Livrädd

*puffar*

Ingen som har råd gällande hur jag ska hantera detta?

Kan du ringa någon annan BM eller kvinnoklinik i närheten. Kanske de har spec. mvc på sjukhuset? Viktigast för dig är ju att du känner dig trygg i hur du blir behandlad och hur din förlossning kommer att bli. Kräv att du får prata med någon som lyssnar på dig. Vet inte riktigt vilket du är mest rädd för nu och om du vill ha vaginal eller ks.

Jag har just fått graviddiabetes och efter allt tumult efter bara det så måste jag nu ställa mig in på att jag eventuellt blir igångsatt och allt vad det innebär. Jag har dock 11 veckor kvar så jag hoppas att jag är mer trygg när det närmar sig.

*kram*

Jag går redan på smvc, men jag ska ringa i morgon. Problemet är väl att jag verkligen gillar min BM och hon vet mycket om mig och min "historia" (gick hos henne när jag väntade min dotter för 7 år sedan också) men hon är ju på semester så det är inte mycket att göra. :(

Just nu är jag mest rädd för att föda vaginalt, men sedan är jag mest  rädd för att snittas. Jag är i princip bara rädd. :(

Förstår att det är tufft, tar du sprutor?

Japp jag fick lov att börja med insulin. Inte roligt och jättemycket att komma ihåg med allt. Sedan verkar värdena inte följa någon logik. Men det är ju bra att de kollar upp så inte bäbisen i magen blir för stor.

Förstår att du vill prata med den BM som du har och trivs med. Jag går också på smvc nu och har fått en jättebra BM. Blir många turer till sjukhuset nu.

Hoppas du kan få stöd till förlossningen så att du känner dig trygg. Jag hade själv hoppas på en väldigt naturlig en, men nu måste jag väl ställa mig in på att allt möjligt ska kunna hända. Detta är min första så jag är lite nervös inför det med. Jag försöker läsa mycket om olika förlossningar och hitta verktyg i hur jag ska känna mig trygg i situationerna som kan uppstå. Inte helt lätt men jag är glad att min man kommer vara hemma och stötta :)

Hej!
Jag själv är i vecka 32 och har haft graviditets diabetes i ca 3 veckor. Jag har inte fått någon information om själva förlossningen. Jag är lite orolig för hur man ska kunna ta blodsocker och ta insulin samtidigt som man har värkar?!

Hur har det gått för er? Hur gick förlossningen? Har ni blivit av med diabetesen sen?

*Kram*

Jag tyckte det var väldigt rörigt och förstod heller inte så mycket innan förlossningen hur allt skulle gå. Nu blev min förlossning väldigt speciell med 4 dagars igångsättning (pga diabetesen annars var allt bra) Så under den tiden så skötte jag insulin själv. Min kropp vägrade dock öppna sig och svarade inte på något. Så det blev snitt och kvällen innan så låg jag så lågt på bs att jag tillsatte inget insulin själv när jag åt. De satte dock glukosdropp tidigare än beräknat på mig för att jag inte skulle bli för låg. Efter snittet så trodde jag det skulle bli en massa tester på sonen och en massa turbulens med matning. Men han låg så stabilt och var inte för låg alls, så de slutade ta bs på honom. Han började även amma direkt och två dagar senare så kom min mjölkproduktion igång. Allt fungerade jättebra.

Jag låg lite högt i bs efter snittet för droppet men jag gick ner sakta men säkert efter. Sedan var jag så hispig för bs efter men fick påminna mig vad min diabetessköterska sagt att jag skulle inte kolla mig själv efteråt utan bara låta det vara. Då fick sonen all min fokus. Efter två veckor tog jag en kurva en hel dag och bs låg bra och diabetesen hade försvunnit. Jag ska kollas igen om 10 månader (nu 8,5månad)

Om förlossningen så där nu i efterhand.. Jag önskar verkligen inte att jag hamnat i diabetes facket och måste sättas igång. Både bäbis och jag mådde ju strålande. Men min kropp ville inte reagera med någon metod, men när väl beslut om snittet togs (pga lite fostervatten tillslut) så gick allt jättebra.

Mitt tips är att ta det som det kommer. Låt någon annan ansvara för att bs tas och ta bara insulin om du äter något. När du har värkar som mest kommer du antagligen inte äta så då behöver du ju inte heller insulin och om du äter så behöver du ju även sockret för att orka. Prata med diabetessköterskan och hör med förlossningen där du bor om de har några speciella rutiner.

Lite sent och jag kanske är lite svamlig men du får gärna fråga mer om det är något du undrar över.

Du kanske behöver prata med en doula?
För att få lite perspektiv på det hela, inte låsa dig vid rädslan utan se det fina som kommer ur en förlossning, hur den än slutar? Doulor är "vanliga" kvinnor som själva fött och gått en utbildning efter det.
Inte bara tänka på det medicinska som BM & läkare är specialister på. 

All lycka till dig, föda barn ska vara den finaste upplevelsen i livet!

Ja vi hade Doula och det rekomenderar jag verkligen. Nu blev det ju inga värkar som hon kunde hjälpa mig att ta mig igenom men vilket otroligt stöd hon var genom hela processen. Jag skulle inte ha varit lika lugn och stark utan henne och min man!

Du måste försöka bemästra din rädsla, ta kontroll över den. Det verkar som du i nuläget är rädd både för snitt och vaginal fölossning, stämmer det? Lyssna på din BM eller vem det är du har förtroende för och försök att lita på rekommendationen som du får. Sedan gäller det bara att du bearbetar din oro, kanske genom böcker eller Aurora samtal. Lycka till!

Hej Anna sol! Jag förstår att du är rädd. Själv var jag inställd på snitt redan från början men efter aminasamtal har de övertalat mig att föda naturligt med hjälp av igångsättning lite tidigare. Jag är verkligen rädd, vet inte längre vad som är värst:( Men på något sätt måste vi ju fixa det!

Jag är rädd att dem ska snitta mig! Jag vill så gärna ha tillbaks min mage efteråt. vill inte ha ngt ärr!

Var inte rädd för snitt av den orsaken. Jag fick akutsnitt och mitt ärr syns inte om man inte står på knä framför mig och drar ner trosorna. Det är dagens sanning, jag överdriver inte. Det finns många kvinnor som har otroligt fina snitt helt utan att ha gjort något alls. (smörja, tejpa och allt man hör på FL som tips)
Det kommer ju såklart inte bli vackert direkt, det är ju ett sår. Mitt stack ut lite från magen första halvåret (som en lite bergskedja) men sen la det sig. Inget hudveck som hänger över som man hört om och "bara" 11cm, 1mm tjockt och som sagt nästan osynligt.
Måla inte f*n på väggen utan håll tummarna för att du slipper bli snittad men tänk inte på ärret om du blir snittad. Tänk bara på din fina underbara bebis som klarade sig ut "nödvägen".

Förstår dig.
Men alla barn behöver inte vara stora när man har diabetes och alla blir inte svagare för dom är stora.

Är du rädd för stort barn ?
Är du rädd för att föda vaginalt och det är stort barn ?
Eller är du rädd för snittet ?

Du ska veta att man häldre vill sätta igång innan om barnet blir stor och man har grund till det innan eller att dom ger snitt för barnet är stort och man inte vill att man föder vaginalt då.