har ett biologiskt barn och skall adoptera ett syskon

Hej Allihop!

Jag och min man har gått adoptionsutredningen, vi väntar på att få börja med hemutredningen. Vi är båda 28 år och har en biologisk dotter som fyller 2 år i vår. Jag har opererat bort livmodern efter att ha haft cancer. Så vi vet att vi inte kan få barn biologiskt. Det känns som en lättnad för mig, för vi kan inte göra mer än att stå i köööö... och samtidigt njuta av det vi har och vara i nuet. Hoppas det kommer bli en härlig erfarenhet..

Vi har varit väldigt öppna mot alla, kompisar, arbetskompisar, familj och dagispersonal. Jag tror vår tjej kommer att bli enormt svartsjuk då någon kommer och konkurrerar med uppmärksamheten. Men det kommer nog bli mer glädje med tiden..

Men jag har självklart frågor och funderingar och skulle gärna vilja ha kontakt med någon som går igenom samma sak..

Sorry, vi har gått adoptionsutbildningen, ! Det blev lite snurrigt det där..

Jag är lite orolig för att vi kanske inte hinner att adoptera eftersom min man fyllde 40 i juni förra året och därför vill vi inte basunera ut det för alla människor. Dessutom ska vi göra ett till ICSI och hinner nog göra det innan hemutredningen startar.

Vi har stått i kö i BFAs register i Sverige i 2,5 år så jag hoppas att det går riktigt snabbt att få iväg papper till något land men sen är det ju ytterligare 1-2 års väntan innan barnbesked och sedan ännu mer väntan innan resebesked.

Hur ser det ut för er? Det jag funderar på är när man ska börja prata med vår dotter om det här eftersom allt känns så osäkert.

Vår var 7 år när vi började utredningen, vi hade innan läst lite böcker och pratat om adoption i största allmänhet. Vi berättade för honom när första "utredningsmötet" var inbokat.
MVH
Fabbemam

Vi hade 2 biobarn när vi adopterade i feb-09. Båda barnen var med i Kina. De var iofs lite äldre (8+13 år) då. Allt gick bra, vi åkte 1 vecka tidigare och hade lite sightseeing och shopping innan vi fick vår prinsessa .

Vi var också tvungna att gå kursen, ett nödvändigt ont för jag tycker personligen inte att den gav något...

Allt har gått bra sedan vi kommit hem, prinsessan var van att bo i familj och ha syskon, så hon satte brorsorna på plats på en gång hihi. Hur hon kommer att tänka när hon blir större  ang hudfärg är något som man inte vet. Vi pratar ofta om Kina, att hon är från fina-kina och att mamma, pappa och brorsorna var såå glada den dagen vi fick henne. Så även om hon inte förstår nu vad det innebär, så finns det med henne att hon är född i Kina. det är inte tabu att prata om det känner hon. Hon har själv redan kommenterat att hon har "svarta" ögon och jag har blå.  Vi har turen att umgås nära med två andra familjer med barn från Kina och hennes bästa kompis privat och som även går på samma dagis är adopterad från Etiopien. Den flickan har också en bror som är född i Sverige. Det känns jättebra nu och jag hoppas att allt kommer att gå "räkmacka" för vår prinsessa i livet .

Lycka till med adoptionen!

Hej alla!

Vi hoppas också på att få adoptera ett syskon till vår biologiska son (3 år) inom en ganska snar framtid och jag/vi vill gärna ha kontakt med flera i den här situationen.

Vi står i SN-kön för Kina sen tre månader tillbaks.

Det är blandade känslor (mycket nerver), många frågor och scenarier som far runt i huvudet och såklart förhoppningar om att vi ska bli en väl fungerande lycklig familj.....

Är på jobbet hinner inte skriva så mkt men vill gärna ha kontakt med er som redan har ett eller flera biologiska barn och som ska eller har adopterat ett syskon!

VI har skickat in papper till föräldrakursen i Stockholm, men det verkar vara lång väntan när man inte bor i Stockholms kommun! 

Vi har börjat i fel ände känns det som, vi har redan 2 barn och har träffat ett barn i Litauen som vi vill adoptera, men det känns som vi inte passar in någonstans, vi är inte barnlösa, vi har redan träffat "vårt" barn och det är ingen väntetid... så jag känner mig otroligt otålig!

Vår lille pojke sitter bara där och väntar på barnhemmet känns det som!  ja ni förstår säkert!

Kul att det kommer in fler i tråden som är i samma eller nästan samma situation!

Jag har också skickat in anmälan till föräldrakursen i Stockholm nu och väntar på svar. Men kvinnan jag pratade med sa att det börjar nya precis hela tiden och att väntan inte skulle vara så lång. Hon sa också att det var ett par som skulle starta nästa omgång som också har ett biobarn som vi skulle få gå med. Är det alltså kursen som går på Södermalm i Stockholms Stads regi du ska gå Kitten? Ring och fråga om du får gå med oss, i så fall är vi ju tre par med biobarn vid samma kurstillfälle. Jag har inte fått startdatum än men jag ska ringa i morgon och jaga på lite tänkte jag.

Spännande med SN-kön AstridEster! Det borde väl inte vara så lång väntetid i den kön eller hur ser det ut? Är det genom FFIA ni ska adoptera?

aha.. ja det är med men jag har inte hört någonting, jag skall också ringa dit och höra, det vore bra om man kunde få träffa föräldrar i samma sits

Skrev du att ni hade biobarn sedan tidigare? Jag ringde idag och dom trodde att en ny kurs skulle sätta igång ganska snart. Hon som normalt är kontakt har varit sjuk ganska länge nu så istället har jag pratat med någon annan där som verkar jättetrevlig. Ring till dom och kolla tycker jag. Jag inboxar telefonnummret som jag ringde idag.

hurra, jag fick ett muntligt ok från handläggaren idag att vi får gå familjeutbildingen som börjar om ca 2 vec´kor, känns genast bättre!

Toppen

Åh vad fantastiskt det var att läsa här!=)
Vi har en biologisk son född -09 och har för avsikt att göra ett syskonförsök IVF (ICSI) innan vi påbörjar adoptionsprocessen på allvar. Tänker dock ställa oss i kö hos Ffia som vi känner starkast för:)

Underbar läsning att det har gått så bra med syskonadoptioner för er andra! Ju mer jag läste era berättelser och tänker på det desto mer självklart känns det att adoptera ett syskon istället för att krångla med fler IVF försök. Vi får fundera lite till.

Tack alla för härlig läsning!

Vi ville också ha ett barn till, men det kändes svårt att ta ett beslut om när skulle det var den perfekta tillfället(vi har lyckan att inte har problem att bli med barn)  men så var jag och besökte vaggan www.vaggan.se i Litauen och träffade där en pojke som jag bara inte kunde släppa med tanken.  han skulle passa in i vår familj alldeles perfekt, jag vart kär helt enkelt.   och insåg då att kärleken till ett barn är så mycket större än att barnet måste komma från mig själv.   kanske låter konstigt men så känner jag!  
Jag skulle vilja säga till alla som funderar på att adoptera, åk till Litauen och besök Vaggans barnhem så kommer ni att känna om det känns rätt, och där finns det så många fina barn som bara längtar efter att få en familj.
Ni får gärna fråga mig om ni har några frågor, jag har varit på vaggan flera gånger.

Låter helt fantastiskt- vilken känsla!
För oss har det alltid känts som du beskriver...att det är kärleken till barnet som är der viktiga, inte vart ifrån det kommer:) Vi har ju en biologisk pojke och jag är helt övertygad om att mina känslor för ett adoptivbarn skulle vara exakt samma! Det är ju inte så att jag går runt å tänker på att han är vår biologiska son hela dagarna;)

Ska verkligen kika på hmsidan och berätta för sambon:) Låter spännande!

TACK!