Ni som verkligen INTE ville ha en son men fick det, hur gick det med anknytningen efteråt?

Adoptera från Kina så får man förmodligen garanterat en flicka!!

Jag kände som dig när jag väntade barn, fast tvärtom. Jag ville ha en pojke. Jag vet inte hur jag hade reagerat om det varit en flicka. Förhoppningsvis hade jag inte känt så när jag väl höll flickan i famnen. Jag har valt att inte försöka få fler barn av rädsla för att få en dotter. Vår son är underbar, mjuk, omtänksam och rolig. Han är sex år och går i förskoleklass nu. När han började på dagis pratade vi om ett till barn. Eftersom sonen var så underbar började jag känna att det inte spelade någon roll om det blev en pojke eller flicka. Men när vi hade skolat in honom så kände jag att jag aldrig i livet skulle vilja ha en dotter. Jag tyckte att tjejerna var hemska. Gapiga, bråkiga, slogs, bet andra barn, sa fula ord och de större tjejerna fryste ut varandra och pratade illa om varandra. Det ser jag ännu mer av nu när de börjat skolan. Hua, de är riktigt elaka mot varandra. Pojkarna leker bra tillsammans utan tjafs. Blir det bråk löser de det snabbt utan skitsnack om varandra. I klassen finns det två tjejer som inte håller på så och de är härliga. Sonen leker mycket med dem även på fritiden. Man kan inte rå för sina känslor, jag hoppas för din skull att det ordnar sig. 

Om man ska vara sån och kategorisera hur flickor och pojkar "ska" vara så måste jag ändå tycka att flickor är värre. Speciellt när de kommer upp till skolåldern och bara suger i sig all uppmärksamhet och vill ändå ha mer. Och all dessa fnitter som verkligen kan göra en tokig.

Flicka.

- Vill du se min teckning jag har gjort.
- Oh vilken fin.
- Nääää
- Jo men det tycker jag
- Nääää, rebecka i skolan ritar finare än mig.

and so on and so on and so on...

Pojke.

- Vill du se mitt skepp jag har byggt?
- Oh vilken fin.
- Mmmm
och sen sticker han iväg för att göra annat.

när jag var gravid så var jag och min sambo hundra % säkra på att vi skulle få en kille alla utom min mamma trodde på en kille. sen på förlossningen när den lilla skrutt las på min mage och vi fick reda på att det var en tjej det var helt galet vi hade ju båda trott att det skulle bli en kille.. även fast vi blev förvånade så blev jag så otroligt glad att min dotter min lilla prinsessa var frisk och så otroligt söt. och hade ja fått en son hade jag inte haft min dotter men nästa barn det får bli en kille om det vill sig då har man barn i båda könen som man kan älska.

tror de flesta älskar sina barn vad det än blir för kön och gör man inte det så finns det säkert andra familjer ute i landet som skulle göra det åt er.

sen kan man aldrig vara säker på vad det är för kön ja menar det är ändå 50% chans att få en kille och 50% chans att få en tjej.
så om ni inte tänkte på det innan att de kan bli av det andra könet skulle kanske inte skaffat ett till om ni redan hade ett barn av det könet ni vill ha.

Jag önskade mig en flicka med mitt första barn. Det blev en pojke och när han var född så hade jag glömt direkt att jag önskat en tjej jag bara älskade honom från första stund. Anknytningen var inga porblem alls den kom direkt.

Men med mitt andra barn så önskade jag också en tjej eftersom jag då redan hade en pojk så jag skulle få en av varje. Det blev en tjej. Men inte var jag lycklig för det jag drabbades av förlossningsdepp och anknytningen dröjde mycket länge innan jag blev lika "kär" i min tjej. Också för att det var andra barnet tänker jag så tycker man det första är så fantastiskt att man har svårt att se att det ska finnas plats i hjärtat för en till.

Så det där med anknytningen måste jag verkligen säga har inget att göra med eventuella besvikelser över könet, utan av andra orsaker som tex förlossningsdepp och sådant och det kan man få även om man fick just det könet man önskade sig.

Men till sist brukar det ändå normalt sett vara så att man äslakr och önskar sig just det barnet man får.