Ska vi våga försöka igen?

Jag hade en gammal arbetskamrat. Hon var gravt överviktig och det påverkade hennes fertilitet.. Hon fick under alla dessa år missfall hela 9 gånger!! Men hon gav inte upp... hon gick ner i vikt och försökte igen och igen och igen... nu sitter de hemma med en liten son på 2 år:) Ville bara säga att det går, även om det kan bli många missfall på vägen... lycka till, och ge inte upp!

Beklagar dina missfall. Två MF är vad jag förstår inte helt ovanligt och behöver inte tyda på att man drabbas av fler. Om man får tre i följd brukar man ha rätt till utredning av sjukvården. Jag har själv haft 5 missfall i bagaget. Hade 4 MF i rad innan sonen föddes 2009, nu har jag fått ytterligare ett. Jag är utredd, men man har inte hittat några fel och det gör de i och för sig sällan. Mitt råd till dig är att ta hand om dig själv och försök fokusera på annat ett tag. Det är svårt att tro nu, men man får upp glöden att kämpa på rätt snart igen. Du har åren och åldern på din sida, kämpa på och ge inte upp. Det är sannolikt inget fel på dig då du har fått ett barn tidigare. Men sorgen finns ju där ändå över det barn som man inte fick. Kram

Usch vad hemskt med 9 missfall. Det skulle jag aldrig orka med psykiskt!!
Förmodligen var det övervikten för henne då som gjorde att hon fick missfall??
Nu är inte jag det minsta överviktig så i mitt fall är det inte det som är problemet, Hade varit betydligt lättare om man hade vetat vad det är för fel (om det är något fel) så att man kunde göra nått åt det. Mest troligt är det nog inget fel på oss enligt läkare som jag pratat med, vi har enligt dom bara haft extrem otur.Ja, tiden läker väl alla sår får jag hoppas. Som du skriver, vi har ett barn sedan tidigare så risken att det ska vara nått fel på oss är mycket liten. Men oron finns såklart där ändå.
Jag har alltid velat ha tätt mellan barnen. Dottern fyller två år nästa vecka och tiden bara tickar iväg. Det blir inte alltid som man tänkt sig

Vi skyddar oss inte just nu men försöker inte aktivt skaffa barn heller. På nått sätt känns det som att jag redan är redo för en ny graviditet. Efter förra missfallet så var det den nya graviditeten som fick mig att gå vidare och må bra igen. Samtidigt så känns det jättejobbigt om jag skulle bli gravid snart igen. Oron skulle vara fruktansvärd vid en ny graviditet, och skulle den också sluta i missfall så skulle jag nog hamna i någon djup depression eller nått... Det är svårt att veta hur man ska göra.....

Hej,

Beklagar verkligen det som hänt dig, jag vet själv hur det är då vi gått igenom fyra missfall...

Vill tipsa om en bra tråd där det finns massa kunskap om upprepande missfall:
www.familjeliv.se/Forum-11-261/m51510686.html

Välkommen dit!

Hej!

Beklagar verkligen dina missfall, vet så väl hur ont det gör. Vi fick tre missfall (varav ett MA) innan vår son föddes. När han var 10 månader blev vi gravida igen, och är nu i v 29, utan missfall före denna graviditet. Så jag skulle absolut, absolut rekommendera er att försöka igen. Ni vet ju att ni kan få barn tillsammans, att det inte finns någonting i er "kombination" som gör att ni bara kan få missfall, så det finns ju ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra framöver. Och när det gör det så får ni världens bästa plåster för att den smärta ni gått igenom med missfallen. Skulle det bli så att ni drabbas en tredje gång så har ni rätt till en utredning, och även om de sällan hittar något vid sådana (de hittade inget fel på oss t ex, utom min PCO, men det är omdebatterat om det orsakar missfall eller inte) kan det ändå vara skönt att få gjort.

Titta gärna på min profil om du undrar mer om vår historia.

Ta hand om dig, tillåt dig att sörja, men också att hoppas.

Stora kramar Emma 

Ja, jag har är inne på min åttonde graviditet och vi har mist två barn i processen. (2 utomkvedes, 1 ma och resten mf)
Hur man orkar? Ja, man kan välja att ge upp, det kan man göra vilken dag som helst. Eller ändra sig.

Många menar att man ska vila emellan och läka. (Gamla skolan) den nya menar att man kan läka i en ny gravidtet som går bra med.

Jag försöker att se det jag har-varje dag och glädjas över det. Tänka solsken. Typ.
Sen har jag en väldigt stödjande omgivning och det hjälper mig att orka. Dessutom så har jag lagt mig tll med *kick ass* ett jävlar anamma. Jag försöker samla kraft från dom orden och hämta stryka från dom.
Det hjäler mig massor.

Våga bli gravid? Jag vågar och jag törs, men visst är jag orolig, stressad och rädd, men det är oundvikligt eftersom man bär minnen och kroppsminnen med sig. Antingen tar man steget eller inte. och man kan vara medveten om att man kan ändra sig när man vill- tills man kanske är gravid, men då är man på tåget och då är det bara att försöka följa med på resan. Min erfarenhet är att det går lättare desto längre man går och om du tex tog dig förbi vecka 10-11 så kommer du att bli mer trygg i graviditeten och det är faktiskt en skön känsla. Då. Inte före men efter...  men om du vågar är upp till dig. Det är något du själv måste bestämma/välja.

Jag hoppas att det går bra för dig ts oavsett hur du/ni gör.

Och jag beklagar dina MA. Jag är ledsen med dig men om du väljer att försöka igen så önskar jag att det går bra! Al the way!

Kram