Hejsan vänner!
Jag är en -75:a som gifte mig med min underbaring (Maugrim här på FL) sommaren 05. Mina studier blev klara våren -07 och vi är fortfarande kvar här. Maken pluggar i Lund så vi får se vart vi tar vägen efter det.
Än så länge har vi två härliga, jobbiga och helt underbara kottar. Dottern är född 2009 och sonen 2011.
Jag älskar sång och musik, trädgård och natur, djur (speciellt hundar...vårt lilltroll (finsk lapphund) kom hem till oss i januari 07...kolla galleriet!!) och annat som förgyller livet.
Ett annat stort intresse, eller rättare sagt en grundläggande del av mitt liv, är min kristna tro med allt vad det innebär av församling, cellgrupp och lovsångsledande.
Kolla gärna mina bloggar: larospan.blogspot.com/
och www.kolmarken.blogspot.com/
Hör gärna av er om ni vill "prata". Mail-brevkompisar vore kul, och så förstås facebook...
Mvh, Hg
***************************************
STOPPA BARNPORREN VIA INTERNET.
ser ni något anmäl det här:
www.rb.se/
Eller mejla direkt till polisen:
childabuse@rkp.police.se
DETTA BORDE ALLA
HA PÅ SIN SIDA.
KOPIERA DETTA OCH LÄGG PÅ DIN SIDA
****************************************
En bröllopshistoria (ur brudens synvinkel)
Sista helgen i maj sommaren 2004 var Christian och jag på Leksands medeltidsmarknad. Det var sedan länge bestämt att vi ville förlova oss på marknaden och vi hade på söndagen ringar med oss. Jag hade inte hört någonting om att Christian hade planerat något men jag hoppades att det skulle bli något kul. På söndagen gick vi med till en medeltidsinspirerad gudstjänst där det enda "medeltida" inslaget var några flöjtspelare längst fram.
Efter gudstjänstens slut gick vi in till marknadsplatsen för att se på saker och njuta av stämningen. Plötsligt får Chris bråttom iväg för att kolla upp något som jag inte riktigt uppfattade och lämnar mig i vimlet. Någon minut senare ropas våra namn upp i högtalaren och stadsvakten ombedes eskortera oss till stupstocken! Mitt hjärta slår lite extra när jag går mot torgplatsen. Christian kommer från ett annat håll och vi blir fastlåsta i stupstocken och bödeln övervakar det hela med bister min och yxan nära till hands. Härolden frågar Christian om han har något att säga. Chris vrider sig så gott han kan med benen fastlåsta mot mig och frågar mig med finurlig min om jag skulle vilja gifta mig med honom. Runt om oss har folk samlats i en halvcirkel för att se vad som pågår. Jag får ur mig ett något nervöst: Ja. Folket hör inte utan hojtar: Högre! Vad sa du?! Jag tar i och sätter händerna runt munnen:JA! Applåder. Sedan dyker bandet Patrask upp och har en mini-konsert för oss som fortfarande sitter fastlåsta. Det spritter i benen av den medryckande musiken och till slut låser de upp stupstocken och släpper oss fria. När vi sedan går runt på marknaden hojtar folk och gratulerar och frågar om det håller än efter ca. 15 minuter!
Efter detta startade planeringen av bröllopet förstås lite smått. Ganska snart stod det klart att ingen av oss ville ha ett traditionellt bröllop. Christian suckade lite vid tanken på ett vanligt "pingvinbröllop", där männen bär frack eller kostym. Han var (och är) övertygad om att sådana tillsällningar ofta tenderar att bli något avslagna och likriktade. Historia och speciellt medeltiden har alltid intresserat oss och vi har under tiden vi känt varandra hunnit med ganska många medeltidsmarknader och sytt oss lämpliga kläder att smälta in i miljön med. Vår största oro var hur släkten, och speciellt den närmaste familjen, skulle ta nyheten om att vi önskade se dem i medeltida kläder på festen. Som väntat protesterade de. Somliga innan de visste hur vi menade, som min mor som trodde vi tänkte gå klädda i säckväv! Efterhand vande de sig vid tanken och började med liv och lust planera kläder.
Jag började planera på allvar under våren 2005 parallellt med mina studier. De två sista veckorna av skolan började jag känna av stressen med bröllopet som närmade sig och stundtals 125 % studietakt p.g.a dubbla kurser. Efter att ha missat både ordinarie tenta på lignoser och omtentan strax efter åkte jag hem och fortsatte slitet. (Jag klarade tentan sedan i september och kände mig mycket duktig!) Jag skrev ändlösa listor för att inte glömma bort något viktigt. Pappa och jag åkte till sta´n och handlade så många av dagarna att jag till slut blev eländigt trött på det. Plötsligt måndag kväll, mitt i planerandet av de följande dagarna, slog det mig att jag skulle med tåget till Vimmerby nästa morgon för slutexkursion på kursen Paleoekologi i södra Skandinavien. Omkastade planer! Efter två dagar i de småländska skogarna fortsatte farandet.
17:e juni 2005
Dagen innan den stora dagen skulle Chris åka från Mora på morgonen mot Upplands Väsby och hämta mjöden och sedan vidare till Sundbyberg för att ta med hyrda muggar, fat och bestick. Han kom inte iväg förrän halv elva på förmiddagen efter att ha packat hela bilen med prylar. Han körde hela vägen utan karta och räknade med att hitta ändå. Mor räknade till 13 samtal från honom när han ville fråga om nåt eller inte visste vilken väg han skulle åka. Jag sprang runt i huset och bakade tårta med mor; gjorde bottnar, hackade jordgubbar, blandade smet osv. Så fort jag kom igång med något så ringde telefonen. Chris' samtal plus andra som ville ha tag i mig. Hela huset luktade av mat. På eftermiddagen samlade vi ihop oss och åkte till Vreta för att öva i kyrkan och sätta upp tält, bänkar och bord. Vi kom sent iväg och fastnade sedan i bilkö på motorvägen p.g.a. vägarbete. Halvvägs dit började det regna och det bara ökade under kvällen. Väl framme vid kyrkan stod hela sång- och spelgänget plus pastorn på trappan och väntade. Vi gick in och testade aukustik och kollade var vi skulle stå. Eftersom Chris fortfarande inte dykt upp kl. 7 så fick lillebror vara stand-in-brudgum. Det kändes mycket märkligt att stå därframme med sin bror (!) men vad göra? Pastorn gick igenom hela programmet och vi slingrade oss när frågan om vem som skulle sjunga solosången kom upp. Jag svarade med en blinkning mot mina vänner att det var de som skulle sjunga den. I själva verket var det ju jag som skulle sjunga om jag inte bröt ihop, och de skulle vara min back-up. Jag hade lyckats hålla det hemligt för de flesta i familjen. Mamma hade listat ut det och skvallrat för min lillebror men pappa var fortfarande ovetande.
Efter genomgången föreslog vi pappa att de skulle sätta igång att få upp tältet så vi kunde testa musiken. När han och några till avlägsnat sig provade vi ingångsmusiken, en enkel melodislinga på latin som när den framförs i kanon låter ganska avancerad. "Jubilate Deo, jubilade Deo! Alleluja!" Det klingade vackert i den stora kyrkan. Sedan provade vi min sång och jag var ganska nervös för att sjunga i mikrofonen. Jag var rädd att jag skulle blanda ihop verserna eller få en tupp i halsen. Efter vi tyckte oss färdigövade gick vi ut i spöregnet och hjälpte till med tältet. Pappa hade varit klok nog att lägga ut en presenning på marken där tältet skulle stå så det var ganska torrt under. Till slut dök Christian upp och jag tog honom med på en tur till kyrkan och berättade kort vad vi gått igenom och vart han skulle stå osv.
Efter mer bärande och tältuppsättande åkte vi hemåt - dyblöta! Väl hemma igen kämpade vi vidare med maten och en motsträvig marsipan som inte ville kavlas stor nog för att täcka hela tårtan. Mitt i kaoset satte jag mig med alla blommor vi köpt hem och försökte åstakomma en brudbukett. Efter mycket pyssel fick hade jag en bukett som jag var nöjd med. Klockan halv tre på natten kom vi äntligen i säng. Mitt huvud snurrade av alla detaljer och jag somnade inte förrän framåt halv 4.
18:e juni
07.20 ringde klockan och vi tog oss motvilligt upp. Jag var osäker på om det skulle lyckas mig att vara pigg och vacker brud. Jag tassade in i badrummet för att fräscha till mig. Efter frukost väntade mer pyssel och sen var det dags att ge oss iväg. Vi lyckades få med oss alla kläder, nycklar till kyrka, församlingshem och andra byggnader. I Vreta hittade vi Christians kompis från Växjö som skulle filma hela spektaklet. Han hjälpte oss duka och knyta namnlappar på muggarna. Efter ett tag dök min vänner från Västervik upp. De skulle stå för eldshowen och även hjälpa till med servering. Jag visade dem församlingshemmet med kök och omklädningsrum och sen lastade vi ur maten. En av eldflickorna hade blivit sjuk några dagar innan och en kusin hade fått snabbinkallas från Göteborg.
Efter en kort lunch satte min namne igång med att sminka mig. En stund senare dök min tärna upp för att göra min håruppsättning. Hela tiden smög filmaren runt och fångade oss i pinsamma situationer. Tiden gick och jag var utan klocka lyckligt omedveten om vad tiden egentligen var. Plötsligt slog det mig att jag inte visste var min bukett var! Stackars Christian blev ivägskickad för att leta nere i Stenhuset bredvid kyrkan. När han inte kom tillbaka började jag bli orolig. Till slut var det min mor som kom med den.
En stund senare frågade jag om tiden. Fem i fyra!? Så fort det hade gått på slutet. Vi gjorde klart oss och packade sedan in oss i bilarna för ett par minuters färd till kyrkan. Det blåste ute och jag fick hålla hårt i min huvudduk. Nere framför kyrkan väntade min far. Framför ingången stod ett gäng nyfikna och tittade på oss. En dam slängde blommor framför oss och hojtade något på tyska som jag inte uppfattade. Jag log vänligt och vi gick in i vapenhuset. Jag var inte medveten om hur sena vi var och det var kanske tur. Chris berättade att han väntat stående framme i kyrkan i 25 långa minuter! Min mor hävdade att det "bara" var 15. I vilket fall måste det ha känts som en evighet. Svärmor hade tydligen börjat undra om jag inte skulle komma alls!
Vaktmästaren hejdade oss innanför dörren. Äntligen ringde klockorna. När de klingat ut började mina vänner sjunga ingångsmusiken framifrån koret. Det klingade underbart och jag tyckte mig verkligen förflyttad tillbaka i tiden. Pappa och jag började vår march nedför gången. Jag sneglade åt sidorna och såg vänner och släktingar som jag inte träffat på flera år. Alla (utom en!) var klädda i tidstypiska kläder som var jättevackra! Deras ansträngningar gjorde mig tårögd. Därframme väntade min Christian med marskalkar och tärna. Han var så snygg! Han log inte mot mig och jag funderade ett tag på om han var sur för att jag var så sen men han berättade efteråt att han varit lite nervös och blev smått hänförd av min uppenbarelse och glömde bort att le. (En sådan förklaring måste man ju bara godta!) Hur som helst slog jag det ur tankarna och koncentrerade mig på pastorn och Christians hand runt min.
Plötsligt vid första gemensamma sången går orgeln igång bakom oss. Något förvirrande eftersom jag sagt ifrån till kantorn och övertalat en vän till mig att spela psalmerna på piano. Vår toastmaster/härold kommer fram och läser några verser om kärlek ur Bibeln. Han läser av någon anledning en vers för långt ur Höga Visan och kommer in på ett stycke om barmar! Oj då! Undrar om någon märkte?
Efter det börjar själva vigseln. Christian verkar ganska samlad men snubblar lite på orden. "Jag tager dig..." säger han allvarligt och ser pastorn i ögonen. Jag fnissar inombords och försöker dra hans blick till mig istället. Även pastorn ser smått road ut. Jag är rörd av stunden och hjärtat slår hårt när jag minns att solosången ska framföras direkt efter. Efter löftena börjar mina sångarvänner röra sig och tar gitarr och mikrofon. Min vän står kvar med micen ett ögonblick och räcker den sedan till mig. Kallsvettig men till det yttre lugn vänder jag mig mot min älskade. Gitarren går igång och texten sitter där den ska. Lite darr på rösten får man ha överseende med. När jag sjunger "hold my hand and have no fear" och tar min älskades hand blänker det till i hans öga. Jag måste se bort ett ögonblick för att inte dras med i rörelsen. Efter sången är avslutad håller pastorn tal. Mina ben darrar under kjolen och även axen i min bukett darrar. Hoppas det inte syns.
Efter den sista psalmen går bandet upp och ställer sig i mittgången. Säckpipan drönar igång och uttågsmusiken ljuder i hela kyrkan. Bandet tågar ut och vi hänger på. Efter oss kommer tärna, marskalkar och resten av gästerna. Chris och jag smiter åt sidan strax före dörren och låter alla gå förbi. Jag lyckas få tag i tärnan som hjälper mig av med huvudduken. Vi går ut på trappan i bländande solsken. Gästerna tar bilder och står lite på avstånd. Jag kisar i den starka solen och ser antagligen arg ut på de flesta bilderna. Jag hade väntat mig kramar och gratulationer men ingen rör sig så jag ber bandet leda vägen ner till festplatsen. De drar igång en låt och tågar iväg. Ingen rör sig! NU kommer de fram och gratulerar och kramar. Det bildas en lång kö med folk som vill komma fram och hälsa. Helst skulle jag ha velat stanna med var och en och prata en lång stund.
Bandet kommer tillbaka-traskande när de märker att ingen följt med dem. När gratulationerna ebbat ut tassar jag fram till bandledaren igen och ber dem försöka på nytt. Denna gång hojtar jag så högt jag förmår till gästerna: Följ efter bandet! Nu funkar det bättre. De flesta föjler efter dem till festplatsen, bara några blir kvar och fotar. Vår fotograf påminner oss om att hon fortfarande inte fått fotorullarna vi köpt åt henne. Chris kommer på att de ligger kvar i församlingshemmet och jag föreslår att han ska be sin bror hämta dem. Chris kilar iväg och jag väntar...väntar...väntar... När han inte kommer tillbaka går jag ner till festplatsen för att se vart han tagit vägen. Någon upplyser mig om att han åkt iväg själv för att hämta rullarna. Jag passar på att prata lite med gästerna.
När sedan Christian dyker upp tror vår härold att fotograferingen är klar och drar igång med välkomstskålen. Denna kommer lite av sig när han får klart för sig att nu tänker vi kila iväg igen för fotograferingen är inte påbörjad. Vi dricker upp vårt jordgubbsvin och ger oss av till kyrkan igen. Jag föreslår att vi ska gå in i klosterruinerna för där är väldigt vackra miljöer att fota i. Vi testar olika vinklar, ljusförhållanden och ställningar. Vår fotograf fnittar konstant och vi har också svårt att hålla oss. Vår filmare smyger omkring och förevigar även fotandet. Vår fotograf suckar lättad när han ger sig av. Hon anförtror oss att hon blir nervös av att vara påpassad på det viset. Solen är fortfarande stark och jag drar mig, utan att tänka mig för, in i skuggorna. När vi knäppt upp flera rullar drar vi oss tillbaka ner till festplatsen och vi blir anvisade våra platser i högsätet. Det känns lite konstigt och utsatt att vara iakttagen hela tiden.
Middagsmaten är lite sen och mina föräldrar och bror springer som tättingar för att få fram allt. Efter en stund kommer mina vänner med maten och gästerna reser sig för att hämta. Det hela lugnar ner sig och de mina kan äntligen sätta sig ner och äta. Under middagen är det flera som vill tala. Min far är ganska nervös och blandar ihop sina noggrannt förberedda anteckningar. Chris' pappa reser sig och talar om sitt och sonens intresse för medeltiden, lillsvågern bestämmer sig för att berätta om de pinsammaste händelserna han och Chris varit med om. Förutom dessa tal från familjen ville även andra släktingar och vänner säga några ord. En av sångarvännerna sjöng en sommarpsalm i ett arrangemang som vi båda älskar. Under kvällen underhöll bandet vid flera tillfällen med både sång, spel och talade lustigheter. När middagen var uppäten (vi hann bara med en portion mat eftersom folk ville tala till oss) kom föreningen ROST från Linköping och förevisade historisk fäktning. Efter en lite trög start ville många vara med och slåss. Det bjöds också på yxkastning och prickskytte på papegoja. Jag hade ingen möjlighet att delta i något med min fina men något otympliga klänning.
Efter ett par timmar när det började bli lite mörkt och kyligt riggades ljuskronor i taket av tältet och små stakar sattes på borden. Dessa lyste upp bra och värmde förvånansvärt mycket. Nu bjöds tårta med kaffe och té. Tårtan gjorde stor succé och flera trodde den var köpt. När tårtan var uppäten spelade bandet upp till dans. Många hängde på och dansen gick vild medan bandet spelade och improviserade tills alla dansat sig trötta. Jag drogs med i dansen och med ett bestämt tag om kjolen lyckades jag hänga med i svängarna utan att snubbla över mina egna fötter. Det gjorde gott för blodcirkulationen och jag slutade för en stund att frysa. Dansen var medryckande och t.o.m. mor tog ut svängarna en stund.
När allt lugnat sig lite tände vi facklor och gav oss iväg in till klosterträdgården för en kort andakt. Gästerna hängde på nästan mangrannt och det var en väldigt högtidlig känsla att stå i en stor ring runt korset med facklorna som enda ljuskälla. Pastorn höll i andakten och när vi sedan tågade tillbaka sjöng vi återigen Jubilate Deo.
Tillbaka på festplatsen släckte vi våra facklor och samlades för att se den avslutande eldshowen. Flickorna hade satt facklor i en stor cirkel och uppträdde innanför den. Till rytmen av en handtrumma visade de sina färdigheter med eldstavar, poi och eldsprutning. De var mycket skickliga och uppträdde enskilt och tillsammans. Det vackraste var när min tärna och hennes lillasyster stred med eldstavarna. De gjorde utfall och vek undan, hela tiden snurrande sina stavar så elden väste av vinddraget. Man hörde Ooh! och Aah! från publiken och uppskattande kommentarer. Efter varje avslutad del applåderades det livligt.
När allt var över började gästerna troppa av. Ännu fler kramar och många hejdå till folk vi knappt hade hunnit prata med. Jag måste erkänna att det kändes lite snopet. Christian tackade enkelt och spontant för kvällen med alla vänner och fränder i en ring runt oss. Något riktigt tal blev det väl inte och det har vi fått höra efteråt.
Vi gav oss så småningom iväg hemåt för att övernatta i min familjs sommarstuga. På väg dit började himlen ljusna igen och trots att vi var utmattade njöt vi av den vackra himlen. Väl framkomna till stugan somnade vi ganska snart.
Tack alla för en helt underbar och oförglömmelig dag!
Jag är en -75:a som gifte mig med min underbaring (Maugrim här på FL) sommaren 05. Mina studier blev klara våren -07 och vi är fortfarande kvar här. Maken pluggar i Lund så vi får se vart vi tar vägen efter det.
Än så länge har vi två härliga, jobbiga och helt underbara kottar. Dottern är född 2009 och sonen 2011.
Jag älskar sång och musik, trädgård och natur, djur (speciellt hundar...vårt lilltroll (finsk lapphund) kom hem till oss i januari 07...kolla galleriet!!) och annat som förgyller livet.
Ett annat stort intresse, eller rättare sagt en grundläggande del av mitt liv, är min kristna tro med allt vad det innebär av församling, cellgrupp och lovsångsledande.
Kolla gärna mina bloggar: larospan.blogspot.com/
och www.kolmarken.blogspot.com/
Hör gärna av er om ni vill "prata". Mail-brevkompisar vore kul, och så förstås facebook...
Mvh, Hg
***************************************
STOPPA BARNPORREN VIA INTERNET.
ser ni något anmäl det här:
www.rb.se/
Eller mejla direkt till polisen:
childabuse@rkp.police.se
DETTA BORDE ALLA
HA PÅ SIN SIDA.
KOPIERA DETTA OCH LÄGG PÅ DIN SIDA
****************************************
En bröllopshistoria (ur brudens synvinkel)
Sista helgen i maj sommaren 2004 var Christian och jag på Leksands medeltidsmarknad. Det var sedan länge bestämt att vi ville förlova oss på marknaden och vi hade på söndagen ringar med oss. Jag hade inte hört någonting om att Christian hade planerat något men jag hoppades att det skulle bli något kul. På söndagen gick vi med till en medeltidsinspirerad gudstjänst där det enda "medeltida" inslaget var några flöjtspelare längst fram.
Efter gudstjänstens slut gick vi in till marknadsplatsen för att se på saker och njuta av stämningen. Plötsligt får Chris bråttom iväg för att kolla upp något som jag inte riktigt uppfattade och lämnar mig i vimlet. Någon minut senare ropas våra namn upp i högtalaren och stadsvakten ombedes eskortera oss till stupstocken! Mitt hjärta slår lite extra när jag går mot torgplatsen. Christian kommer från ett annat håll och vi blir fastlåsta i stupstocken och bödeln övervakar det hela med bister min och yxan nära till hands. Härolden frågar Christian om han har något att säga. Chris vrider sig så gott han kan med benen fastlåsta mot mig och frågar mig med finurlig min om jag skulle vilja gifta mig med honom. Runt om oss har folk samlats i en halvcirkel för att se vad som pågår. Jag får ur mig ett något nervöst: Ja. Folket hör inte utan hojtar: Högre! Vad sa du?! Jag tar i och sätter händerna runt munnen:JA! Applåder. Sedan dyker bandet Patrask upp och har en mini-konsert för oss som fortfarande sitter fastlåsta. Det spritter i benen av den medryckande musiken och till slut låser de upp stupstocken och släpper oss fria. När vi sedan går runt på marknaden hojtar folk och gratulerar och frågar om det håller än efter ca. 15 minuter!
Efter detta startade planeringen av bröllopet förstås lite smått. Ganska snart stod det klart att ingen av oss ville ha ett traditionellt bröllop. Christian suckade lite vid tanken på ett vanligt "pingvinbröllop", där männen bär frack eller kostym. Han var (och är) övertygad om att sådana tillsällningar ofta tenderar att bli något avslagna och likriktade. Historia och speciellt medeltiden har alltid intresserat oss och vi har under tiden vi känt varandra hunnit med ganska många medeltidsmarknader och sytt oss lämpliga kläder att smälta in i miljön med. Vår största oro var hur släkten, och speciellt den närmaste familjen, skulle ta nyheten om att vi önskade se dem i medeltida kläder på festen. Som väntat protesterade de. Somliga innan de visste hur vi menade, som min mor som trodde vi tänkte gå klädda i säckväv! Efterhand vande de sig vid tanken och började med liv och lust planera kläder.
Jag började planera på allvar under våren 2005 parallellt med mina studier. De två sista veckorna av skolan började jag känna av stressen med bröllopet som närmade sig och stundtals 125 % studietakt p.g.a dubbla kurser. Efter att ha missat både ordinarie tenta på lignoser och omtentan strax efter åkte jag hem och fortsatte slitet. (Jag klarade tentan sedan i september och kände mig mycket duktig!) Jag skrev ändlösa listor för att inte glömma bort något viktigt. Pappa och jag åkte till sta´n och handlade så många av dagarna att jag till slut blev eländigt trött på det. Plötsligt måndag kväll, mitt i planerandet av de följande dagarna, slog det mig att jag skulle med tåget till Vimmerby nästa morgon för slutexkursion på kursen Paleoekologi i södra Skandinavien. Omkastade planer! Efter två dagar i de småländska skogarna fortsatte farandet.
17:e juni 2005
Dagen innan den stora dagen skulle Chris åka från Mora på morgonen mot Upplands Väsby och hämta mjöden och sedan vidare till Sundbyberg för att ta med hyrda muggar, fat och bestick. Han kom inte iväg förrän halv elva på förmiddagen efter att ha packat hela bilen med prylar. Han körde hela vägen utan karta och räknade med att hitta ändå. Mor räknade till 13 samtal från honom när han ville fråga om nåt eller inte visste vilken väg han skulle åka. Jag sprang runt i huset och bakade tårta med mor; gjorde bottnar, hackade jordgubbar, blandade smet osv. Så fort jag kom igång med något så ringde telefonen. Chris' samtal plus andra som ville ha tag i mig. Hela huset luktade av mat. På eftermiddagen samlade vi ihop oss och åkte till Vreta för att öva i kyrkan och sätta upp tält, bänkar och bord. Vi kom sent iväg och fastnade sedan i bilkö på motorvägen p.g.a. vägarbete. Halvvägs dit började det regna och det bara ökade under kvällen. Väl framme vid kyrkan stod hela sång- och spelgänget plus pastorn på trappan och väntade. Vi gick in och testade aukustik och kollade var vi skulle stå. Eftersom Chris fortfarande inte dykt upp kl. 7 så fick lillebror vara stand-in-brudgum. Det kändes mycket märkligt att stå därframme med sin bror (!) men vad göra? Pastorn gick igenom hela programmet och vi slingrade oss när frågan om vem som skulle sjunga solosången kom upp. Jag svarade med en blinkning mot mina vänner att det var de som skulle sjunga den. I själva verket var det ju jag som skulle sjunga om jag inte bröt ihop, och de skulle vara min back-up. Jag hade lyckats hålla det hemligt för de flesta i familjen. Mamma hade listat ut det och skvallrat för min lillebror men pappa var fortfarande ovetande.
Efter genomgången föreslog vi pappa att de skulle sätta igång att få upp tältet så vi kunde testa musiken. När han och några till avlägsnat sig provade vi ingångsmusiken, en enkel melodislinga på latin som när den framförs i kanon låter ganska avancerad. "Jubilate Deo, jubilade Deo! Alleluja!" Det klingade vackert i den stora kyrkan. Sedan provade vi min sång och jag var ganska nervös för att sjunga i mikrofonen. Jag var rädd att jag skulle blanda ihop verserna eller få en tupp i halsen. Efter vi tyckte oss färdigövade gick vi ut i spöregnet och hjälpte till med tältet. Pappa hade varit klok nog att lägga ut en presenning på marken där tältet skulle stå så det var ganska torrt under. Till slut dök Christian upp och jag tog honom med på en tur till kyrkan och berättade kort vad vi gått igenom och vart han skulle stå osv.
Efter mer bärande och tältuppsättande åkte vi hemåt - dyblöta! Väl hemma igen kämpade vi vidare med maten och en motsträvig marsipan som inte ville kavlas stor nog för att täcka hela tårtan. Mitt i kaoset satte jag mig med alla blommor vi köpt hem och försökte åstakomma en brudbukett. Efter mycket pyssel fick hade jag en bukett som jag var nöjd med. Klockan halv tre på natten kom vi äntligen i säng. Mitt huvud snurrade av alla detaljer och jag somnade inte förrän framåt halv 4.
18:e juni
07.20 ringde klockan och vi tog oss motvilligt upp. Jag var osäker på om det skulle lyckas mig att vara pigg och vacker brud. Jag tassade in i badrummet för att fräscha till mig. Efter frukost väntade mer pyssel och sen var det dags att ge oss iväg. Vi lyckades få med oss alla kläder, nycklar till kyrka, församlingshem och andra byggnader. I Vreta hittade vi Christians kompis från Växjö som skulle filma hela spektaklet. Han hjälpte oss duka och knyta namnlappar på muggarna. Efter ett tag dök min vänner från Västervik upp. De skulle stå för eldshowen och även hjälpa till med servering. Jag visade dem församlingshemmet med kök och omklädningsrum och sen lastade vi ur maten. En av eldflickorna hade blivit sjuk några dagar innan och en kusin hade fått snabbinkallas från Göteborg.
Efter en kort lunch satte min namne igång med att sminka mig. En stund senare dök min tärna upp för att göra min håruppsättning. Hela tiden smög filmaren runt och fångade oss i pinsamma situationer. Tiden gick och jag var utan klocka lyckligt omedveten om vad tiden egentligen var. Plötsligt slog det mig att jag inte visste var min bukett var! Stackars Christian blev ivägskickad för att leta nere i Stenhuset bredvid kyrkan. När han inte kom tillbaka började jag bli orolig. Till slut var det min mor som kom med den.
En stund senare frågade jag om tiden. Fem i fyra!? Så fort det hade gått på slutet. Vi gjorde klart oss och packade sedan in oss i bilarna för ett par minuters färd till kyrkan. Det blåste ute och jag fick hålla hårt i min huvudduk. Nere framför kyrkan väntade min far. Framför ingången stod ett gäng nyfikna och tittade på oss. En dam slängde blommor framför oss och hojtade något på tyska som jag inte uppfattade. Jag log vänligt och vi gick in i vapenhuset. Jag var inte medveten om hur sena vi var och det var kanske tur. Chris berättade att han väntat stående framme i kyrkan i 25 långa minuter! Min mor hävdade att det "bara" var 15. I vilket fall måste det ha känts som en evighet. Svärmor hade tydligen börjat undra om jag inte skulle komma alls!
Vaktmästaren hejdade oss innanför dörren. Äntligen ringde klockorna. När de klingat ut började mina vänner sjunga ingångsmusiken framifrån koret. Det klingade underbart och jag tyckte mig verkligen förflyttad tillbaka i tiden. Pappa och jag började vår march nedför gången. Jag sneglade åt sidorna och såg vänner och släktingar som jag inte träffat på flera år. Alla (utom en!) var klädda i tidstypiska kläder som var jättevackra! Deras ansträngningar gjorde mig tårögd. Därframme väntade min Christian med marskalkar och tärna. Han var så snygg! Han log inte mot mig och jag funderade ett tag på om han var sur för att jag var så sen men han berättade efteråt att han varit lite nervös och blev smått hänförd av min uppenbarelse och glömde bort att le. (En sådan förklaring måste man ju bara godta!) Hur som helst slog jag det ur tankarna och koncentrerade mig på pastorn och Christians hand runt min.
Plötsligt vid första gemensamma sången går orgeln igång bakom oss. Något förvirrande eftersom jag sagt ifrån till kantorn och övertalat en vän till mig att spela psalmerna på piano. Vår toastmaster/härold kommer fram och läser några verser om kärlek ur Bibeln. Han läser av någon anledning en vers för långt ur Höga Visan och kommer in på ett stycke om barmar! Oj då! Undrar om någon märkte?
Efter det börjar själva vigseln. Christian verkar ganska samlad men snubblar lite på orden. "Jag tager dig..." säger han allvarligt och ser pastorn i ögonen. Jag fnissar inombords och försöker dra hans blick till mig istället. Även pastorn ser smått road ut. Jag är rörd av stunden och hjärtat slår hårt när jag minns att solosången ska framföras direkt efter. Efter löftena börjar mina sångarvänner röra sig och tar gitarr och mikrofon. Min vän står kvar med micen ett ögonblick och räcker den sedan till mig. Kallsvettig men till det yttre lugn vänder jag mig mot min älskade. Gitarren går igång och texten sitter där den ska. Lite darr på rösten får man ha överseende med. När jag sjunger "hold my hand and have no fear" och tar min älskades hand blänker det till i hans öga. Jag måste se bort ett ögonblick för att inte dras med i rörelsen. Efter sången är avslutad håller pastorn tal. Mina ben darrar under kjolen och även axen i min bukett darrar. Hoppas det inte syns.
Efter den sista psalmen går bandet upp och ställer sig i mittgången. Säckpipan drönar igång och uttågsmusiken ljuder i hela kyrkan. Bandet tågar ut och vi hänger på. Efter oss kommer tärna, marskalkar och resten av gästerna. Chris och jag smiter åt sidan strax före dörren och låter alla gå förbi. Jag lyckas få tag i tärnan som hjälper mig av med huvudduken. Vi går ut på trappan i bländande solsken. Gästerna tar bilder och står lite på avstånd. Jag kisar i den starka solen och ser antagligen arg ut på de flesta bilderna. Jag hade väntat mig kramar och gratulationer men ingen rör sig så jag ber bandet leda vägen ner till festplatsen. De drar igång en låt och tågar iväg. Ingen rör sig! NU kommer de fram och gratulerar och kramar. Det bildas en lång kö med folk som vill komma fram och hälsa. Helst skulle jag ha velat stanna med var och en och prata en lång stund.
Bandet kommer tillbaka-traskande när de märker att ingen följt med dem. När gratulationerna ebbat ut tassar jag fram till bandledaren igen och ber dem försöka på nytt. Denna gång hojtar jag så högt jag förmår till gästerna: Följ efter bandet! Nu funkar det bättre. De flesta föjler efter dem till festplatsen, bara några blir kvar och fotar. Vår fotograf påminner oss om att hon fortfarande inte fått fotorullarna vi köpt åt henne. Chris kommer på att de ligger kvar i församlingshemmet och jag föreslår att han ska be sin bror hämta dem. Chris kilar iväg och jag väntar...väntar...väntar... När han inte kommer tillbaka går jag ner till festplatsen för att se vart han tagit vägen. Någon upplyser mig om att han åkt iväg själv för att hämta rullarna. Jag passar på att prata lite med gästerna.
När sedan Christian dyker upp tror vår härold att fotograferingen är klar och drar igång med välkomstskålen. Denna kommer lite av sig när han får klart för sig att nu tänker vi kila iväg igen för fotograferingen är inte påbörjad. Vi dricker upp vårt jordgubbsvin och ger oss av till kyrkan igen. Jag föreslår att vi ska gå in i klosterruinerna för där är väldigt vackra miljöer att fota i. Vi testar olika vinklar, ljusförhållanden och ställningar. Vår fotograf fnittar konstant och vi har också svårt att hålla oss. Vår filmare smyger omkring och förevigar även fotandet. Vår fotograf suckar lättad när han ger sig av. Hon anförtror oss att hon blir nervös av att vara påpassad på det viset. Solen är fortfarande stark och jag drar mig, utan att tänka mig för, in i skuggorna. När vi knäppt upp flera rullar drar vi oss tillbaka ner till festplatsen och vi blir anvisade våra platser i högsätet. Det känns lite konstigt och utsatt att vara iakttagen hela tiden.
Middagsmaten är lite sen och mina föräldrar och bror springer som tättingar för att få fram allt. Efter en stund kommer mina vänner med maten och gästerna reser sig för att hämta. Det hela lugnar ner sig och de mina kan äntligen sätta sig ner och äta. Under middagen är det flera som vill tala. Min far är ganska nervös och blandar ihop sina noggrannt förberedda anteckningar. Chris' pappa reser sig och talar om sitt och sonens intresse för medeltiden, lillsvågern bestämmer sig för att berätta om de pinsammaste händelserna han och Chris varit med om. Förutom dessa tal från familjen ville även andra släktingar och vänner säga några ord. En av sångarvännerna sjöng en sommarpsalm i ett arrangemang som vi båda älskar. Under kvällen underhöll bandet vid flera tillfällen med både sång, spel och talade lustigheter. När middagen var uppäten (vi hann bara med en portion mat eftersom folk ville tala till oss) kom föreningen ROST från Linköping och förevisade historisk fäktning. Efter en lite trög start ville många vara med och slåss. Det bjöds också på yxkastning och prickskytte på papegoja. Jag hade ingen möjlighet att delta i något med min fina men något otympliga klänning.
Efter ett par timmar när det började bli lite mörkt och kyligt riggades ljuskronor i taket av tältet och små stakar sattes på borden. Dessa lyste upp bra och värmde förvånansvärt mycket. Nu bjöds tårta med kaffe och té. Tårtan gjorde stor succé och flera trodde den var köpt. När tårtan var uppäten spelade bandet upp till dans. Många hängde på och dansen gick vild medan bandet spelade och improviserade tills alla dansat sig trötta. Jag drogs med i dansen och med ett bestämt tag om kjolen lyckades jag hänga med i svängarna utan att snubbla över mina egna fötter. Det gjorde gott för blodcirkulationen och jag slutade för en stund att frysa. Dansen var medryckande och t.o.m. mor tog ut svängarna en stund.
När allt lugnat sig lite tände vi facklor och gav oss iväg in till klosterträdgården för en kort andakt. Gästerna hängde på nästan mangrannt och det var en väldigt högtidlig känsla att stå i en stor ring runt korset med facklorna som enda ljuskälla. Pastorn höll i andakten och när vi sedan tågade tillbaka sjöng vi återigen Jubilate Deo.
Tillbaka på festplatsen släckte vi våra facklor och samlades för att se den avslutande eldshowen. Flickorna hade satt facklor i en stor cirkel och uppträdde innanför den. Till rytmen av en handtrumma visade de sina färdigheter med eldstavar, poi och eldsprutning. De var mycket skickliga och uppträdde enskilt och tillsammans. Det vackraste var när min tärna och hennes lillasyster stred med eldstavarna. De gjorde utfall och vek undan, hela tiden snurrande sina stavar så elden väste av vinddraget. Man hörde Ooh! och Aah! från publiken och uppskattande kommentarer. Efter varje avslutad del applåderades det livligt.
När allt var över började gästerna troppa av. Ännu fler kramar och många hejdå till folk vi knappt hade hunnit prata med. Jag måste erkänna att det kändes lite snopet. Christian tackade enkelt och spontant för kvällen med alla vänner och fränder i en ring runt oss. Något riktigt tal blev det väl inte och det har vi fått höra efteråt.
Vi gav oss så småningom iväg hemåt för att övernatta i min familjs sommarstuga. På väg dit började himlen ljusna igen och trots att vi var utmattade njöt vi av den vackra himlen. Väl framkomna till stugan somnade vi ganska snart.
Tack alla för en helt underbar och oförglömmelig dag!
Ålder
49 år
Barn
15 år
Civilstatus
Gift
Föräldratyp
AP
Cool förälder
Good Enough
Heltidsförälder
Personlighet
Blyg
Nyfiken
Omtänksam
Snäll
Tänkare
Intressen
Djur
Heminredning
Matlagning/Bakning
Musik
Religion
Vetenskap
Sömnad
Trädgård
Musik
Blues
Folkmusik
Gospel
Jazz
Klassisk
Opera
Rock
Soul
Husdjur
Hund