Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej,

Jag är just nu i en liknande situation som du, har idag tagit tabletterna inför aborten.

Vi fick dåligt resultat på kub-testet och då tog vi direkt moderkaksprov som visade på downs syndrom.

Vi är helt knäckta! Barnet skulle ha blivit vårt första och var mycket efterlängtat, även om det inte tog oss så lång tid att bli gravida. Har också gråtit mängder och fasar inför måndagen då aborten kommer genomföras. Jag hade verkligen hunnit få starka känslor för barnet i magen och att ta bort det känns tungt. Men vi gjorde det valet både för barnets och vår skull.

Jag tror att det är rätt olika för olika människor hur snabbt mensen kommer tillbaka, för en del verkar det bara ta några månader, sen är väl frågan när man mentalt vågar försöka igen. Läkaren kanske kan säga nåt om hur lång tid det brukar ta för mensen?

Jag kommer absolut att vilja göra ett moderkaksprov om vi blir gravida igen för att vara säker på att det inte är en kromosomförändring igen. Jag vet att jag kommer att oroa mig massor för det.

Men om jag förstått det hela rätt så är sannolikheten att det ska hända igen, om man inte har det genetiskt, väldigt liten.  

Under graviditeten har jag oroat mig över tidigt missfall, att råka äta fel, varit noga med att inte dricka en droppe alkohol, lyfta för tungt osv.... men just KUB-testet var jag inte särskilt oroad över. Det visar bara att man aldrig kan gardera sig för det som sker. Det är alltid något annat som händer, som man inte väntat sig.

Jag förstår hur du känner dig, vi får försöka stötta varandra!

Millan 

Vem är det som avgör vad en svår skada är? Hur svårt skadat ska ett barn vara för att det ska vara ok att göra ett inlägg i änglarum? Jag ville absolut inte ta bort mitt barn! Men bedömer att downs syndrom är ett så svårt handikapp att jag för vår och barnets skull måste göra denna abort. Sen vet jag att det finns de som inte håller med, men vem är ni att göra bedömningen om skadan på barnet är tillräckligt allvarlig?  

Jag vill inte heller göra denna tråd till en abortdiskussion! Det är en diskussion om att ha förlorat ett sjukt barn och att få stöd av likasinnade. De som känner sig provocerade behöver väl inte läsa!

Jag tror att TS har det tillräckligt jobbigt just nu även utan era kommentarer!

/Millan 

TS för att slippa de här diskussionerna om vem som har rätt att sörja och inte, vilket inte var din intention, så kanske du ska försöka flytta tråden? 

Kanske har du blivit för ledsen av kommentarerna för att ens orka. Jag trodde att vi var på det här forumet för att stötta varandra, inte stjälpa.

Millan 

Hej,

Skönt att se att  tonen ändrats på den här forumtråden. Jag kände mig rätt ledsen i söndags. Som ni uttryckt ovan, det går inte att gradera sorg.

Victoria70: Vi genomförde aborten igår. Det var helt klart bland det värsta jag gjort. Det var plågsamt och sorgset, fanns inget positivt med det och när vi fick se vårt lilla foster så storgrät jag. På ett känslomässigt plan ångrar jag att vi genomförde aborten, saknar barnet som var en del av mig i 14 veckor. Men jag vet egentligen att det var rätt val, jag vill inte utsätta mitt barn för ett liv med downs syndrom. 

Men nu är det gjort och jag hoppas att jag så småningom kommer att kunna gå vidare. Men just nu är jag ledsen och kommer att tillåta mig att vara det så länge det krävs.

Gjorde ni en obduktion på erat barn? För oss var det lite olika bud från läkarna. En läkare tyckte att obduktion borde göras men kunde inte svara på frågan varför, vi vet ju redan att det var downs syndrom. En annan läkare kunde inte se någon vettig orsak till en obduktion, inget som skulle kunna hjälpa oss framöver. Så vi valde tillslut att skippa obduktion. Hade det varit ex. ett hjärtfel eller en missbildning som kunde vara ärftlig så hade det funnits en idé men nu kunde vi inte se någon.

Millan
 

Tror att det tog ett tag för mig att mentalt fatta att jag verkligen inte är gravid längre. Kroppen har återgått till "normaltillståndet" och det känns konstigt. Innan hade jag något stort att se fram emot och nu känns allt bara tomt. På jobbet idag var det en annan tjej som pratade om att hon hade börjat känna sparkar. Kom på mig själv att fundera över när jag skulle känna det...tills jag insåg att jag inte är gravid längre...mitt barn hade downs syndrom och jag gjorde abort

Dessutom har jag jättesvårt att acceptera att det bara var slumpen som gjorde att vårt barn fick DS. Jag funderar mycket över om mina ägg kanske är dåliga, om jag kanske är en av de få som har den ärftliga varianten. På nåt sätt vill jag kunna förklara det hela. Att veta att man är 1 av 500 gör mig bara frustrerad och jag har så svårt att acceptera att jag skulle ha den oturen, även om jag vet att det är någon som måste ha den.

På ett sätt så känns det ännu jobbigare nu än precis efter aborten. Allas liv fortsätter fast mitt är ju fortfarande förstört. 

Jag blöder fortfarande fast det har gått 2 veckor, är det vanligt?  

Millan 

Hej,

Victoria70: Jag tycker också det känns lite jobbigt att världen är fylld av gravida och bebisar. Min syster är gravid och jag är superglad för hennes skull, verkligen! Hon har försökt i tre år och lyckades på sin andra omgång provrörsbefruktning, hon är 41 år. Men det känns ändå lite jobbigt när hon pratar om graviditetssymptom mm. Det konstiga är att det gick jättefort att ställa in sig på att bli mamma i mars, men nu när det inte blir så så är det jättesvårt att förstå det.

Pernilla79: Är jätteledsen för din skull att du också måste gå igenom det här! Det är klart att du får vara med här! 

Ettan01: Är jätteledsen för din skull med! Måste ha varit jättejobbigt när ni försökte så länge och tillsist blev gravida och så gick det inte bra!  Skönt att höra att du inte ångrade ditt beslut! Som du säger, när andra människor hör om ens beslut och säger antingen " jag hade gjort som du" eller " jag hade valt att ha kvar barnet" så har de ju egentligen inte varit i samma sits och det är lättare att bara säga en sak än att behöva genomleva det. Försök att inte ta åt dig av vad de säger. Det är ju bara ni som vet vad som var bäst för er.

Innan vi gick till KUB-testet så sa vi att om barnet har DS så ska vi göra abort. Vi Men sen när det blev en realitet, så fick vi fundera ordentligt på saken och diskuterade det länge och valet kändes inte lika självklart längre, det var jättesvårt. 

Jag hoppas ditt liv snart känns ljusare!!

Jag har en fundering om downs syndrom. Jag har googlat en del och sett relativt nya rön som säger att det kan vara så att folsyrametabolismen hos kvinnor som fött barn med DS är sämre. Kvinnor som får barn med ryggmärgsbråck har även högre sannolikhet att få barn med DS. Det skulle kunna innebära att en kvinna som fått ett barn med DS borde äta mycket större mängder folsyra innan hon försöker få barn igen? typ flera mg per dag. Har ni andra fått höra något liknande från era läkare? Jag ska ta upp det med läkaren då jag ska på återbesök. Jag har bara läst om det på nätet, exempelvis i den här artikeln  

http://www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=1346


Stora kramar till er alla!

 Millan

Alisa: Det måste ha varit jättejobbigt att ha gått så långt som till v.27 innan ni fick reda på att barnet var sjukt. Då har man hunnit ställa in sig på att få barnet. En jättesorglig historia, beklagar verkligen! Ett barn med downs syndrom verkar kunna bli rätt friskt och i en del fall får de flera allvarliga sjukdomar, helt omöjligt att veta innan. 

Om jag förstår rätt så ska blodprov tas på mig och sambon för att se om vi har något kromosomfel/ anlag för den ärftliga formen av DS.  

Pernilla79: Vi var sjukskrivna en vecka innan aborten och en vecka efter. Tro mig, jag vill också skruva fram tiden, vill bara må bra igen. Har börjat känna en så otroligt stark längtan efter barn igen, känns jobbigt.

Kramar till er alla!

Millan

 

Hej Limpan,

Känner igen mig så mycket i det du skriver. Tiden du har nu är ju jättejobbig. Känslomässigt så ångrade jag mitt beslut, hela min kropp skrek efter vårt barn, som jag nyligen fick reda på var en flicka.

Men förnuftsmässigt så tror jag att jag fattade rätt beslut och har inte ångrat mig. Kände precis som du, jag vill så otroligt gärna bli mamma, har inga barn än. Hann få ett starkt band till barnet i magen.

För min del så var det 7 veckor sedan aborten och jag var nu i veckan på återbesök. De har tagit blodprov för att undersöka om vi har "robertsonska translokationer", dvs. om det kan finnas ärftliga faktorer inblandade, jag hoppas och tror inte det. Läkaren sa att oftast så går det ju bra nästa gång, sannolikheten att det händer igen är ju jätteliten. Så jag försöker känna hopp om att jag ska kunna bli mamma till ett friskt barn så samma sak gäller ju för dig! Försök att se det även om det känns nattsvart nu.

Tillåt dig att vara så ledsen du bara vill, jag är fortfarande ledsen vissa dagar och gråter, men det känns lite lättare nu. På allhelgona tände vi ett ljus i minneslunden där askan är spridd och då bröt jag nästan ihop men det kändes ändå bra.

Försök att inte känna skuldkänslor och ta absolut inte åt dig om någon försöker att få dig att känna så!

Styrkekramar!

Millan

Åååå..stackare! Jättejobbigt att drabbas två gånger, det är min stora mardröm att jag ska bli med barn igen och det också har DS. Ta verkligen hand om dig! Kram!

Har de undersökt om du har en obalanserad translokation? Blodprov har tagits på mig och sambon men vi har inte fått svar än. Har man detta är risken betydligt högre, har läst någonstans 15-20 % men är inte säker på den siffran. 

Jag tittade på barnet efter aborten, kanske var därför de inte tog något kort. 

Hur var era återbesök? De gjorde aldrig någon undersökning på mig. Tänkte på dig Limpan som fick göra tre skrapningar. Låter jättejobbigt! Jag har ingen aning om det är några rester kvar i mig. Hur vet man det om man inte har undersökts? Får man ont?

Allt har verkat funka. Slutade blöda efter ca 3 veckor, efter 5-6 veckor kom en rätt kraftig/riklig mens som varade ett par dar längre än den brukar och sen har jag känt mig som vanligt. 

Kramar!

Millan

Hejsan,

Var tråkigt att vi är så många som drabbats av barn med svåra skador och gjort abort, MEN vad bra att vi har varandra! 

Mjsj: Bra skrivet. Jag kan tillägga att jag tänkte och funderade mycket över hur barnet skulle ha det när det blev vuxet och om inte jag och pappan fanns kvar. Man vill ju uppfostra sitt barn så att det klarar sig självt och är rustat för livet som kan ibland vara rätt hårt.  Kände att ett barn med DS skulle få ett svårare liv oavsett hur pass lindrigt skadan var.  Men visst så funderar jag vissa dagar på hur det skulle ha varit och om vårt barn skulle ha haft en lindrig skada och klarat sig rätt bra, eller hade det fått många följdsjukdomar och lidit? Kommer vi aldrig få veta nu. 

Om jag blir satt inför samma situation igen vet jag inte vad jag ska ta mig till faktiskt.

Limpan83: Hur har det gått? Fick du skrapa igen? Jag tycker också att det var konstigt att jag på återbesöket, som var 7 veckor efter aborten inte gjorde en undersökning? Trodde att det var det återbesöket var till för. Men nåja, allt verkar ju normalt. Så jag behöver nog inte oroa mig. Hur känns det annars nu? 

Jag känner mig också orolig över att göra moderkaks/fostervattensprov i en framtida graviditet. Sambon vill absolut det, säger att han inte skulle kunna slappna av annars men jag är tveksam. Vi har tänkt börja försöka på nytt nästa månad, men faktum är att vi råkade ha oskyddat sex under ÄL-perioden redan den här månaden, har vant oss av med skydd så vi får väl se. Men jag vill egentligen vänta med att bli med barn tills vi får provresultaten på om vi har Robertsonska translokationer.  

Tack alla, ni är ett jättebra stöd!

Millan