Utbildade hemmaföräldrar - vi som tillfälligt sätter karriären åt sidan för att kunna vara hemma lite längre med barnen

Ok, då har jag fått det bekräftat. Jag är ensam!

Hahaha då vet du det

Jag har också läst på högskolan och skulle vara hemma länge men lyckades istället slå två flugor i en smäll . Valde iastället att jobba som privat dagmamma och få betalt för att ha mina egna barn + några till. Så nu kan jag vara hemma på heltid samt att maken kan ta dagarna när han vill. (Är förskollärare och vill absolut INTE lämna mina barn på en avdelning och sen gå och arbeta på en annan). Vill få vara med dem så länge det går. De år jag missar att jobba kommer jag inte sakna.

Jag är också högskoleutbildad men vill gärna vara hemma med mina barn länge. Min dotter blir 1,5 nästa vecka men om jag får välja så ska jag vara hemma några år till, förhoppningsvis med en liten till snart..

Jag och min man hittade varandra ganska sent så jag ville inte riskera att bli "för gammal" även om jag inte har hunnit arbeta speciellt mycket och fått igång en karriär (så går det när man har svårt att bestämma sig för vad man ska bli när man blir stor ). Nu är maken färdig med skolan och har ännu inte hittat jobb så vi får se hur det går med mina hemmaplaner, ekonomi etc.

Jag är också hemma "trots" att jag är högskoleutbildad. Sonen är drygt 1,5 och jag har också märkt att det än någon sorts magisk gräns vi har passerat. Det är många som tycker att det är konstigt att jag fortfarande är hemma men för min del känns det självklart.

Ska bli intressant och se hur många högutbildade män som väljer att vara hemmaföräldrar...

Smart!! Intressant också att du är förskollärare men ändå inte förespråkar en tidig start i just förskolan. Varför gör du inte det? Jag får pikar om det hela tiden, att min son riskerar att bli socialt efter (totalt ogrundat för övrigt) och har svårt att komma in i gruppen ju äldre han blir när han börjar (vilket visserligen kan vara sant). Men jag anser att fördelarna med att vänta väger upp för nackdelarna. Hur resonerar du själv, du som är insatt? Varför har du valt att vänta?

För övrigt tycker jag att vi verkar ha en jättebra förskola i Sverige med duktiga och välutbildade pedagoger! Vill bara inte ta hjälp av dem alltför tidigt Vi hoppas också på fler barn men än händer ingenting.. Är du gravid? Ja, så är det när man hittar rätt lite senare i livet. Men det går ju inte att styra över allt så då får man göra det bästa av situationen! Skönt att din man är klar med skolan i alla fall! Och du med!!Skönt att höra! Då är vi fler!! Haha! Fast... min man har faktiskt varit hemma i nio månader. Så honom kan jag inte klaga på För vår del handlar det inte så mycket om vem som är hemma utan mer om att någon av oss som är föräldrar tar ansvaret för uppfostran de första åren. Sedan faller det sig väl naturligt att det ofta är kvinnan som är hemma mer eftersom hon föder och ibland ammar barnet den första tiden. Ekonomin kan väl också spela in eftersom männen ofta tjänar mer. Tyvärr är det ju så..

Jag är högskoleutbildad och tänker i dina banor, men det funkar inte riktigt så i min verklighet. 

Jag har ett jobb, som drar i mig hela tiden och jag har fått hoppa in och hjälpa till sedan sonen var nyfödd. Jag har jobbat deltid sedan han var 6 månader och pappan ville vara ledig med honom och nu när han är 14 månader har jag börjat jobba "75%" då han får vara på förskolan (inom citattecken för 75% brukar betyda 6 h per dag, men med resor och obligatorisk lunch blir det närmare 8!!!). Jag tycker det är superkämpigt och jag funderar varje dag på att säga upp mig. Som tur är kommer vi få tillökning om några få månader och då vill jag absolut inte ha sonen på förskolan längre. Inte så länge i alla fall. Pappan är av helt annan åsikt och tycker att han ska vara på förskolan så mycket han får, eftersom han träffar kompisar där och utvecklas. Vi har kompromissat och vi kommer utgå helt från sonen och vad han kommer vilja och inte vilja när lillebror kommer. Men det känns fel i mammahjärtat att lämna honom på förskolan varje dag just nu.

Å andra sidan började jag själv "dagis" eller vad man ska kalla det när jag var 8 månader. Innan dess blev jag mest omhändertagen av mor- och farföräldrar eftersom min mamma och pappa pluggade. Trots detta är jag inte otrygg eller skadad på något sätt och jag har extremt bra förhållande med mina föräldrar. 

Så jag är kluven... Men rent spontant och längst in i hjärtat tycker jag precis som du.

"Smart!! Intressant också att du är förskollärare men ändå inte förespråkar en tidig start i just förskolan. Varför gör du inte det? Jag får pikar om det hela tiden, att min son riskerar att bli socialt efter (totalt ogrundat för övrigt) och har svårt att komma in i gruppen ju äldre han blir när han börjar (vilket visserligen kan vara sant). Men jag anser att fördelarna med att vänta väger upp för nackdelarna. Hur resonerar du själv, du som är insatt? Varför har du valt att vänta?"
Jag/vi är av den åsikten att vi inte vill att någon annan skall ha huvudansvaret för våra barns fostran och uppväxt. I Sverige kan vi själva i stort välja när och till och med hur vi vill få barn . Och då tycker jag faktiskt att man som vuxen människa skall planera så att  det lilla barnet ( iallafall de under 3 år) inte skall behövas vistas på institution i onödan. Ett litet barn behöver få vara viktigast och inte slåss för att synas.
Visst är förskolan i vissa fall nödvändig, tex om man som familj råkat ut för arbetslöshet, sjukdom m.m. Men att föda barn för att låta samhället ta hand om det huvuddelen av deras tid i vaket tillstånd är för mig helt galet . Ett litet barn i en grupp med ca 20 andra kan aldrig få det den behöver av kärlek och omtanke. Min åsikt är att ett barn skall skolas in på förskolan när det själv först kan tala om hur det mår.
Pedagogik i all ära men ett barn med åtminstone en normalfungerande förälder behöver inte förskolan för att utvecklas normalt.

Jag har magisterexamen (och mer än så) och jobbmässigt har det gått bra för mig, men jag har valt att hoppa av det för att kunna jobba hemifrån i en annan, mer lågavlönad och osäkrer bransch, för att kunna ha ett lugnare familjeliv.