Jag har idag ringt till specialistläkargruppen i Växjö för att jag och min sambo vill ha hjälp att få till ett +. Tyvär är jag en aning överviktig och behöver alltså ta tag i att komma igång med motion och bättre matvanor! Finns det fler än jag som bestämt er för att gå ner i vikt. Kanske vi kan följas åt i denna tråd och stötta varandra?!
Välkomna 
*Puffar*
Är det bara jag som har för många kilon att bära på och som vill göra något åt dem??.....*ler*
Hej!
Jag har för många kilon att bära på 
Jag började med viktväktarnas program, fast hemma själv. Gick där för ett par år sedan så jag har lite i ryggsäcken. Jag startade vecka 31 i samband med att jag skulle operera bort min högra äggledare. Jag har hittills gått ner 8,4 kg och känner mig mkt stolt faktiskt! Hur går det för dig?
Kram
Hej!
Jo jag har nu gått på GI-diet i 1,5 vecka nu. Jag tycker att det funkar bra för mig!
Dock är jag lite dålig på att ta alla målen mat. Men jag bättrar mig
Jag väger mig på måndagar och i måndags då det hade gått en vecka hade jag gått ner 2.5 kg!
Mitt mål är att gå ner 25 kg. Jag har ett delmål som är att jag ska gå ner 10 till v 47!
Så jag hoppas att jag kommer lyckas trots att det är en lång väg dit
Det är ju jättebra ju! Jag har åxå prövat GI metoden och det gick riktigt bra för mig me, men jag tyckte att kalaset blev så himla dyrt... 
Ja ja men det är ju toppen! Vi ska göra ett andra Ivf försök nu, håller på och tar medicin nu och går allt bra är det resa v 42. Det finns ju en BMI gräns för detta och jag ska då väga 88 kg, har 0,6 kg kvar så jag hoppas på det! Men jag startade på 97 v 31 och tio kg till v 42 vore ju inte dumt! Jag har annars åxå ett mål på 25 kg.
Oj vad duktig du har varit! Skönt att du snart nått ditt mål för BMI-gränsen! Jag ska till splg i Växjö nu på måndag. känner mig lite nervös över vad de ska säga ang. min vikt. Jag hoppas att de kan hjälp oss med en utredning!
Vi har försökt såå..länge att få till ett plus...
Hur länge har niförsökt få barn?
Spännande! Det kommer gå bra! Vi började försöka Maj 2008. Besvikelse månad efter månad. Nov 2009 kom vi till vår nuvarande läkare för hjälp och utredning. Min sambo är tipp topp men jag dessvärre hade problem. I April 2010 gjorde vi ett första Ivf. Jag fick det efterlängtade plusset men det slutade tyvärr i MF. Sommaren har varit tung på många sätt, blev sjukskriven pga depression från maj- sept. Nu är vi då på vårt andra försök. Jag tycker att det är lite jobbigt med alla känslor och tankar.
Ang. vikt och så. Dem har en gräns på BMI 30 och jag ska då väga 88. men i April när vi gjorde första så tog dem emot mig och jag vägde då 95,5.
Kram
Oj vilken historia! Förstår att det varit mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Hoppas att du fått bukt med depressionen nu och kan blicka framåt och att hoppet kommer tillbaka hos dig/er.
Förhoppningsvis lyckas det nu andra gången...jag håller tummarna för er!!
Jag och min sambo har försökt länge på egen hand. Hösten 2008 var vi på SPLG hos en läkare som vi båda tyckte var mycket bra, tyvärr gick han och dog. Min sambo var väldigt rädd för att göra spermaprovet så han sköt det framför sig hela tiden. I början "tjatade" jag på honom...men utan resultat....till slut gav jag upp, tänkte att vi får nog klara oss utan barn!
För några veckor sedan tog jag upp "problemet" och frågade honom om han verkligen ville ha barn och att isåfall måste han göra spermaprovet! Han sa att han ville och vi bestämde oss för att boka en tid.
När jag pratade med sköterskan på SPLG sa hon att det räckte med att jag kom dit nu första gången eftersom de redan har en journal på oss.
Detta var en kort sammanfattning av min lilla historia!
Kram
Oj. Jag ryser. Vad vi ska behöva gå igenom! Min sambo var åxå rädd. Jag är den som hela tiden vetat att jag ska! ha barn och velat ha. Min sambo är tre år yngre, men under resan som blev har han växt ikapp och vi kan inte vänta till vi får vår familj. Va jobbigt att du ska ha gått igenom känslor och tankar som att få leva utan barn, jag menar när man så gärna vill ha det.
Ja våra resor är långa och jobbiga, så här försöker man få dem så korta som möjligt
Jag känner mig mycket starkare nu, känner mig nästan som en ny människa. Men det var tungt att förlora sig så som jag gjorde. Min resa och kamp är inte över ännu så jag är inte riktigt på topp men jag har tagit mig en bra bit!
Tack! Behöver de tummar jag kan få! Hoppas att resan startar för er nu ordentligt!
Håller tummarna för er!
Tack för ditt stöd! Här på familjeliv känner man att man är iallafall inte ensam om sina problem.
Alla upplever vi det kanske olika men i botten finns samma slags problematik!
Vi får stötta varandra och hålla alla tummar och tår 
Absolut! Har åxå funnit ett par trådar som jag finner styrka och råd i. Jag trodde verkligen att jag var ensam. Men det är jag inte och då vill jag finnas här och stötta andra!