Utbildade hemmaföräldrar - vi som tillfälligt sätter karriären åt sidan för att kunna vara hemma lite längre med barnen

Ok, då har jag fått det bekräftat. Jag är ensam!

Smart!! Intressant också att du är förskollärare men ändå inte förespråkar en tidig start i just förskolan. Varför gör du inte det? Jag får pikar om det hela tiden, att min son riskerar att bli socialt efter (totalt ogrundat för övrigt) och har svårt att komma in i gruppen ju äldre han blir när han börjar (vilket visserligen kan vara sant). Men jag anser att fördelarna med att vänta väger upp för nackdelarna. Hur resonerar du själv, du som är insatt? Varför har du valt att vänta?

För övrigt tycker jag att vi verkar ha en jättebra förskola i Sverige med duktiga och välutbildade pedagoger! Vill bara inte ta hjälp av dem alltför tidigt Vi hoppas också på fler barn men än händer ingenting.. Är du gravid? Ja, så är det när man hittar rätt lite senare i livet. Men det går ju inte att styra över allt så då får man göra det bästa av situationen! Skönt att din man är klar med skolan i alla fall! Och du med!!Skönt att höra! Då är vi fler!! Haha! Fast... min man har faktiskt varit hemma i nio månader. Så honom kan jag inte klaga på För vår del handlar det inte så mycket om vem som är hemma utan mer om att någon av oss som är föräldrar tar ansvaret för uppfostran de första åren. Sedan faller det sig väl naturligt att det ofta är kvinnan som är hemma mer eftersom hon föder och ibland ammar barnet den första tiden. Ekonomin kan väl också spela in eftersom männen ofta tjänar mer. Tyvärr är det ju så..

Åh, vad jag känner med dig. Det är ju inte alltid lätt att lyckas bara för att man vill. Men huvudsaken är väl ändå att man gör det bästa av situationen och gör allt man kan för att ha ett så gott samvete jämtemot barnen, som möjligt? Och inte bara mot barnen utan även mot sig själv. Det verkar ju verkligen som om du försöker i alla fall! Och tänk vad skönt när nästa barn kommer och du får lov att njuta av den perioden som kommer..

PS. Jag gick också på dagis. Och det blev ju människa av mig med DS.Väl talat! Och TACK för dina kloka ord!!Och hur blir du bemött av de runt omkring dig? Familj? Vänner? Förstår de ditt beslut eller tycker de att du är korkad som tillfälligt valt bort karriären?Tack för länken! Jag har varit inne där förut men då stod det inte så mycket i forumet. Nu hade det hänt lite mer. Många bra artiklar också! Ska utfortska sidan mer!Tack snälla. Vi får hålla tummarna för varandra.Jaa, du. Bra fråga. Eftersom jag är precis i starten av barnproduceringen så har mina tankar inte hunnit så långt ännu. Eller, det har de väl, men jag resonerar väl mer så att det får lösa sig då. Förstår att de tre åren kan kännas mycket längre än de första åren man är hemma med första och kanske ett andra barn eftersom man då är sysselsatt med graviditet och barnafödande men ....vill man så går det? Kan vi säga så?Visst är vi olika, alla människor. Men jag tror inte att folk "slänger in sin unge" på dagis vid ett års ålder av elakhet. Jag tror helt enkelt inte att man har tänkt igenom det så mycket. Och det beror nog till stor del på "alla andra"-fenomenet. "Alla andra" har ju börjat jobba igen vid den här tiden. "Alla andra barn började på dagis när de var 1,5 år". "Alla andra förväntar sig att jag ska börja jobba nu". Och ifrågasätter aldrig beslutet. Inte ens när det gör lite ont i hjärtat vid tanken på att lämna ifrån sig det dyrbaraste man har till en främmande människa. För "alla andra" gör ju såhär! Och, som någon skrev tidigare, så kan det ju finnas skäl till att man mer eller mindre måste utnyttja förskolan redan i tidig ålder. Men det är en helt annan sak... Samtidigt som man inte ska glömma att man inte måste vara stenrik för att klara av att vara hemma med sina barn en längre tid. Det beror på vad man prioriterar i livet.Avundsjuka?

Härligt att se att vi är fler.

Jag har en fråga till er som diskuterat eller åtminstone fått svara på lite frågor om ert hemmavarande på er tidigare/nuvarande arbetsplats - hur förklarar ni varför ni vill vara hemma? Låt säga att någon av er har som starkaste anledning att man inte anser att förskola är riktigt nyttigt för barn under en viss ålder - hur säger ni det när någon frågar? För det finns ju massvis med människor som kan bli förnärmade av förklaringen då de själva valt något annat. Samtidigt måste ju alla få tycka och tänka och välja precis som de vill. Men hur brukar diskussionerna bli? Vad möts ni av för reaktioner?

Vi skriver två helt olika saker. Läs det jag skrev igen:

"...Sedan faller det sig väl naturligt att det ofta är kvinnan som är hemma mer eftersom hon föder och ibland ammar barnet den första tiden...."

Därmed inget sagt om tiden som kommer efter amningen... Bara att kvinnan automatiskt får ett "försprång" gällande tiden med barnet, sett till de första månaderna. Det är svårt för pappan att ta den tiden från en ammande mor. ORdet "senare" var det alltså du själv som skrev. Men det ofta är det väl så att mamman fortsätter att vara den som är hemma även efter amningsperioden men då främst av ekonomiska skäl, tyvärr. I vårt fall gäller inte detta då vi hittills delat lika. Men det beror inte på att jag inte ville vara hemma utan på yttre omständigheter. Jag hade mer än gärna varit hemma betydligt längre än min man (och kommer att vara det när vi är klara) men det beror på att jag vill det och för att vi är överens om att göra fördelningen sådan.