Sorgen efter ett missfall

Malin: Jag fick mitt missfall ihelgen och jag undrar precis som du - hur kommer man igen? Hur laddar man om? Jag har inga bra svar, mer än att jag tyckte att det var väldigt skönt att få gå och prata med en kurator. Vi var där redan dagen efter att vi fått reda på att vårt foster dött.
Och att ge sig själv tid, tid att sörja, tid att läka. försöka hitta något som ger ett andningshål i sorgen... något jag tycker är viktigt är att omge sig med människor som ger stöd och energi och strunta ett tag i eventuella energitjuvar.

styrkekramar till dig och din sambo.

hej jag fick mitt missfall fför två månader sedan i v 14 jag var på semester i min hemstad och min sambo hemma hos oss 20 mil bort när jag plötsligt började blöda sjukt mycket men fick först inte åka till gyn utan var tvungen att hota för att de skulle ge med sig när jag kom upp på gyn satt min sambo i bilen påväg upp till mig åh jag hoppades att han skulle hinna till mig innan skrapningen då jag är vettskrämd för sjukhus inte blev det bättre av detta.
jag blev körd till operation utan att prata med min sambo som anlände just då men blev lovad av personalen att han skulle få komma upp efter operationen, operationen gick bra förutom att de skulle tvinga i mig adrenalin pga problem med andningen men tror det berodde på att jag höll inne min sorg, när jag kom tillbaka till rummet ringde jag min sambo och han kom upp och brast i gråt i min famn sedan efter fem minuter blev han utschasad och hemkörd och jag blev själv med mina tankar och sorg men kunde inte gråta förrän vi var på väg hem igen då brast allt och har gråtit nästan varje dag sedan dess även med hjälp av psykolog och min underbara sambos stöd men hur vågar man bli gravid igen tänk om samma sak händer en gång till hur orkar man det?????

Hej!

Jag fick mitt missfall för ganska längesedan, juli 2009. Var i vecka 14 när det hände och tycker fortfarande att jag står kvar och stampar i samma ruta och liksom letar efter andan. Vi har inga barn sedan tidigare.

Jag och min man hade försökt väldigt länge innan jag blev med barn. När jag blev det var lyckan total. Jag började finna mig i mitt "nya" liv och allt vad det skulle innebära. Den känslan, att liksom vara gravid och göra sig redo att bli förälder, det förändrade mig på någotvis. Och nu när jag inte är gravid längre, känner jag mig en aning tom. Hur var jag ens innan detta hände?

Jag har svårt att hitta tillbaka till vardagen på något vis. Det känns som om allt runtomkring rör på sig förutom jag som står kvar på samma ställe och ältar ältar ältar.

Ibland känns det hopplöst, ibland känns det bättre. Det är hela tiden liksom upp och ner och aldrig stabilt!
Är iväg och får hjälp av en kurator angående detta, hon har gett mig många bra redskap och jag känner mig rätt stark, pigg och glad....ibland. Och så kommer dagar, som den jag har idag. Ett riktigt mörker, där jag bara gråter, tänker på vad jag förlorat och vad det betydde för just mig.

Jag törs inte heller tyvärr svara på hur man kommer över sådant! Man gör det nog aldrig. Men hur lever man med det?? Skulle vilja ta mig i kragen, inte tycka synd om mig själv och faktiskt tänka på att jag har en man som älskar mig och en familj som också gör det!

Styrkekram till er alla där ute, som befinner sig i något så när samma situation!

Hej

Tjejer  jag har haft 5 misfall ,  efter sista  så tänkte jag  nej nu är det kört nu blir det inget mer jag orkar inte. Nu har det gått ca 8-9 månader sen den sista misfallet , och vi är  på samma bana igen och sugna på att testa igen .
Jag fattar inte vart jag får denna ork från ,  mina kompisar tycker att jag är halvt galen efter att ha sett mig deppa efter alla mina missfall.
Mina misfall  tror jag beror på en sjukddom sen barndomen (ACTH) ,,, jag har jättebra läkare på ks. De har gjort en massa möjliga tester som inte har visat på något  , det är som att läkarna också väntar på ett mirakel liksom jag.

 Jag blir 30  i december   min tanke är att : istället för att ha ångest vid 40  för att inte gått hela vägen så tänker jag gå så långt som möjligt nu när jag har  den lilla gnutta  chansen iallafall.

Jaaa  jag är lite galen för man blir det efter att ha mist 5 liv ifrån  sitt inre.. 

Håll ihop  tjejer   det kan låta sarkastisk men verkligheten är den att man lär sig något även av det mest smärtsamma här i livet ......

SaFfEtT

Hej alla!

Jag är ny här! Tänk att vi är så många som går igenom liknande saker, man känner sig så ensam. Fick missfall i lördags efter IVF, bara en vecka efter positivit test. Jag vet inte riktigt hur jag ska sörja, känner mig mest bara så otroligt tom och tömd på allt hopp och som livet fullkomligt sitter fast, ingenting går framåt och tiden går.

Om missfall: de säger väl att man ska söka hjälp efter tre stycken sådär? Men vad gör de för tester då och vad kan göras för att förhindra att det händer igen? Hörde idag om en som fått missfall sju gånger innan till slut barn, det finns ju alltid de som har det värre. Jag kan inte tro att hoppet är ute efter 5 missfall, och om tester inte visar något fel så borde det väl finnas hopp? Du blir ju ändå gravid vlket för många är det svåraste. Det måster väl finnas åtgärder de kan sätta in för att förhindra missfall om de följer graviditeten från början? Vet inte hur det funkar.

Å andra sidan säger de ju att de flesta missfall beror på kromosomfel, men jag undrar hur mycket kromosomfel vissa tycks drabbas av isåfall. Progesteron säger ju vissa hjälper mot missfall, fast jag hörde idag att det inte hjälper att tillsätta mer än vad som kroppen producerar själv, men det tycks vara lite olika åsikter om det. När man gör IVF tillsätter man det runt kring behandlingen, och jag fick för mig att jag fått missfall pga att jag slutat med det, men det säger de att så är det inte (naturligtvis). Men när jag gjorde första försöket fortsatte jag med progesteron längre och då blev det inte missfall (trots kromosomfel!). 

Jag blev gravid för första gången i dec förra året, också efter IVF. Efter plustest och 12 veckor upptäcker de att barnet har ett dödligt kromosomfel, och vi var tvungna att abortera. Har sen försökt två gånger mellan som inte funkade. Hur hemskt ska det behöva vara?? Vet inte hur man ska stå ut. En vecka fick vi nu tro att det nog skulle vända till slut, att vi nog skulle få uppleva lyckan också och få planera för framtiden med tillförsikt och lust. Men sen kom sorgen igen, som en kär gammal vän som man omedelbart känner igen och man vet precis vilken resa man förs med på. Man anpassar sig snabt och smidigt vid det här laget, som ett annat jag som går på sparlåga genom livet. Inget nytt, bara smärta, ångest, tårar och meningslöshet. Det går så automatiskt att det är det som känns som normalläget vid det här laget. När jag ser bilder på mig själv från tiden innan detta känns det som en helt annan männsika. 

Har haft lite psykologhjälp men tyckte mest hon satt och nickade, var mest som att prata av sig, men det kan man ju göra med någon annan, vi hade väl otur kanske. Trött, trött, trött på detta!

Skönt att skriva av sig. Vet inte riktigt hur det här funkar, men på återseende! Vi är iallafall inte ensamma!