Hade du brudkista?

Jag syftade inte till hur det var "förr" (jag har hyfsad koll eftersom jag är historieintresserad, speciellt hur kvinnors liv tedde sig). Om man läser i tråden är det en del som beskriver att de samlade saker till hushållet i kistan, se inlägg #4 och #8 tex. Det är det jag menade.

Jag fick mammas, fyllde den med "flytta hemifrån" saker. Vald dock att ge vidare kistan till min syster när jag flyttade hemifrån. Den fick inte plast i min lägenhet. Jag är en 87:a och min syster använder kistan nu hon är en 95:a. 

Jag har kvar min. Den var mammas tidigare, och mormors innan dess. Tror att den kan ha tillhört mormors mor till och med, men det är jag inte helt säker på.

Nu ska den skänkas vidare till min 13-åriga brorsdotter, då jag själv varken har barn eller planerar att skaffa några. Tanken är att den ska gå i arv till alla kvinnor i familjen, och jag tycker det känns mysigt på något vis

Kan tillägga att jag är född 1987, och i kistan hade jag alla möjliga saker som var bra att ha när jag skulle flytta. Dock är mina syskon så pass mycket äldre än mig att jag hade fått ta över massor av de sakerna de hade haft och rensat ut när de fått det bättre ställt, så jag använde inte bara kistan som förvaring.

Ah, okej. Då tror jag istället att de flesta inte får komplett hushållsutrustning utan lite spridda saker. Silverskedar och dukar är väl tex typiskt roligare att ge bort än rivjärn. Men nån annan bör väl hellre svara på det, nån riktigsamlare menar jag. För egen del var det iaf så att jag hade kökshanddukar, champagneglas, servettring, lite silverbestick, kaffekoppar, osthyvel, nån kokbok, dukar och kanske nåt mer. Lite "finare" saker som jag fick vid särskilda tillfällen, rejälare prylar som lakan och brödrost fick jag när det faktiskt var dags att flytta och de grejorna tog aldrig omvägen genom kistan.

Ja, en som morfar gjort. Han gjorde en till alla barn när vi fyllde 15. Då fick man brudkista. Så har det varit tradition att man efter det bara för saker i födelsedagspresent följande år av släktingar som är till "flytten", normalt sett vis 18 eller 19 år.

Har den tyvärr inte hos mig nu då den var för tung för att flytta.

Men det är ju inte så att jag fick med den för att jag blev brud. Snart 32 och tyvärr fortfarande ogift. Men flyttade gjorde jag i alla fall.

Jag var nog ingen riktig samlare heller, min kista var inte ens full när jag flyttade. Inga stora saker som kastruller eller sängkläder hade jag. Det var mest lite löpare, handdukar, små grejer till köket och prydnadssaker vad jag kan minnas. Jag önskade mig aldrig grejer till brudkistan men fick jag nåt som passade in (sånt jag inte behövde när jag bodde hemma) så åkte den/det ner i kistan.

Nja, fick en trådkorg med lock av farmor när jag var 14. Den la jag sedan själv saker som jag köpte glas mest, (vilka alla senare visade sig i princip odugliga) men även handdukar. Nu har jag minnessaker från vårat bröllop samt sonens födelse i den. (Den är så pass liten att den inte duger till mycket annat.

Så någon traditionell brudkista hade jag inte, men försökte i alla fall. (Hade läst om det och ville göra en) Född på 80-talets början.

Det verkar som att i de familjer där en specifik kista går i arv så fortsätter den att dyka upp årtionde efter årtionde. Egentligen tycker jag nog det låter mysigare än att, som jag, få en nytillverkad, men nånstans ska ju en tradition börja också.

Jag var allmänt nyfiken när jag började tråden, men är nu är jag riktigt rörd av att höra om dem som haft vandringskistor eller som hade en stark relation till sin av andra anledningar.

Som nån sa, så var det inte de stora grejerna som åkte ner i kistan, utan mer finsaker. Silverbestick, som nån sa, finare dukar, gardiner och sånt. Jag hade lite husgeråd också, men inga stora grejer. En tekanna, en såskastrull etc. Det hann bli nittiotal innan jag faktiskt flyttade ut, så det sista som åkte ner i kistan var en wok, vill jag minnas. Min var knökfull när jag flyttade, men det saknades förstås fortfarande grejer. (Konservöppnare, minns jag)

Åh, jag blir alldeles rörd av era beskrivningar - även de som inte hade kista verkar ha nostalgitrippat till sin utflyttning. För mig var den självständigheten en stor grej och trots att det egentligen inte fanns så fantastiskt mycket praktiskt i brudkistan, så var den en trygghet för mig när jag flyttade ut. Det kändes som att jag var förberedd på den här dagen. Som att det som fanns i kistan inte var så otroligt viktigt - mer som att det faktum att den fanns och fylldes på efter hand höll mig medveten om att jag en dag skulle flytta ut så att jag var mentalt förberedd på det.

Vad mysigt med er som startar traditionen nu, genom att skaffa en till era barn. Vid tretton kanske de inte fullt uppskattar att ni gör den själva eller målar och fiffar till den själva, men nån gång i 25-årsåldern så kommer de plötsligt att stå där och inse att det låg kärlek bakom de "tråkiga" presenterna. 

Och då säger jag inte att det är nåt dåligt att _inte_ ordna med en. För mig var den en symbol, och symboler kan se ut på många sätt.

Jag och min mamma hade en knölig relation, särskilt under tonåren, och det var när poletten trillade ner om kistan som jag fick begrepp om den kärlek som ligger i att förbereda någon på att klara sig utan en. För en sån sak kan ju vad som helst vara en symbol - en brödrost eller ett rivjärn, som nån sa, eller vad som helst. För mig var det kistan och därför känner jag varmt för den.

(För övrigt: är inte det här en sån där typisk sak som P1 skulle kunna få för sig att göra dokumentär om? )

Jag är själv född 1970 men har ALDRIG hört om någon som haft en brudkista i modern tid. Kan det vara beroende på var man är född i landet?