jag var livrädd innan min första förlossning, men fick ingen hjälp för jag var då först föderska och det kan gå hur bra som helst påstodde dom. men sen när allt väl starta hade jag en super lång latensfas som var extremt utröttande med värkar 4-5 min emellan, så tillsut efter 2 ½ dag så valde dom att sluta skicka hem mig och istället sätta igång mig, dom börja med att spräcka vattnet. men inget mer hände förutom värkarna som var konstant, så fick bli dropp och då öppnade jag mig super fort. fick både lustgas och epidural, spinal morfin ja tamefan allt haha och sen vid krystvärkarna var jag så trött att jag somnade konstant så dom fick ta in sugklocka och klippa för att få ut henne. så 68 timmar tog den förlossningen. jag läkte snabbt och fint efter men vart deprimerad och tog det hela hårt. gick i samtal och blev fri från depressionen efter ett år.
5½ år senare med en ny kille och ett nytt sjukhus för förlossningen. satt jag där nu igen den 1 februari på förlossningen denna gång skulle det bli planerad igångsättning, just för mer kontroll på allt. jag var ändå rädd.. och hade min förlossning i bakhuvudet.
vi startade med en "tampong" med igångsättnings gel typ. och den fick sitta hela 24 timmar sa dom, så jag gick hela dagen med värkar och dom kändes inte :-O ctgn visade värkar mellan 3-4 min hela dagen och jag känd inget av dom. vi sover på bb och kan gå till förlossningen om det skulle sätta igång. sen på natten den 2 februari kände jag lite i benen att jag började få ont, och hörde ett knak nedanför livmodern ( är sjukt medvten om min kropp) så jag går på toa och blöder, blir lite orolig så går bort förlossningen och frågar vad det kan vara? hon säger vi kör en ctg och sen en koll, så jag väcker min underbara karl som sovit med mig på bb, och visst värkarna är regelbudna men inte så starka att dom gör ont, men både vattnet och slemproppen hade gått vid mitt "knak" och jag var helt utplånad och öppen 1 cm dock bara men glad ändå att det tog mig framåt utan hemsk smärta i allfall.
sen tar dom i lite mer värkarna och jag får bada och en alvedon, men sen tillslut är värkarna jobbiga och jag vill gå upp i stället. härdar ut en timme till sen får jag en morfin spruta. killen min masserar benen och håller i dom hårt när jag får värkar så jag ska foka på det, vi andas och tar oss igenom det. och sen har morfin gått ur och jag frågar om mer? men får till svar att nej inge mer än en får man. epidural? nej du är öppen 4cm vi vill gärna att du är öppen mer innan vi ger det.., okej säger jag och härdar ut i 1 och en halvitmme till men då börjar det vara olidligt i benen och hela kroppen skakar.. 5cm öppen bara.. suck.. men dom sätter i epidural och en storm av lugn kommer, jag får andas, kan passa på att dricka. min kille fixar med min musik och andas så fort det blir jobbigt men efter en stund kommer det krystvärkar och dom börjar ta i.. jag ber om nån bedövning för dom trycker på så förbaskat och bm tycker jag ska hålla emot, men jag orkar inte det.. så får lustgas så jag ska stå ut. men värkarna svagas ner och trycket ökar.. så dom beslutar sig att sätta på dropp för att speeda på öppningen för den går så segt. och dom ökar till 10 ml först och trycket ökar och killen min hänger sig fast vid mig kramar uppmuntrar och coatchar när jag ska andas hur jag ska andas, och jag hör honom som ett eko hela tiden så får mig ur min krypande panik.. har haft krystvärkar i ca 3½timme totalt då dom ökar snabbt droppet till 20ml och på en timme öppnar jag mig till 10 cm. jag kvider en del, och får panik attacker stundvis, men killen får mig att hålla mig i fokus, en värk i taget, här och nu, han finns brevid. han är med. sen är det nån jäkla kant lill tjejen inte kommer över.. så bm tycker jag ska ställa mig på knä, jag gnäller jag vill inte röra mig en tum. killen säger, gumman du kan ställa dig upp, det kommer hjälpa. och direkt börjar jag försöka ta mig upp på alla 4, men trycket ökar ännu mer och killen står och håller i mig med all kraft för att kunna hålla mig tillbaka (good luck) sen får vi vända tillbaka mig för att hjärtljuden sjunker. så nu ligger jag där 10cm öppen fortfarande och med krystvärkar och min tjej sitter som fast. dom får benda med fingrar och trycka över henne över kanten och trycka och pressa och jag kvider verkligen och håller om min kille allt vad jag kan! och skriker, en lååång krystvärk.. och sen en låång pause på 3 min säkert sen väljer dom att klippa och ut kommer hon efter låång krystvärk och killen står och puschar du är sååå duktig!! du klarar det! så sen är hon ute! den 2 februari klockan 12:11. ca 12 timmars förlossning.
och min kille släppte inte min blick en enda sekund under hela förlossningen. han åt inte ,drack inte, gick inte ens på toa den stackarn.. han var fullt ut där för mig hela tiden, och han var fokad, lugn och trygg. det kändes mer som VI födde, än att bara JAG gjorde det.
vad ville jag säga med detta. jo jag var rädd första (men hade då inget stöd av den pappan), jag var rädd andra gången, men stödet man har med sig gör allt för förlossningen. min kille var fantastisk! jag hade inte klarat en sekund utan honom. visst jag var rädd, visst jag panika, visst det gjorde vrål ont. men han gjorde allt uthärdligt.
så mitt tips är: coatcha ditt stöd om hur allt ska vara och vad den kan göra. det kommer vara guldvärt. spelar ingen roll vad som händer eller hur ont det gör, stödet lindrar allt.