Utbildade hemmaföräldrar - vi som tillfälligt sätter karriären åt sidan för att kunna vara hemma lite längre med barnen

Jag är högskoleutbildad och tänker i dina banor, men det funkar inte riktigt så i min verklighet. 

Jag har ett jobb, som drar i mig hela tiden och jag har fått hoppa in och hjälpa till sedan sonen var nyfödd. Jag har jobbat deltid sedan han var 6 månader och pappan ville vara ledig med honom och nu när han är 14 månader har jag börjat jobba "75%" då han får vara på förskolan (inom citattecken för 75% brukar betyda 6 h per dag, men med resor och obligatorisk lunch blir det närmare 8!!!). Jag tycker det är superkämpigt och jag funderar varje dag på att säga upp mig. Som tur är kommer vi få tillökning om några få månader och då vill jag absolut inte ha sonen på förskolan längre. Inte så länge i alla fall. Pappan är av helt annan åsikt och tycker att han ska vara på förskolan så mycket han får, eftersom han träffar kompisar där och utvecklas. Vi har kompromissat och vi kommer utgå helt från sonen och vad han kommer vilja och inte vilja när lillebror kommer. Men det känns fel i mammahjärtat att lämna honom på förskolan varje dag just nu.

Å andra sidan började jag själv "dagis" eller vad man ska kalla det när jag var 8 månader. Innan dess blev jag mest omhändertagen av mor- och farföräldrar eftersom min mamma och pappa pluggade. Trots detta är jag inte otrygg eller skadad på något sätt och jag har extremt bra förhållande med mina föräldrar. 

Så jag är kluven... Men rent spontant och längst in i hjärtat tycker jag precis som du.