Downs syndrom - Vi gjorde abort
Ja, det är skönt att vi har varandra! Jag har så svårt att prata med dem jag känner om sånt här. De jag har berättat att det var en abort för verkar bara tycka att det viktiga är att förneka att fostren var "liv", antagligen för att jag inte ska känna mig som en mörderska. Men det gör mig bara ledsnare, för då känns det som om de tycker att min sorg är helt onödig, att jag borde rycka upp mig och gå vidare. "Det var ju ändå bara cellklumpar", typ. Men i vecka 17 föder man inga cellklumpar, som vi alla vet! Då förlorar man barn, känner jag det mer som i alla fall.
Ja Millan, det är så omänskligt svårt att inte veta hur allvarliga skadorna skulle ha blivit. Våra tvillingar hade antagligen dött under graviditeten, men kanske överlevt med cp-skador, svårt att säga hur allvarliga. Eller så fanns det en pyttepyttechans att de skulle ha fötts friska. Ibland tänker jag att så ledsen som jag är nu hade det väl varit bättre att fortsätta graviditeten och ta det som det kom.
Men när vi tog beslutet tänkte vi ju på min bror som var sjuk i flera år, hade fruktansvärt ont och dog sex år gammal, och på min mans kusin som bor på ett vårdhem och inte kan prata så att någon förstår. Han kommer aldrig att klara sig själv en minut ens. Vi hade säkert haft mycket värre skuldkänslor om vi gett dem ett sådant liv, när vi nu hade gjort fosterdiagnostiken och visste att risken var så stor. Så vi får väl inse att vi ställs inför ett omöjligt val, vi som inte får några klara besked om hur allvarliga skadorna blir. Vi tvingas ju att "chansa", och sedan får man bara försöka leva ett så bra liv som möjligt, och försöka att inte låta skuldkänslorna ta över. Många av oss har ju levande syskon, och de förtjänar en någorlunda lycklig mamma, tänker jag. Men satan, vad svårt det är!
Millan och alla andra som planerar nya barn, jag önskar er alla friska bebisar snart!
Kram