Livrädd

Först var tanken att jag skulle snittas, det var en rekomendation från en förlossningsläkare då bebis verkade vara stor och att han låg fel. Hon resonerade som att "det är kanske inte meningen att du ska föda vaginalt", har har även en släng av diabetes och barn som föds av diabetiker är generellt svagare. Det var vad hon sa.

Då fick jag jordens fetpanik och höll på att skita på mig och ville inte alls snittas. :( För att hjälpa mig själv började jag läsa på om vad som kan gå fel i en vaginal förlossning. det var ett sätt att hantera att göra snitt.

Nu har läkarna ångrat sig, bebisens vikt har avtagit och han har lagt sig rätt och de vill att jag föder vaginalt. Träffade en förlossningsläkare i veckan som inte var inlyssnande alls. :( Jag försökte förklara hur jag kände men det enda hon påpekade var att min förra förlossning var rätt okomplicerad.  Och det var den, förutom att det tog väldigt låg tid, jag fick feber och blev förlöst med sugklocka. Men min dotter mådde fint och jag hade inga men i underlivet så att säga.

Jag vet inte vad jag ska göra nu, jag har ingen tid hos BM förrän veckan efter denna, och jag skulle verkligen vilja prata med henne, men hon är på semster. Usch, jag tycker allt känns skit helt enkelt och jag blir räddare för varje dag som går. :(