Sorgen efter ett missfall

Hej!

Jag fick mitt missfall för ganska längesedan, juli 2009. Var i vecka 14 när det hände och tycker fortfarande att jag står kvar och stampar i samma ruta och liksom letar efter andan. Vi har inga barn sedan tidigare.

Jag och min man hade försökt väldigt länge innan jag blev med barn. När jag blev det var lyckan total. Jag började finna mig i mitt "nya" liv och allt vad det skulle innebära. Den känslan, att liksom vara gravid och göra sig redo att bli förälder, det förändrade mig på någotvis. Och nu när jag inte är gravid längre, känner jag mig en aning tom. Hur var jag ens innan detta hände?

Jag har svårt att hitta tillbaka till vardagen på något vis. Det känns som om allt runtomkring rör på sig förutom jag som står kvar på samma ställe och ältar ältar ältar.

Ibland känns det hopplöst, ibland känns det bättre. Det är hela tiden liksom upp och ner och aldrig stabilt!
Är iväg och får hjälp av en kurator angående detta, hon har gett mig många bra redskap och jag känner mig rätt stark, pigg och glad....ibland. Och så kommer dagar, som den jag har idag. Ett riktigt mörker, där jag bara gråter, tänker på vad jag förlorat och vad det betydde för just mig.

Jag törs inte heller tyvärr svara på hur man kommer över sådant! Man gör det nog aldrig. Men hur lever man med det?? Skulle vilja ta mig i kragen, inte tycka synd om mig själv och faktiskt tänka på att jag har en man som älskar mig och en familj som också gör det!

Styrkekram till er alla där ute, som befinner sig i något så när samma situation!