Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hejsan,

Var tråkigt att vi är så många som drabbats av barn med svåra skador och gjort abort, MEN vad bra att vi har varandra! 

Mjsj: Bra skrivet. Jag kan tillägga att jag tänkte och funderade mycket över hur barnet skulle ha det när det blev vuxet och om inte jag och pappan fanns kvar. Man vill ju uppfostra sitt barn så att det klarar sig självt och är rustat för livet som kan ibland vara rätt hårt.  Kände att ett barn med DS skulle få ett svårare liv oavsett hur pass lindrigt skadan var.  Men visst så funderar jag vissa dagar på hur det skulle ha varit och om vårt barn skulle ha haft en lindrig skada och klarat sig rätt bra, eller hade det fått många följdsjukdomar och lidit? Kommer vi aldrig få veta nu. 

Om jag blir satt inför samma situation igen vet jag inte vad jag ska ta mig till faktiskt.

Limpan83: Hur har det gått? Fick du skrapa igen? Jag tycker också att det var konstigt att jag på återbesöket, som var 7 veckor efter aborten inte gjorde en undersökning? Trodde att det var det återbesöket var till för. Men nåja, allt verkar ju normalt. Så jag behöver nog inte oroa mig. Hur känns det annars nu? 

Jag känner mig också orolig över att göra moderkaks/fostervattensprov i en framtida graviditet. Sambon vill absolut det, säger att han inte skulle kunna slappna av annars men jag är tveksam. Vi har tänkt börja försöka på nytt nästa månad, men faktum är att vi råkade ha oskyddat sex under ÄL-perioden redan den här månaden, har vant oss av med skydd så vi får väl se. Men jag vill egentligen vänta med att bli med barn tills vi får provresultaten på om vi har Robertsonska translokationer.  

Tack alla, ni är ett jättebra stöd!

Millan 

Hej alla,
Ja, det är skönt att vi har varandra! Jag har så svårt att prata med dem jag känner om sånt här. De jag har berättat att det var en abort för verkar bara tycka att det viktiga är att förneka att fostren var "liv", antagligen för att jag inte ska känna mig som en mörderska. Men det gör mig bara ledsnare, för då känns det som om de tycker att min sorg är helt onödig, att jag borde rycka upp mig och gå vidare. "Det var ju ändå bara cellklumpar", typ. Men i vecka 17 föder man inga cellklumpar, som vi alla vet! Då förlorar man barn, känner jag det mer som i alla fall.

Ja Millan, det är så omänskligt svårt att inte veta hur allvarliga skadorna skulle ha blivit. Våra tvillingar hade antagligen dött under graviditeten, men kanske överlevt med cp-skador, svårt att säga hur allvarliga. Eller så fanns det en pyttepyttechans att de skulle ha fötts friska. Ibland tänker jag att så ledsen som jag är nu hade det väl varit bättre att fortsätta graviditeten och ta det som det kom.

Men när vi tog beslutet tänkte vi ju på min bror som var sjuk i flera år, hade fruktansvärt ont och dog sex år gammal, och på min mans kusin som bor på ett vårdhem och inte kan prata så att någon förstår. Han kommer aldrig att klara sig själv en minut ens. Vi hade säkert haft mycket värre skuldkänslor om vi gett dem ett sådant liv, när vi nu hade gjort fosterdiagnostiken och visste att risken var så stor. Så vi får väl inse att vi ställs inför ett omöjligt val, vi som inte får några klara besked om hur allvarliga skadorna blir. Vi tvingas ju att "chansa", och sedan får man bara försöka leva ett så bra liv som möjligt, och försöka att inte låta skuldkänslorna ta över. Många av oss har ju levande syskon, och de förtjänar en någorlunda lycklig mamma, tänker jag. Men satan, vad svårt det är!

Millan och alla andra som planerar nya barn, jag önskar er alla friska bebisar snart!

Hej, Hirondelle och alla ni andra,

de sa inget till mig på sjukhuset om ifall de kan känna smärta, jag läste det i forskning och framsteg. Nu kollade jag artikeln igen, den handlar om superavancerade operationer på foster, och det står faktiskt att ingen vet helt säkert när foster kan känna smärta, men de verkar övertygade om att det inte är möjligt före vecka 20 i alla fall. Såhär står det bl.a. :

"Därför får foster äldre än 20 veckor rutinmässigt smärtlindrande och muskelavslappnande mediciner vid operationer."

Det är liksom för säkerhets skull, för efter vecka 20 börjar det tydligen bli tänkbart att de kan känna smärta. En tröst för oss som fick avbryta före vecka 20 alltså, och jag hoppas att du läser det här, Fyran. För mig har det i alla fall blivit en ångestbild mindre.

Hej!

Jag "födde" min lilla i vecka 21 :((((( !!!

Millan: Det går åt helvete!! Har skrapats fyra gånger nu samt åkt på en infektion vilket jag som tur var upptäckte tidigt och fick snabbt antibiotika. Efter senaste skrapningen är de ännu inte säkra på att allt är ute. Den förklaringen jag får är att min moderkaka sitter fast väldigt väl, typ växt sig fast. Ska dit nu på onsdag för provtagningar samt undersökning. Visar det sig att jag fortfarande har rester kvar kommer jag att få gå på cellgiftsbehandling!! Jag är helt utom mig av oro och har tusen frågor. Mår skit rent ut sagt! Har inga som helst förhoppningar inför onsdagen.

Jag återkommer med info efter besöket.

Hoppas att ni lyckas bli gravida snart! Det är det enda jag vill bli nu :(

Kramar

Lycka till idag Limpan83!

Millan 

Tänkt på dig idag Limpan83!!! Hoppas så att det har gått bra!

Kram

Hej tjejer!

Tack för er omtanke!

Känner mig lite bättre till mods nu. Mitt graviditetshormon hade sjunkit från 47 ner till 5 så det var ju super!
Dock har jag något kvar, de vet ej vad det är... om det är vätska eller rester. Men vi beslutade oss för att inte göra något åt det nu utan jag ska få komma tillbaka på kontroll nästa vecka. Bara hålla tummanrna att något sker av sig själv, inte för att jag vet hur det ska gå till :(

Hur går det för er andra?? Hadt ägglossning än? Försöker ni bli gravida?
Åhhh vad jag längtar tills min kropp blir normal igen. Trodde aldrig jag skulle säga det men jag saknar min mens!! Hehe

Hur lång tid tog det för er innan mensen kom tillbaka? Hur länge blödde ni efter aborten?

Stor kram