Millam3 skrev 2011-06-19 09:32:48 följande:
Hej!
Har suttit och läst hela tråden nu och blir så ledsen för det ni behövt gå igenom, men såå glad att många av er lyckats bli gravida igen!
Har inte gjort abort pga av ds, men har däremot ett litet liv i magen med trisomi 13. Oförenligt med liv enligt läkaren och jag har fått tid för avbrytande nästa vecka. Hittar ingen tråd där jag passar in, men känner att ni här verkar så fina och snälla och har förståelse för det här med att avbryta pga kromosomskada. Det gör så ont i mig! Jag känner redan små sparkar och rörselser, är någonstans i v.16-17 nu...
Säger som ni, ingen som inte varit i denna situationen vet hur det är att fundera och fatta beslut kring detta. Vi pratade mycket när vi väntade på mkp-svaret, barnet hade 7 mm i nackspalt och vi visste ju nästan säkert redan innan svaret att det var en kromosomavvikelse. Visste bara inte vilken. Vet inte om det spelat någon roll heller. Jag kände bara att jag inte visste någonting alls om hur vi skulle tänka och känna förrens svaret kommit och man har allt svart på vitt. Såå svår situation och många tror att de är så säkra på hur de skulle göra innan de ens varit här...jobbigt.
Jag är såå rädd för själva avbrytandet. Hur lång tid tog själva aborten för er? Tittade ni efteråt? Blev ni sjukskrivna efteråt? Hur länge blödde ni och hur fort blev ni gravida igen? Förlåt för många frågor....Vet att det finns svar på mkt av detta långt bak i tråden, men om ni orkar svara?
Usch, hur överlever man? Jag känner mig så ledsen, vaför just vi? Det händer ju bara andra, vi är ju unga och friska osv...
Tänkte på massor jag skulle skriva, men känner mig tom och ordlös...
Lycka till med graviditeterna och graviditetsförsök!
Beklagar verkligen det ni behöver gå igenom. Både Millan och Lise har satt ord på hur vi känner.
Vi valde också att se vår lilla tjej och det är jag glad för idag. Min man var först tveksam till om han vill se men ändrade sig och det kände han efteråt att det var rätt. Vi avbröt pga ryggmärgsbråck och när vi fick se det så blev beslutet lättare att hantera eller hur man ska säga. Det var stort redan då i vecka 16+5...Jag fick också morfin, så be om all smärtlindring du vill ha!
Sorgen kommer alltid finnas med en men man lär sig leva med den. Kan än i dag bli riktigt ledsen, trots att jag idag har ett nytt litet liv inom mig. Men tillåt dig att sörja och ta en dag itaget, tom en timme i taget i början.
Styrkekramar!!!!
Alla vi andra vet var vi finns o stora kramar till oss.