Livrädd för att föda igen!!!

jag fick gå till en aurora, för min rädsla, jag var mest rädd för att förlora kontroll, att det skulle ta för långt tid som med första. Vi snackade om igångsättning då det är liite mer under kontrollerade omständigheter .
Fick göra ett UL vilket visade att sonen lite för lite vatten så de satte igång mig dagen efter. var itne meningen egentligen, men de blev så och jag kan säga att det var bättre än första förlossningen.
Gjorde ont gjorde det, men för min del var de lite mer kontrollerat och de tog inte lång tid..

All hjälp man kan få att ta kontroll över sin rädsla innan förlossningen är ju jättebra, så om du tror att man på en Aurora-mottagninge skulle kunna hjälpa dig så tycker jag självklart att du skall kontakta en sådan.

Smärtsamt kommer det ju vara och den kan du inte påverka så mycket, däremot kan man påverka sin egen uppfattning om smärtan och rädslan för den om man tar tag i det innan.
Så jag önskar dig stort lycka till och hoppas du kan komma att se fram emot din förestående förlossning

Tycker absolut du ska prata med någon om din rädsla. Det är inte bra för varken dig eller bebisen att gå runt och vara orolig.

Precis som kanske2011 skriver så kan man påverka sin egen uppfattning och inställning och det kan man komma väldigt långt med. En doula kanske vore något för dig? Som kan hjälpa dig ha kontroll under hela förlossningen och hjälpa dig behålla dina mål och visioner kring hur barnet ska födas fram.

När har du BF?
All lycka till dig, föda barn ska vara en positiv upplevelse, precis som graviditeten. 

Usch, jag känner igen mig i det du skriver i TS....

Jag väntar barn nr 3 också och är totalt vettskrämd över bara tanken på förlossningen. Å här sitter jag... 12 dagar kvar till beräknat... och har inte gjort ett skit åt min förlossningsrädsla. Jag har hela tiden tänkt att min rädsla kommer att gå över när jag närmar mig dagen D men å så fel jag hade!

De båda andra förlossningarna har gått fort och våldsamt till, jag är rädd för smärtan, rädd för att förlora kontrollen, rädd för att spricka, rädd för efterarbetet och smärtan som kommer med den.

Shit... vad har jag gett mig in på?!?!?

Jag var väldigt rädd efter första barnet både för smärtan och för att jag totalt var borta och hadde ingen kontroll. Min andra förlossning valde jag mer noga smärt lindring och tog både spinal, lustgas och bäckenbottenbedövning då jag mest är rädd fär kryssningsvärkarna. Det tog långt ifrån bort all smärta men den var uthärdig och jag hadde kontroll. De la fram bäckenbottenbedövningen fram så att jag såg den och viste att jag snabbt skulle få den när det behövdes. Jag kommer göra samma sak nu med trean i juli! Fast jag är ju nervös så klart endå! Men inte lika rädd som förra gången.

Jag väntar också nr 3 och är livrädd. Trodde jag skulle dö under sista förlossningen pga att ryggbedövningen tog för högt upp så jag fick svårt att andas. Detta var under ett akut KS. Nu har jag varit på tul med denna bebis och det har visat sig att den är stor, så jag ska nog sättas igång under nästa v. Är så rädd att ngt ska gå fel, vet inte hur jag ska hantera det samtidigt som jag längtar så mycket efter bebisen....
Har varit på aurora men inte fått ut så mkt av det.

Sen förstår jag inte varför jag tittar så mycket på alla hemska tv program som förlossningsakuten, livet på bb mm där man ofta får se dramatiska förlossningar. Jag bara dras till till det.

jag är också livrädd att föda mitt andra barn. Första var en upplevelse visst.. Men kändes inte som att jag hade den kontrollen jag ville ha.. Jag är extremt spruträdd med tog eda iallafall, dom sa att jag skulle säga till när jag fick en värk så skulle dom sluta och vänta till efter värken. Men dom slutade inte och det gjorde skit ont!! Svimmade nästan och frågade vafan dom höll på med och då fick jag till svar att dom nästan var klara därför hade dom fortsatt.. Så detta gör mig livrädd att dom inte ska lyssna på mig.

Sen blev det lite komplikationer och jag fick åka upp till operation och bli skrapad efter. Moderkakan var inte hel när den kom ut.. Sånt gör mig ännu mer nervös!

Någon som gått n¨gon profylaxkurs eller liknade? Tänkte att det kunde vara skönt att öva andning och avslappning så jag får inte lugn...

Super att du tar tag i det redan så du hinner kunna hantera din rädsla på ett bra sätt inför förlossningen!

http://www.barnmorska.net/artiklar/forlossning/103-dyktekniken.html
Kan du läsa lite om dyktekniken! 

Lycka till! 

Happ, så har man fått blödningar... så mycket var det för den förberedningen

jag var livrädd innan min första förlossning, men fick ingen hjälp för jag var då först föderska och det kan gå hur bra som helst påstodde dom. men sen när allt väl starta hade jag en super lång latensfas som var extremt utröttande med värkar 4-5 min emellan, så tillsut efter 2 ½ dag så valde dom att sluta skicka hem mig och istället sätta igång mig, dom börja med att spräcka vattnet. men inget mer hände förutom värkarna som var konstant, så fick bli dropp och då öppnade jag mig super fort. fick både lustgas och epidural, spinal morfin ja tamefan allt haha och sen vid krystvärkarna var jag så trött att jag somnade konstant så dom fick ta in sugklocka och klippa för att få ut henne. så 68 timmar tog den förlossningen. jag läkte snabbt och fint efter men vart deprimerad och tog det hela hårt. gick i samtal och blev fri från depressionen efter ett år.

5½ år senare med en ny kille och ett  nytt sjukhus för förlossningen.  satt jag där nu igen den 1 februari på förlossningen denna gång skulle det bli planerad igångsättning, just för mer kontroll på allt. jag var ändå rädd.. och hade min förlossning i bakhuvudet.
vi startade med en "tampong" med igångsättnings gel typ. och den fick sitta hela 24 timmar sa dom, så jag gick hela dagen med värkar och dom kändes inte :-O ctgn visade värkar mellan 3-4 min hela dagen och jag känd inget av dom. vi sover på bb och kan gå till förlossningen om det skulle sätta igång.  sen på natten den 2 februari kände jag lite i benen att jag började få ont, och hörde ett knak nedanför livmodern ( är sjukt medvten om min kropp) så jag går på toa och blöder, blir lite orolig så går bort förlossningen och frågar vad det kan vara? hon säger vi kör en ctg och sen en koll, så jag väcker min underbara karl som sovit med mig på bb, och visst värkarna är regelbudna men inte så starka att dom gör ont, men både vattnet och slemproppen hade gått vid mitt "knak"  och jag var helt utplånad och öppen 1 cm dock bara men glad ändå att det tog mig framåt utan hemsk smärta i allfall.
sen tar dom i lite mer värkarna och jag får bada och en alvedon, men sen tillslut är värkarna jobbiga och jag vill gå upp i stället. härdar ut en timme till sen får jag en morfin spruta. killen min masserar benen och håller i dom hårt när jag får värkar så jag ska foka på det, vi andas och tar oss igenom det. och sen har morfin gått ur och jag frågar om mer? men får till svar att nej inge mer än en får man. epidural? nej du är öppen 4cm vi vill gärna att du är öppen mer innan vi ger det.., okej säger jag och härdar ut i 1 och en halvitmme till men då  börjar det vara olidligt i benen och hela kroppen skakar.. 5cm öppen bara.. suck.. men dom sätter i epidural och en storm av lugn kommer, jag får andas, kan passa på att dricka. min kille fixar med min musik och andas så fort det blir jobbigt men efter en stund  kommer det krystvärkar och dom börjar ta i.. jag ber om nån bedövning för dom trycker på så förbaskat och bm tycker jag ska hålla emot, men jag orkar inte det.. så får lustgas så jag ska stå ut. men värkarna svagas ner och trycket ökar.. så dom beslutar sig att sätta på dropp för att speeda på öppningen för den går så segt. och dom ökar till 10 ml först och trycket ökar och killen min hänger sig fast vid mig kramar uppmuntrar och coatchar när jag ska andas hur jag ska andas, och jag hör honom som ett eko hela tiden så får mig ur min krypande panik.. har haft krystvärkar i ca 3½timme totalt då dom ökar snabbt droppet till 20ml och på en timme öppnar jag mig till 10 cm. jag kvider en del, och får panik attacker stundvis, men killen får mig att hålla mig i fokus, en värk i taget, här och nu, han finns brevid. han är med. sen är det nån jäkla kant lill tjejen inte kommer över.. så bm tycker jag ska ställa mig på knä, jag gnäller jag vill inte röra mig en tum. killen säger, gumman du kan ställa dig upp, det kommer hjälpa. och direkt börjar jag försöka ta mig upp på alla 4, men trycket ökar ännu mer och killen står och håller i mig med all kraft för att kunna hålla mig tillbaka (good luck) sen får vi vända tillbaka mig för att hjärtljuden sjunker. så nu ligger jag där 10cm öppen fortfarande och med krystvärkar och min tjej sitter som fast. dom får benda med fingrar och trycka över henne över kanten och trycka och pressa och jag kvider verkligen och håller om min kille allt vad jag kan! och skriker, en lååång krystvärk.. och sen en låång pause på 3 min säkert  sen väljer dom att klippa och ut kommer hon efter låång krystvärk och killen står och puschar du är sååå duktig!! du klarar det! så sen är hon ute! den 2 februari klockan 12:11. ca 12 timmars förlossning.
och min kille släppte inte min blick en enda sekund under hela förlossningen. han åt inte ,drack inte, gick inte ens på toa den stackarn.. han var fullt ut där för mig hela tiden, och han var fokad, lugn och trygg. det kändes mer som VI födde, än att bara JAG gjorde det.

vad ville jag säga med detta. jo jag var rädd första (men hade då inget stöd av den pappan), jag var rädd andra gången, men stödet man har med sig gör allt för förlossningen. min kille var fantastisk! jag hade inte klarat en sekund utan honom. visst jag var rädd, visst jag panika, visst det gjorde vrål ont. men han gjorde allt uthärdligt.

så mitt tips är: coatcha ditt stöd om hur allt ska vara och vad den kan göra. det kommer vara guldvärt. spelar ingen roll vad som händer eller hur ont det gör, stödet lindrar allt.