JessicaK skrev 2011-10-31 00:50:53 följande:
Hej alla! Hittade denna tråd och kände direkt att jag har hamnat i rätt sällskap. Min lilla ängel skulle ha varit 3 månader nu, men jag och min man fick ta det jobbigaste beslutet man någonsin kan ta i februari i år :( Efter rul på alla hjärtansdag hittade man markörer som tydde på att barnet hade Downs mm. och efter ett fostervattensprov fick vi det bekräftat. Har aldrig pratat med någon som verkligen förstår vad vi har gått igenom så att läsa allas historier får en att känna att man inte är ensam! Kommer alltid att tänka på den lilla med kärlek och undra. Men att behålla ett barn som läkarna inte tror kommer att överleva graviditeten eller bara kan få leva några år känns som om vi hade gjort det för våran skull och inte för den lilla! Stärkande kramar till alla!
Hej! Jättetråkigt att du behövt gå igenom samma sak som oss andra. Vi vet hur jobbigt det är! Om du vill fråga oss något så gör det. Jag har inte heller pratat med någon IRL som varit med om samma sak som oss. DS upptäcktes för oss i vecka 12 och då var det nog svårt att avgöra om barnet kunde ha levt. Nackspalten var dock mycket bred hos vårt första barn, 6 mm, vilket indikerar att det troligen är något mer fel också.
Jag har haft två foster med DS och har troligen en diagnos som gör att 50 % av mina ägg ger upphov till barn med DS. Kommer att få göra IVF PGD för att undvika att det händer igen.
Jag tycker det känns rätt jobbigt inför nästa helg. Vi har så många ljus att sätta på gravar. Min och sambons mamma är döda, far och morföräldrar och det jobbigaste blir att sätta två ljus i minneslunden där askan av våra barn är strödd.
Lindis: Har du fått något brev?
Kramar!