Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej!
Victoria och Limpan och alla andra som fått avbryta pga fosterdiagnostik och tampas med skuldkänslor ibland, jag vill bara dela med mig av mina tankar.

När jag får ångest över beslutet försöker jag tänka på vem jag fattade det för. För inte fan avbröt jag för min egen skull! Den sorg man får när man avbryter sent är så tung, jag kan inte tänka mig att någon väljer sorgen som "den lätta vägen ut". Jag har också redan barn som hade fått lida om jag hade fött sjuka syskon.

Ibland undrar jag över fosterdiagnostik, om det hade varit bättre för mig att inte veta? Så efter aborten bestämde jag mig för att inte gå på UL nästa gång, utan bara ta det som kom. Jag kände bara att jag inte skulle kunna överleva en abort till. Men nu tänker jag att nej, det vore verkligen att bara tänka på sig själv! Om man tänker på ett sjukt foster måste det vara mycket bättre för det att dö innan det fått något egentligt medvetande, och innan det kan känna smärta. (Har läst att smärtnervtrådarna först "kopplas in" i hjärnan vid vecka 23 eller senare) Och bättre för alla andra inblandade. Så jag tycker att det är modigt och ansvarsfullt att göra UL, och ta konsekvenserna, även om det blir skit för en  själv.

Så tänker jag, och det hjälper mot skuldkänslorna, men inte mot sorgen.

Varma kramar till alla er andra som också kämpar för att komma vidare i livet!

Hej alla,
Ja, det är skönt att vi har varandra! Jag har så svårt att prata med dem jag känner om sånt här. De jag har berättat att det var en abort för verkar bara tycka att det viktiga är att förneka att fostren var "liv", antagligen för att jag inte ska känna mig som en mörderska. Men det gör mig bara ledsnare, för då känns det som om de tycker att min sorg är helt onödig, att jag borde rycka upp mig och gå vidare. "Det var ju ändå bara cellklumpar", typ. Men i vecka 17 föder man inga cellklumpar, som vi alla vet! Då förlorar man barn, känner jag det mer som i alla fall.

Ja Millan, det är så omänskligt svårt att inte veta hur allvarliga skadorna skulle ha blivit. Våra tvillingar hade antagligen dött under graviditeten, men kanske överlevt med cp-skador, svårt att säga hur allvarliga. Eller så fanns det en pyttepyttechans att de skulle ha fötts friska. Ibland tänker jag att så ledsen som jag är nu hade det väl varit bättre att fortsätta graviditeten och ta det som det kom.

Men när vi tog beslutet tänkte vi ju på min bror som var sjuk i flera år, hade fruktansvärt ont och dog sex år gammal, och på min mans kusin som bor på ett vårdhem och inte kan prata så att någon förstår. Han kommer aldrig att klara sig själv en minut ens. Vi hade säkert haft mycket värre skuldkänslor om vi gett dem ett sådant liv, när vi nu hade gjort fosterdiagnostiken och visste att risken var så stor. Så vi får väl inse att vi ställs inför ett omöjligt val, vi som inte får några klara besked om hur allvarliga skadorna blir. Vi tvingas ju att "chansa", och sedan får man bara försöka leva ett så bra liv som möjligt, och försöka att inte låta skuldkänslorna ta över. Många av oss har ju levande syskon, och de förtjänar en någorlunda lycklig mamma, tänker jag. Men satan, vad svårt det är!

Millan och alla andra som planerar nya barn, jag önskar er alla friska bebisar snart!

Hej, Hirondelle och alla ni andra,

de sa inget till mig på sjukhuset om ifall de kan känna smärta, jag läste det i forskning och framsteg. Nu kollade jag artikeln igen, den handlar om superavancerade operationer på foster, och det står faktiskt att ingen vet helt säkert när foster kan känna smärta, men de verkar övertygade om att det inte är möjligt före vecka 20 i alla fall. Såhär står det bl.a. :

"Därför får foster äldre än 20 veckor rutinmässigt smärtlindrande och muskelavslappnande mediciner vid operationer."

Det är liksom för säkerhets skull, för efter vecka 20 börjar det tydligen bli tänkbart att de kan känna smärta. En tröst för oss som fick avbryta före vecka 20 alltså, och jag hoppas att du läser det här, Fyran. För mig har det i alla fall blivit en ångestbild mindre.