Downs syndrom - Vi gjorde abort

Tack för svaren. Jag tror fortfarande inte att jag har fattat det. Det har knappt gått en vecka. Jag kom iväg på festen i fredags. Jag klarade mig ganska bra. Det var några tillfällen då jag greps av panik och allt höll på att brista, det var bl.a. när den gravida tjejen kom. Jag har börjat ett mantra. "Det går bra det här, det går bra det här". Ibland blundar jag och tänker mantrat. Det gick bra. Jag kunde till och med prata med henne om hennes graviditet på samma sätt som innan. Igår gick det sämre. Satt på ett fik med familjen och jag tänkte hur underbart det hade varit tidigare då jag hade mina två barn och jag samtidigt var gravid med min efterlängtade trea, hur perfekt allt känts. I samma stund hörde jag en alldeles nyfödd skrika på det där nyfödda sättet vid bordet bakom. Då började tårarna rinna och jag var tvungen att hålla för öronen för att stänga ute ljudet. Jag är så tung i kroppen och jag har en klump i halsen som värker. Jag börjar tycka synd om mig själv ibland. Det har inte ens gått en vecka men folk omkring mig förstår inte att jag i måndags gick igenom en förlossning. Det var ingen abort, det var en förlossning. Det var ingen mindre smärta. Allt var mer, allt var värre, allt var så förtvivlat meningslöst. Jag står på benen och folk tror att det var så litet, att det "bara" var ett foster. Det var inte ett foster, det var ett halvfärdigt barn. Nästan färdigt... 20 cm stort. Det var ett barn, det var en förlossning. Jag blev sövd, jag blev skrapad, jag genomled en knivskarp smärta. Jag var likblek i ansiktet och även min man. Jag var en hjälte, men folk förstår inte. Bara massa ord om att tänka framåt, tänka positivt, vara glad för de barn jag har. Tomma ord som jag bara svarar meningslöst svammel tillbaka. Jag drömmer också. För ett par dagar sedan var jag mellan sovande och vaken under en millisekund och kände mig så klar i huvudet som jag inte känt på länge och känslan var, åh det var bara en dröm, jag är ju gravid och allt är bra, det var bara en mardröm, sedan försvann det och jag var tillbaka i verkligheten och slogs av att nej, det var ju det här som var verkligheten, att det inte finns något barn längre, jag är inte gravid och läkaren ringde och berättade att det var down syndrom, att det var definitivt och att jag inte skulle föda ett friskt barn. 

Du har all rätt att tycka synd om dig! Det är synd om dig.

Vet att jag själv ganska nära inpå kunde vakna och känna som ett gapande hål i livmodern. Att det värkte in i själen för att det som skulle finnas där var borta.
Jag hade också upplevelsen av en riktig stor förlossning. Men en helt meningslös sådan. Smärtan var inte uthärdlig för den skulle inte ge mig mitt barn. Till slut fick jag en bäckenbottenbedövning som inte ges vid normala förlossningar eftersom risken för barnet är för stor. Den tog bort all smärta på ett ögonblick. Fortsatte dock att må illa och kräkas, vilket jag hade gjort de senaste två dygnen så var kopplad till dropp, till dess hon var ute. Jag var så svag efteråt och kunde inte riktigt ta in vad som hänt. 

En dag i taget blir det så småningom lite lättare.

Lemon 29: Jag förstår vad du menar, fick också bedövningen och morfin, men morfinet var helt verkningslöst. Hur yttrade sig er krasch? Jag märker på min man att han är jättetrött och somnar redan vid halv nio tiden. Jag tror det måste vara hela det här traumat. Jag är hyfsat ok, jag tror jag förtränger omedvetet. Har möte m IVF på onsdag, det är det som håller mig uppe just nu. Ibland känns det nästan att det här som hänt är ett steg i ivf-processen, ytterligare en medicinsk procedur. Allt är så konstigt. Känner mig så stark ändå, tror det blir bra med fortsatt kuratorstöd. Allt är så dubbelt hela tiden. På ett sätt hade det vatit skönare att bara vara i sorgen, för det här mellanläget är så förvirrande.

Idag har det gått en vecka och det var som någon slog en hammare genom mitt huvud och en kniv genom mitt bröst, jag har panik. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har massa jobb att sköta och jag vet inte vad jag ska ta mig till. För en vecka sedan var jag gravid, nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Ena dagen normal, nästa värker. Tänk om det inte blir något barn, då är det här jag stannar, jag vill ha ett barn, jag vill att tomrummet inom mig ska fyllas av liv, ta upp graviditeten igen. Egentligen skulle jag ha gjort RUL förra måndagen, den tiden bokades av och ersattes med avbrottet. Det kunde varit så annorlunda, allt rycktes bort. Det gick så fort, jag kontaktade kvinnokliniken inom timmar från beskedet, allt för att fly in i en lösning, enligt plan, det var det här vi bestämt. Jag vet att det var rätt, men det gick så fort. Och hans mun är så vacker, så lik hans syskon. Dagen innan födde min svägerska, två dagar efter min bästa vän. Jag födde 5 månader för tidigt. Det var inte så här det skulle vara. Vad gör man när sorgen blir akut? Har ångest, känner mig lat, oduktig, borde kunna jobba lite, orkar inte. Finns det något sätt att vara på?

Susodus: du borde inte jobba nu! Du har förlorat ett barn! Självklart påverkar det dig. Efter mitt andra avbrytande var jag så knäckt att jag genomgick en personlighetsförändring. Jag är inte samma person idag som jag var innan. Om du mår akut dåligt kontakta psykiatrins akut.

Jag blev otroligt dåligt bemött av kuratorn på vårdcentralen efter mina avbrytanden. Förhoppningsvis får du träffa någon bättre.

Försök att tänka att du lyckats bli gravid tre gånger innan, du kommer troligen att bli gravid igen! Men just nu måste du få sörja det barn du väntade och längtade efter, som hade DS.

Vi hade sådana otroliga utspel vilket vi normalt inte har. Vårt tålamod med varandra (och tyvärr även mot vår son) var obefintligt. Och jag kände en sådan isande ensamhet, som inte ens min man, normalt min närmaste, kunde komma in i. Om vi ens försökte prata ut så blev det bara missförstånd.

Jag var sjukskriven i två veckor av läkaren. I en och en halv vecka efter förlossningen var jag hemma och gjorde inget. Sen gick jag tillbaka till jobbet och jobbade halvtid i tre dagar innan jag var tillbaka helt. Fanns ju inte mentalt på plats dock, tog ett par månader innan jag kände mig någorlunda alert i hjärnan igen. I efterhand önskar jag att jag hade stannat hemma någon vecka till i alla fall.   

Kära Susodus, jag önskar att du visste vad jag vet idag, att du kommer att klara detta! Även om jag inte varit med om exakt det du har varit med om, så vet jag att jag kände som du. Det var så fel, det kändes så fel att han dog. Du har varit med om en förlossning, du har fött ett barn och ska vara stolt över att du har gjort det, precis som alla andra kvinnor som föder barn, och precis som när du födde dina andra barn. Du är absolut inte lat eller oduktig, den som tycker att du borde jobba nu fattar inget. Jag var själv sjukskriven helt i en månad, efter en förlossning i v 21, jobbade deltid i 1,5 månad ytterligare. På ett sätt mådde jag som bäst på mitt jobb (när jag inte behövde träffa min gravida kollega), och på ett sätt ville jag bara vara hemma.

Ja, vad gör man när sorgen är så akut så att man inte vet var man ska ta vägen, när ångesten kommer? Kramas med din man och dina barn, prata med kuratorn, minns ditt vackra lilla barn som finns i ditt hjärta, andas, skriv av dig här! Ingenting du känner är fel, du har rätt till alla känslor du har! Kram

Tack alla för att ni orkar svara, det är ett sådant otroligt stöd. Jag är ju i den fasen nu att folk runt omkring inte längre frågar, de är väl trötta på att det inte blivit bättre ännu. Snarare är det väl så att det mer och mer börjar bli verklighet för mig. Första veckan var ett töcken av overklighet, hormoner, kaos. Nu börjar det sjunka in och jag är mer ledsen, men inte hela tiden. Jag kan prata om det med andra på ett "neutralt sätt". Jag håller ihop, håller ihop fasaden kanske, men får ta smällen sedan när jag är ensam.

Jag försökte springa igår, orkade inte ens hälften av vad jag är van vid, men det var skönt att komma ut och det var en bra ursäkt att ha på sig löpkläder när tårarna började komma, då kunde jag springa iväg utan att framstå som en total galning. Det var särskilt jobbigt att möta mammor med BabyBjörn på magen, då kunde jag fly iväg.

Idag var jag på Sophiahemmet för samtal. Det kändes bra, gjorde UL och allt ser fint ut. Det är så konstigt att man inte får ett återbesök från sjukhuset när man varit med om en förlossning, minns att vid min första, vanliga förlossning, fick jag tjata mig till en undersökning, jag ville ju se att allt stod rätt till. Det här är ju det största en kvinnokropp är med om. I vilket fall så ska vi vänta in en mens och sedan köra igång igen. Hon trodde november. Fram tills dess ska jag försöka ta hand om mig och oss. Min man vill att vi åker på en weekendresa utan barn, det känns som en bra idé. Hinna göra det innan IVF kör igång igen. Hämta energi. 

Idag är det två veckor sedan, ska till kuratorn idag och fylla i papper inför kremeringen. "Dag för dag, det är som det är". 

Jag har funderat mycket på hur graviditeten var, om man hade kunnat se några tecken och tänkte höra med er andra om ni hade några speciella symptom? Orosmoment?

Jag minns att jag berättade för folk att alla graviditeter varit olika. Jag har burit en tjej och en kille och detta var tredje och jag tyckte att den var annorlunda. Jag var så trött vilket jag inte minns att jag var på samma sätt med de andra. Det som var jobbigast var att jag hade fyra stora blödningar. Den första i 10 dagar vid menstid, jag trodde att det var IVF-en som var körd, men sedan att det var ett av de två som stöttes ut för testet fortsatte att bli starkare. Sedan fick jag stora blödningar i v 7, v 9 och v 13. På UL är barnet mycket rörligt, starkt, hjärtat slår tydligt. Jag känner tidigt rörelser i magen. Vid fostervattensprovet är fostervattnet svart, gammal blödning säger man, behöver inte vara något, läkaren säger att det kan tyda på att något är fel men behöver inte göra det, vi ska invänta svar, svaret kom ju.

Jag frågade läkaren nu i veckan om han hade sett något vid ultraljudet, hade han kunnat se något som han inte sade till oss, men han sade nej, det är jättesvårt att se. 

Jag tänker nu i efterhand att blödningarna såsom läkaren antytt, var ett tecken på att det var fel, att kroppen försökte stöta ut, men det gick inte. Jag blev ju skrapad för moderkakan satt som berget. 

Är det någon annan som känt tecken? Anat att något inte stod rätt till? Jag vet inte om jag efterkonstruerar, men efter all oro med blödningarna och tacksamheten över att det hela tiden fanns en graviditet och ett tickande hjärta, gjorde ändå att när resultatet kom så var det ändå en chock, men samtidigt en känsla av att, jag visste det. Jag vet inte om jag berättat om mina japanska dockor jag köpte när jag var gravid med min första dotter. Jag köpte tre att ta med till förlossning för mina tre barn. När min son fötts såg jag att den tredje dockan gått sönder. Det var en liten skärva som lossnat på huvudet som inte gick att laga och jag tänkte vidskepligt, det tredje barnet kommer vara sjukt, eller dö. Visserligen är det min dotter som lekt och tappat dessa dockor i golvet, men jag minns att jag tänkte detta, sade det till min man, som viftade bort detta så klart, men jag tänkte hela tiden på det. Jag vet att det är irrationellt och vidskepligt, men ändå. Den tanken finns kvar. 

Det jag tänker mycket på är också hur stolt jag kände mig som gravid, så lycklig, så nöjd, men framförallt stolt. Mina två fina barn hade ett syskon i min mage. Jag känner mig lite skamsen över detta, hur stolt jag var, och hur lurad jag känner mig nu. Jag känner någon form av skam över detta. Som att jag var för dum att inte fatta att det inte skulle bli så fint och bra som jag hoppats. Känner mig lurad och den känslan följs av någon form av pinsamhetskänsla, skam. Hur dum jag var som hoppats så. Jag brukar sällan känna mig stolt, men det gjorde jag nu och det är jobbigt att det slutade som det gjorde när jag äntligen vågade se slutet i IVF-tunneln. Min sista graviditet som jag skulle njuta av. Jag funderar om jag ska köpa en ny docka. De kommer sätta in två vid nästa försök, jag kanske ska köpa två bara för att en av dem ska kunna leva och bli frisk.

Susodus: Jag förstår att du tänker mycket på det som hänt och analyserar graviditeten. Alla mina graviditeter har varit lite olika. Av mina fyra graviditeter har jag första och sista knappt alls mått illa. Har aldrig haft några blödningar. Kanske vissa kan känna att något är fel men jag gjorde det inte.

Jag hade liknande tankar som du efter mina avbrytanden. Kände mig dum som varit så glad över graviditeten. Tänkte " det är klart att det inte skulle gå bra för mig, hur kunde jag tro det. Andra människor skaffar lätt friska barn men självklart inte jag.". Andra graviditeten tänkte jag på hur låg sannolikheten var för att barnet skulle ha DS med tanke på att det förra hade det och tillät mig vara glad över graviditeten. Då kände jag mig ännu dummare över att ha varit glad när även det barnet var sjukt. Tredje graviditeten vågade jag aldrig hoppas att barnet var friskt, trots att vi gjort PGD.

Dina tankar är naturliga och jag förstår att de virvlar runt i ditt huvud nu. Du måste få bearbeta det som hänt.

Jag skrev ett meddelande till dig för ett tag sen men vet inte om det kom fram då jag skrev från telefonen.

Kramar!