på alla sätt o vis. Han avskyr att vara så hjälplös. Han vill inte ligga där som ett paket o få hjälp med ALLT. det är så hemskt. Varför ska man behöva gå igenom ngt så vidrigt? har aldrig sett denna mörka sida av livet förr. Jag antar att det drabbar oss alla ngn gång i livet. Man får väl vara tacksam för allt det fina o vackra vi har delat med varandra o att livet faktiskt är riktigt vackert också. men inte bara just nu, för min älskade pappa. Inte nog med att man ska dö, så ska man behöva ligga plågad o vänta ¨på det också.. Vet inte vad jag ska skriva mer än att det är förfärligt......
Kram på er!
Så....nu kom jag till dessa rader som jag har fasat för sedan start...
Pappa somnade in igår
Jag kan inte säga att det var så "lugnt och fridfullt" som vissa beskriver det, det var jättejobbigt för honom (och oss) hela dagen igår innan döden inträffade...
Nu kommer vi vara tvugna att hantera sorgen o saknaden
Men pappa kommer i varje fall inte lida mer, hans lidande den här tiden har varit oerhört
Tänk att man ska behöva lida så mkt, inte nog med att man ska dö och man vet om det, så ska man behöva plågas så svårt sin sista tid
Ngn "lättnad" vet jag inte om jag känner än, givetvis är det "skönt" att slippa oroa sig, tänka på hur han lider, hur olycklig han är, hur ont han har, hur trött han var på sin situation, så ja, om det är det som kallas lättnad så känner jag väl lite av en sådan...
Nu gäller det väl att "landa" i detta nya på ngt sätt. Att ta det lugnt, tänka mkt på pappa och på sig själv, på familjen som finns kvar, o som ngn av er skrev, att sorgen får gå parallellet med det vardagliga livet.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att min pappa finns med oss även nu. Att han ser oss. Innan han gick bort bad jag honom - om han skulle kunna - ge oss ngt tecken fr andra sidan så vi vet att han fortf är med oss. Vi får se om jag ngn gång får ngt sådant tecken. Vi vet inte ens om det är möjligt att ge.
Tack för alla er! Tack för att ni finns och har hjälpt mig fram till dennna dag. Jag hoppas att tråden lever vidare ett tag till och att vi kan ventilera tankar o känslor tillsammans, det dinns ju även ni i denna tråd som är i samma situation som jag varit, denna tråd finns till även för er, kramar till er alla
Hej alla!
Tack för er omtanke och era varma ord!
Jag känner mig ganska "lugn". Är chockad över det själv faktiskt. Är jag i förnekelse? Gömmer jag bara undan känslorna? Jag tror faktiskt inte det. Men jag vet inte själv. Det värsta som kunde hända, hände. Visst, det finns alltid värre saker, men jag menar i just den här situationen. Första - och kanske värsta - förlusten känns som att den var när pappa fick sin diagnos - obotlig cancer - när vi redan visste hur det skulle sluta. Andra förlusten kom när pappa började försvinna mer o mer, när sjukdomen tog över mer och mer. Både fysiskt och psykiskt. Den tredje förlusten var den definitiva - hans död. Jag grät inte mer när han dog än vad jag hade gjort innan. Jag har gråtit mkt redan innan, kanske mest när chocken över hans hälsostatus drog undan mattan under mina ben. min pappa - obotlig cancer ??? han var ju helt FRISK. Trodde vi. Från att ha varit en aktiv man, glad, skämtsam, äventyrslusten o sportig, så dog han lite för vaje dag. På drygt 2 månader var han död. Hur i helvete kan det gå så snabbt!?? Å andra sidan så slapp han dra ut på cancerhelvetet. Jag tror inte att han skulle vilja leva med ständig oro, ångest o cellgifter. Hans lidande blev otroligt intensivt - men rel kortvarigt. Och förr eller senare så kommer alla med hans diagnos till samma punkt ändå. Man kanske kan "trösta" sig med det?
Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta. Det känns som att mardrömen är över. Dessa helvetiska ångestfyllda 2 månaderna har passerat. Jag tror nästan inte de har inträffat. Jag har redan glömt lukten i hospices korridorer, ångesten när jag cyklade dit och hem, sjukhusmatens lukt kring den blåa brickan osv. Jag minns, men det känns så avlägset. Och det har inte ens gått en vecka. Vad händer med mig? Jag orkar inte mer ngn enorm chock- och sorgvåg som kommer att överrumpla mig bakifrån när jag minst anar det. Jag orkar inte det. Jag sörjer nu, lite i taget, men i stora drag mår jag faktiskt "ok". Är det ens fysiskt möjligt? Eller psykiskt?
Jag gråter ofta, speciellt när jag tänker på ngn spec situation, eller hör min pappas röst inom mig, eller när jag ser bilder. Videoklipp har jag inte vågat titta på än. Eller när jag pratar med pappas vänner som uttrycker sin sorg o chock. Då blir allt än mer verkligt och klumpen i halsen o trycket på bröstkorgen kommer tillbaks. Och gör ont så ont. Men, jag lever i alla fall. Och jag går inte under. Och jag är säker på att det så min pappa hade velat (vill?) att vi ska fortsätta. Han kommer alltid att finnas inom oss. Och jag önskar så att han fortfarande finns med oss. Jag skulle så gärna vilja ha ett tecken från honom. Men det kanske är för tidigt än? Dock känner jag inte den där paniken som jag kände innan, som jag var rädd skulle komma o köra över mig totalt. Jag är som sagt var förvånansvärt lugn. Jag fattar det inte själv. Hur kan det vara möjligt?
Jag har skrivit en nekrolog till min fars ära och jag tror att han skulle känna sig stolt över den. Den fångar honom bra, även om en nekrolog givetvis inte kan berätta exakt hur fantastisk han var och hur mkt jag/vi älskar honom. Men den fångar hans person på ett intressant sätt, tycker jag själv. Begravningen är om lite mer än en vecka och jag är jättenervös inför den. men som jag skrev innan, innan slutet kom, jag har varit nervös hela tiden. Ett steg i taget, o sen fattar man inte hur man kom upp för den där oändliga trappan. Eller..man kommer nog aldrig helt upp, men man kämpar sig framåt med ett litet steg åt gången. Och däruppe hoppas jag att min älskade pappa står o kollar på oss genom nyckelhålet. Jag önskar bara att han kunde knacka på dörren däruppe som ett litet hej, så att jag kan leva vidare trygg med att han fortf finns där med sin varma famn o sitt stora stöd.
Pappa, jag älskar dig. Nu har du fått ro och behöver inte lida mer. Lidandet var det värsta. Din olyckliga, tomma, lidande blick. I dina annars så vackra stora gröna ögon. Nu lider vi. Men det är lättare att lida själv än att se ngn annan lida, så svårt så svårt.
Hallå tjejer? Finns ni kvar?
Hej alla o tack för era svar!
Ni betyder fortf mkt för mig!
Begravningen närmar sig o jag är MEGA nervös.
Men men, man får ta det som det kommer. Precis som innan. Jag har ju i princip varit meganervös konstant sen det här helvetet startade. Och ändå har jag klarat mig tills nu. Så jag kommer nog klara begravningen också, även om det känns som att allt liksom "väcks till liv igen" och blir så "verkligt". Dessa veckor, sedan han somnade in, har jag gått omkring lite o känt det som att allt bara varit en ond dröm, en mardröm, som jag vaknat upp ur. Den stora frågan dock "var e min pappa i så fall" har jag inte orkat tänka hela vägen, utan livet har gått lite som det brukar, lite som att han vore på semester.
Nu e jag rädd att allt rasar igen på begravningen. men som sagt, vad ska jag göra, jag får ta en sekund, en minut, ett tag åt gången.
För det mesta så mår jag ganska så "ok", bättre än vad jag trodde var möjligt faktiskt, men ibland bara det hugger tag i mig, som att jag blir knivstucken utan förvarning o luften går ur mig. Min älskade pappa, hur kan du vara borta? Hur kan det vara möjligt att du fick lida så? att du fick vara så ledsen i väntan på dödsstunden? Hur kan detta förskräckliga ha fått inträffa? Ibland gör det sjukt ont inom mig o jag vill brista. Men för det mesta känns livet ändå hyfsat ok, jag kanske e starkare än jag trodde trots allt? Hur e det möjligt att leva så pass normalt när man precis upplevt en av sina värsta mardrömmar? Vi människor e konstiga varelser. tänk att vi kan ta oss igenom detta, o värre än så.
Hur går det för alla er andra, som e på väg att missta ngn nära? O hur e det för er som lever med den ständiga sorgen? Beklagar din stora förlust, du "ledsen" som är ny i tråden! Vill du dela med dig av din historia?
Den livslånga sorgen... jag har aldrig ngnsin tvingats möta den förr. att förlora min far har varit min hittills största o mest smärtsamma förlust i livet. jag antar att man klarar det för att man måste. Man har helt enkelt inget val. Och nu får jag leva med saknaden, tomrummet o alla minnen. Puss pappa, jag älskar dig förevigt.