Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej,

Jag är just nu i en liknande situation som du, har idag tagit tabletterna inför aborten.

Vi fick dåligt resultat på kub-testet och då tog vi direkt moderkaksprov som visade på downs syndrom.

Vi är helt knäckta! Barnet skulle ha blivit vårt första och var mycket efterlängtat, även om det inte tog oss så lång tid att bli gravida. Har också gråtit mängder och fasar inför måndagen då aborten kommer genomföras. Jag hade verkligen hunnit få starka känslor för barnet i magen och att ta bort det känns tungt. Men vi gjorde det valet både för barnets och vår skull.

Jag tror att det är rätt olika för olika människor hur snabbt mensen kommer tillbaka, för en del verkar det bara ta några månader, sen är väl frågan när man mentalt vågar försöka igen. Läkaren kanske kan säga nåt om hur lång tid det brukar ta för mensen?

Jag kommer absolut att vilja göra ett moderkaksprov om vi blir gravida igen för att vara säker på att det inte är en kromosomförändring igen. Jag vet att jag kommer att oroa mig massor för det.

Men om jag förstått det hela rätt så är sannolikheten att det ska hända igen, om man inte har det genetiskt, väldigt liten.  

Under graviditeten har jag oroat mig över tidigt missfall, att råka äta fel, varit noga med att inte dricka en droppe alkohol, lyfta för tungt osv.... men just KUB-testet var jag inte särskilt oroad över. Det visar bara att man aldrig kan gardera sig för det som sker. Det är alltid något annat som händer, som man inte väntat sig.

Jag förstår hur du känner dig, vi får försöka stötta varandra!

Millan 

Vem är det som avgör vad en svår skada är? Hur svårt skadat ska ett barn vara för att det ska vara ok att göra ett inlägg i änglarum? Jag ville absolut inte ta bort mitt barn! Men bedömer att downs syndrom är ett så svårt handikapp att jag för vår och barnets skull måste göra denna abort. Sen vet jag att det finns de som inte håller med, men vem är ni att göra bedömningen om skadan på barnet är tillräckligt allvarlig?  

Jag vill inte heller göra denna tråd till en abortdiskussion! Det är en diskussion om att ha förlorat ett sjukt barn och att få stöd av likasinnade. De som känner sig provocerade behöver väl inte läsa!

Jag tror att TS har det tillräckligt jobbigt just nu även utan era kommentarer!

/Millan 

Absolut  Här och nu   Kram

Jag kan känna att ts sörjer lika mycket som jag sörjer min son som jag förlorade ofrivilligt!
Vilka är vi för att avgöra vilka som får skriva här eller inte?
Det finns många som anser att jag inte förlorade ett barn för att vi gjorde det i v.18+, men för oss var det ett barn- vårt barn!!

Ts jag beklagar verkligen!

TS för att slippa de här diskussionerna om vem som har rätt att sörja och inte, vilket inte var din intention, så kanske du ska försöka flytta tråden? 

Kanske har du blivit för ledsen av kommentarerna för att ens orka. Jag trodde att vi var på det här forumet för att stötta varandra, inte stjälpa.

Millan 

Förlåt alla om jag la in tråden i fel forum, men tyckte inte att det fanns någon annanstans just då. Sen skrev jag det som kom upp i mitt huvud och jag beklagar alla om det hamnade fel.

För mig har det här varit och är en stor sorg, därför valde jag den här "rubriken " . Familjeliv är dessutom alldeles ny för mig och jag sökte tröst och svar på mina frågor. Jag har själv drabbats av 2 missfall och tro mig jag ville verkligten inte avsluta och jag kommer aldrig få veta om det var rätt.

Så hur flyttar man tråden då?

Millan!

Hoppas att allt går bra för dig i morgon.
För mig har det gått två veckor i morgon. Sorgen finns fortfarande kvar, men det blir bättre för var dag. Jag hoppas att jag blir gravid igen snart då jag har tiden emot mig. Längtan finns fortfarnade kvar.