Sorgen efter ett missfall
Hej alla!
Jag är ny här! Tänk att vi är så många som går igenom liknande saker, man känner sig så ensam. Fick missfall i lördags efter IVF, bara en vecka efter positivit test. Jag vet inte riktigt hur jag ska sörja, känner mig mest bara så otroligt tom och tömd på allt hopp och som livet fullkomligt sitter fast, ingenting går framåt och tiden går.
Om missfall: de säger väl att man ska söka hjälp efter tre stycken sådär? Men vad gör de för tester då och vad kan göras för att förhindra att det händer igen? Hörde idag om en som fått missfall sju gånger innan till slut barn, det finns ju alltid de som har det värre. Jag kan inte tro att hoppet är ute efter 5 missfall, och om tester inte visar något fel så borde det väl finnas hopp? Du blir ju ändå gravid vlket för många är det svåraste. Det måster väl finnas åtgärder de kan sätta in för att förhindra missfall om de följer graviditeten från början? Vet inte hur det funkar.
Å andra sidan säger de ju att de flesta missfall beror på kromosomfel, men jag undrar hur mycket kromosomfel vissa tycks drabbas av isåfall. Progesteron säger ju vissa hjälper mot missfall, fast jag hörde idag att det inte hjälper att tillsätta mer än vad som kroppen producerar själv, men det tycks vara lite olika åsikter om det. När man gör IVF tillsätter man det runt kring behandlingen, och jag fick för mig att jag fått missfall pga att jag slutat med det, men det säger de att så är det inte (naturligtvis). Men när jag gjorde första försöket fortsatte jag med progesteron längre och då blev det inte missfall (trots kromosomfel!).
Jag blev gravid för första gången i dec förra året, också efter IVF. Efter plustest och 12 veckor upptäcker de att barnet har ett dödligt kromosomfel, och vi var tvungna att abortera. Har sen försökt två gånger mellan som inte funkade. Hur hemskt ska det behöva vara?? Vet inte hur man ska stå ut. En vecka fick vi nu tro att det nog skulle vända till slut, att vi nog skulle få uppleva lyckan också och få planera för framtiden med tillförsikt och lust. Men sen kom sorgen igen, som en kär gammal vän som man omedelbart känner igen och man vet precis vilken resa man förs med på. Man anpassar sig snabt och smidigt vid det här laget, som ett annat jag som går på sparlåga genom livet. Inget nytt, bara smärta, ångest, tårar och meningslöshet. Det går så automatiskt att det är det som känns som normalläget vid det här laget. När jag ser bilder på mig själv från tiden innan detta känns det som en helt annan männsika.
Har haft lite psykologhjälp men tyckte mest hon satt och nickade, var mest som att prata av sig, men det kan man ju göra med någon annan, vi hade väl otur kanske. Trött, trött, trött på detta!
Skönt att skriva av sig. Vet inte riktigt hur det här funkar, men på återseende! Vi är iallafall inte ensamma!