Downs syndrom - Vi gjorde abort

Känslan är precis densamma för mig. Tog ett tag att förstå att jag inte är gravid, nu känns det som om jag aldrig har varit gravid, att det bara var en dröm. Känslan jag har nu är tomhet och jag känner mig sorgsen. Hade svårt att möta andra från börja då jag hade svårt att acceptera att  allas liv fortsätter, men mitt stannade av.
Jag hade svårt att träffa andra gravida och små bebisar i början, men det har blivit bättre, men jag håller mig på avstånd. Var folkskydd och ville bara vara hemma och bara vara med mig själv och med familjen. 
Första dan på jobbet fick jag dessutom veta att en kollega till mig var gravid, blev så sårad, jag skulle ju också vara gravid. Jag har inte pratat med henne om hennes graviditet, orkar inte. Jag har nog inte accepterat att det inte kommer att komma nån  bebis till mig.

Jag blödde i drygt 2 veckor, men det kom stötvis, ibland ingenting under en dag och ibland lite grann. Tror att det är olika hur lång tid det tar beroende om man har fått göra en skrapning efteråt eller inte och hur kroppen återhämtar sig. 

Hej!

Jag eller vi valde inte heller att se fostret, och jag ångrade mig också ett bra tag efter aborten och kanske fortfarande också. Det är nu drygt 2 månader sedan aborten och jag liksom du "körde i 180" första tiden efter aborten. Jag ville inte se på tv, inte träffa andra människor och absolut inte vara inne på face book där allas liv fortsatte som vanligt. Jag tyckte att alla skröt och var så lyckliga och mitt liv bara stannade upp.

Jag var hemma från jobbet ett bra tag och när jag började jobba som vanligt igen grät jag nästan varje dag på jobbet. Det är först nu som jag känner mig stabil. Ju längre tid det går ju mer sällan tänker jag på det hela. Sorgen finns kvar och kommer nog alltid att finnas där, men vi människor är fantastiska och klarar mer än vi tror.

Jag har en fråga om fotona, begärde ni att de skulle ta foton eller gjorde de det ändå? Ingen på mitt  sjukhus sa något om detta och det klart att om det finns foton vill jag har dem.
För min del vet jag inte om det blir nåt nytt försök. Tiden rinner ut och jag mådde så dåligt i illamående förra  gången och vet inte om jag orkar det igen. Jag är dessutom orolig att det skall vara sjukt. Samtidigt har jag inte så mycket tid att spela med, men tror inte att jag skall bestämma mig. Blir det så blir det och då är det nån mening med det och blir det inte är det menat så.

Jag vill bara säga till dig att det är tungt, mycket tungt från början. Låt känslorna komma och prata gärna med någon som du känner förtroende för. Man måste få älta, grina och bearbeta på sitt eget sätt, det går inte att skynda på, sorgen måste få ta den tid den behöver. 

Kram

Ja det är det jag är rädd för, att jag skall drabbas en gång till. Jag är nyss fyllda 40 och det är ca 1:100 att jag skall drabbas igen. Är du född 67?, är det därför tror de att du har drabbas två gånger?
Jag beklagar verkligen och lider med dig. Hur känns det idag?

Jag önskar att jag kom till den punkten att jag kände att jag inte vill försöka igen, men längtan finns fortfarande kvar och den är stark. Försöker fokusera på annat för tillfället, men senaste dagarna har jag börjat fundera och kännt mig nedstämd och ledsen.  Förstår inte riktigt ännu att det har hänt, känns overkligt att det inte kommer nåt barn i februari. Finns dessutom folk i min närhet som är gravida och jag tycker att det är orättvist att inte jag är gravid.

Jag är dessutom väldigt rädd för att jag skall bli sjuk efter graviditeten och inte kan ta hand om barnen, vet inte om det är värt att försöka igen.

Jag hoppas att din längtan efter ett till barn försvinner till slut och att du känner att du kan gå vidare och fokusera och njuta av de barn som du har. Jag älskar de två barn jag har över allt annat här på jorden och kanske är det just därför jag vill ha ett till barn. Jag tycker att de är så fantastiska och jag vill uppleva allt igen. 

Hej!

Oj vad jobbigt, hoppas att de fick bort allt nu.
Jag blödde själv kraftigt efter aborten och gjorde en skrapning samma dag då jag förlorade mycket blod,
Jag tror att man endast blir kallad på återbesök om aborten inte "fungerar " som den ska. Jag har inte heller fått komma på nåt återbesök utan skulle själv söka hjälp efter aborten om jag fick feber och ont eller om blödningarna tilltog.

Jag blödde i ca 2 veckor och 6 veckor senare kom mensen tillbaka som även för mig var något längre än normalt.  Har man rester kvar fortsätter blödningarna och man kan få en infektion då det fortfarande är som ett öppet sår. Allt måste bort för att blödningarna skall sluta.

Hej!

Limpan!
Vad bra att det verkar rätta till sig för dig. Jag blödde stötvist i drygt 2 veckor, vissa dagar ingenting och vissa dagar lite mer. Mensen kom efter 6 veckor.

Millan!

Vem har ni varit i kontak med för att ta provet på  balanserad translokation och vad visar ett sådant prov? Jag har inte undersökt det och har aldrig frått frågan heller. Jag äter ingen folsyra för tillfället då jag tycker att jg har ätit det så mycket vet inte om jag orkar försöka igen. Jag har läst att det är en ökad risk för bröstcanser när man  äter folsyra. Är det någon av er som är rädd för att drabbas av bröstcancer i och med en graviditet? Jag är det.

Vi har inte provat igen och vi har försökt att inte lägga nåt fokus på det ...får se vad tiden utvisar. Vet inte om jag skall äte folsyra bara för ifall att. Slutade äta folsyra för 2 veckor sedan.

Ha det bra ni alla och sköt om er.

Går längre och längre mellan gångerna jag är här, men sorgen och förlusten finns fortfarande nära. I måndags var det 3 månader sedan avrytandet och det har varit jobbigt de senaste dagarna.
Jag tycker dock att det känns lugnande att gå in här och läsa i tråden då det är jobbigt.

Jag valde att inte se barnet och ångrar mig iband,  men gjort är gjort och går inte att ändra på. Tåranrna rinner ner för min kind och jag saknar graviditeten som inte blev nånting av. Jag var mest orolig för att fostret skulle vara lik någon av mina barn och för att få ett ansikte att sakna. Nu saknar jag nån som jag inte har sett mer än ett par söta underbara små fötter.

 När kommer jag att känna mig hel igen och känna att jag har gått vidare?.

Idag när jag var på affären mötte jag en liten tjej med DS som var så söt så jag fick stanna upp och betrakta henne en stund. Gjorde jag verkigen rätt?  Så är det varje gång jag möter ett mindre barn med DS. Förra veckan mötte jag tvillingar ca 6 månader, en  pojke och en flicka. Flickan hade DS, men inte pojken, konstigt och fantastiskt.

Jag hoppas att ni liksom jag känner att ni kanna känna tröst och finna svar på funderingar som man har i i en sån här situation och jag är glad att tråden har fortsatt som den gjort.

Lycka till alla ni fantaktiska kvinnor där ute/ Victoria

Hej Sajne!

I det landsting som jag tillhör erbjuds endast tjejer 35 år eller äldre ett KUBtest. Yngre få bekosta det själva.
Jag tror att det varierar väldigt i olika landsting vad som gäller.  
Ett KUBtest kan du bekosta själv för ca 1600 kr på mamamia i stockholm.

I mitt landsting gäller detsamma för fostervattensprov, 35år och då gäller dessutom att göra man ett KUBest och får tex. svaret 1:201 så får man inte göra ett fostervattensprov också då de har en gräns på 1:200.
Så kolla med ditt landsting vad som gäller.

Nu visade sig våran risk vara 1:2, men det kan man ju inte veta.

Lycka till

Känner nog precis som du. Precis nu kom det över mig och det är då jag söker mig hit.

Visst går livet vidare och så, men jag saknar också det som inte blev nåt. För min del blir det nog inget nytt försök. Vi,  eller min man,  har nog kommit fram till att vi har det ganska bra som vi har det och visst kan jag hålla med, men jag saknar en liten. Samtidigt känner jag inte att det är värt att må så dåligt som jag har gjort de sista gångerna och risken med att det inte är barnet är friskt. men som jag har sagt tidigare så får tiden utvisa hur det går och blir med allt.  

Vi har två underbara barn som jag vill vara med så mycket som möjligt och när vi var på en liten semester för några veckor sedan var det första gången som jag kännt att jag kunde koppla av och inte behöver "passa" dem hela tiden då de har blivit så stora att de kan bada själva i polen. Så visst är det skönt med lite vuxentid också. Jag önskar och längtar tills jag kommer till den punkten då jag känner att jag inte vill ha fler barn för som det är nu känner jag både att jag vill,  och att jag inte vill försöka igen.

Kramar till alla ni underbara som är inne på den här tråden. 

Millan!

Låter ju som om det är några hormoner i gungning kanske som gör att du blev så ledsen. Först tecknet för mig när jag har varit gravid har just varit att jag har haft så lätt till tårar. Jag håller tummarna för dig och hoppas att du är gravid.

Vore roligt med lite goda nyheter här...

Jag blir också så illa berörd och arg på de som tycker en massa, men som  inte har kunskap, erfarenhet eller vet vem jag är och vad mitt/vårt beslut grundas på . Blir så förbannad på de som tror sig ha sig rätt att döma oss som har valt att ta detta svåra beslut, men som för min del i grunden självklar.

Vi hade bestämt innan vi gjorde KUB och fostervattensprov att vi skulle avbryta om det var något fel. Sen när det blev verklighet var det ändå inte lätt. Jag gråter flera gånger i veckan fortfarande. Inte för beslutet, för det var rätt för oss, men jag saknar det barn som vi aldrig fick så väldigt mycket.

Jag tänker på den dagen då jag var till sjukhuset och fick tabletterna som gjorde att det avstannades. Det var en underbar senhöstdag och fåglana kvittrade. Jag grät när jag tog tabletterna och fick springa på toaletten då jag blev så fruktansvärt nervös. Det blev så påtagligt och kändes så hemskt att jag beslutade detta. Samtidigt visste jag då att det inte fanns något annat val för oss.

Jag har själv blivit påhoppad här på familjeliv av just en som tycker.
Limpan, Millan, Pernilla och alla ni andra som är inne här på tråden och vet vad det handlar om...jag önskar er ett bra 2011... och för er som skall försöka igen, lycka till.