Min fru tappade lusten efter klimakteriet - skiljas?

Vilken klippa du är, nu är jag ännu inte framme i din frus fas, men är väl snart där. Detta med klimateriet är nog lika indivduellt som allt annat. Men det sägs att det är hormonmässigt en omvänd pubertet.

Jag kan mycket väl tänka mig, att klimateriet tillsammans med hennes tidigare upplevelser har blivit för mycket, hon har lagt en försvarsring runt henne själv för att kunna överleva, en teori bara.

Vad kan du göra, jag tycker du skall försöka få henne på någon form av samtalshjälp, för det som hon nu gör kan göra henne bitter för all framtid.
Du skall inte be henne prata om sina problem med dig, för jag tror inte du har kompetens att hantera detta. Men hon behöve nog prata och reda ut sina tankar med någon utomstående.

Har din fru gjort några försök att bearbeta det hon har upplevt och de känslor hon bär inom sig (läs:terapi/kurator/psykolog)?

Jag tror mycket bottnar i det hon bär inom sig och att hon vet att hon nu närmar sig en ålder där det "inte är långt kvar". Dvs att hon har haft detta inom sig hela livet utan att göra något åt det och tiden börjar rinna ut (i hennes ögon). Lite av en livslögn där hon har förnekat det hela och tryckt ned sina känslor. Hon har istället tagit till det vanliga - att vara en duktig flicka och perfekt mor. Men man kan inte fly från sig själv och nu är timmen slagen. Barnen är snart påväg ut (de visar redan mer och mer oberoende), pensionen är inom räckhåll och vad skall hon göra inom en nära framtid för att slå bort alla jobbiga tankar och känslor? Hon kan inte gå upp helt i barn, hem och arbete längre. Den tiden är i princip förbi och detta oroar säkert henne.

Du är bara ett offer för hela denna sitiuation. I nöd och lust du vet....

Hej på Er igen!
Det har nu gått 4 månader sedan jag startade tråden och läget har förvärrats.
Min fru fick blödande magsår och blev sjukskriven 1,5 månad. Som läget var tyckte både hon och jag det var bra att hon äntligen skulle kunna ta itu med sina problem. Vi använde första veckorna av sjukskrivningen till att ha det ganska bra med mycket tid för varandra, lunch ute på stan, shoppinggallerior tillsammans, småprat osv. allt verkade lösa sig! Men sedan föreslog hon att hon skulle "komplettera" sin rehabilitering med att kontakta en psykolog på jobbet. Bra idé tyckte jag att hon skulle få professionell hjälp. När hon kom hem från det mötet blev all upp och ned vänt. Sjukskrivningen förlängdes och rubricerdes om till "djup depression". Hon skulle läggas in på psykakut behandling under ca en månad. Så allvarligt förstod inte jag att det var, särskilt inte nu när hon äntligen hade börjat få mer tid att koppla av och bearbeta med oss i familjen. Jag ville förstå att det nog var bra för henne. Så inom några dagar var hon liksom utflugen ur hemmet. Det verkade nästan som om hon ville hemifrån. Hon var hemma någon gång i veckan på "permission" och var ganska känslokall. En vecka i förtid valde hon att avbryta sjukhusvistelsen och kom hem för att leverara chocken - hon hade bestämt sig för att skiljas och letade nu efter boende. Vad är detta? Vi var ju på väg att lösa hennes problem tillsammans. Ni som känner till "djup depression" och läkemedlet Cipralex som hon får 10 mg/dygn av kanske kan hjälpa mig att förstå... Jag förstår ingenting! Vi har en jättefin familj, vi har det bra även hon och jag, grälar så gott som aldrig och så är hon beredd att lämna oss. Båda barnen tar uteslutande parti för mig och är jättebesvikna på mamma. Hon lämnar familjen!!! Hon pratar känslokallt om att vi ska ha barnen varannan vecka men ingen av barnen vill bo med henne. Nu kanske Ni tror att det hjälper mig att barnen tar parti för mig och det gör det men det är både och för jag börjar få en känsla av att hon egentligen känner och kanske under lång tid känt sig ett steg efter mig och blivit knäckt av det också. Vad gör jag? Har Ni några råd? Kan jag hoppas på att hon ändrar sig och kommer tillbaka om/när hon blir frisk? Hur lång tid kan det i så fall ta? Jag har gråtit och sagt flera gånger till henne att jag vill hjälpa, bara hon släpper in mig i sitt innersta så jag och barnen tillsammans med henne kan kasta ut de otäcka minnena från barndomen. Vi vill att hon tar sig igenom sina problem och att allt blir bra. Fattar Ni hur jobbigt vi har det.Hur länge ska jag orka? Jag har sagt till barnen att vi kommer att gå stärkta ur det här med eller utan mamma. Om det blir utan mamma så har barnen och jag nu en så oerhört stark relation. Vi gråter i varandras famnar, pratar om hur vi känner det och vi släpper aldrig i livet varandras händer. Det är fantastiskt! Problemet är bara att mamma inte är med "på tåget" trots att vi stannar och öppnar dörrarna och ropar (=ber) kom med oss! Stort tack till Er som har orkat läsa och om Ni dessutom kan delge mig Era erfarenheter av liknande problem vore till jättestor hjälp.

Din fru genomgår nog sitt livs största omvälvning just nu.
Tyvärr finns nog inte så mycket du kan göra för henne... vill du vänta på henne, så gör det men det finns inga garantier på att hon vill tillbaks till sitt liv med dig.
Jag lider med er... men som du beskriver, du kommer att gå stärkt ur detta helvete. Alla åren hon sopat sina problem under mattan har kostat på. Du verkar vara en stabil och god man - njut av den alltmer vuxna relationen till dina barn - men anförtro inte allt! Hon är trots allt deras mamma.
Några stödsamtal kan vara väldigt skönt även för dig. Så du slipper lasta barnen de mest innersta av dina tankar.  

Hej Kalle, usch vilket trauma för dig. Tänkte bara kort kommentera medicineringen. När man blir deprimerad så tappar man ofta initiativförmågan. Man bara flyter med, men simmar inte aktivt liksom. Det är inte ovanligt att när medicinen börjar verka så släpper det förlamande greppet och man får kraft att ta tag i saker igen. Det är nog det som skett.
En medicin som kom för några år sen var så effektiv att de fick sluta förskriva den annat än i nödfall då flera patienter tog livet av sig när medicinen började ta. De fick äntligen kraft att göra det de längtat efter, att dö. Psyket hängde alltså inte med.

Vad gäller dina känslor tycker jag att du ska söka upp en familjeterapeut snarast så att du får en kunnig vuxen att bolla alla dina tankar med. Det är bra att kunna tala med sina barn, men alla frågor är ju inte lämpliga att dela med barnen.

Hoppas på det bästa för er alla!

Ja du...
Det låter ju tråkigt det här men helt ärligt så känns det som att du är något av en jättebebis.
Två barn i 15/20 års åldern som ska bo hos er varannan vecka? Vid den åldern ska dom väl iaf vara på gång med eget boende va?
Och att tanten gnölar om nåt som hände när hon var 15 verkar ju också rätt efterblivet. Lite sent kanske?

Ge henne en, om inte bokstavlig så bildlig, spark i arslet och säg; Good riddance! Hon vill ju ändå inte ligga med dig så vad har du att förlora? Kan mkt väl vara så att hon kommer på HELT andra tankar om du slutar jamsa och tramsa.

Verkar som en riktig curlingfamilj detta som mer eller mindre curlat sönder varann. Högre chefsjobb...jo jag tackar. Ni är väl mellanchefer bägge två eller kommunala tjänstemän och tacky medelklass på det. Ja, så kan det gå säger jag då. 

Så kan de gå när inte alla är hemma i booet.

Bästa läkemedel mot klimakteriebesvär - https://tonzes.com/klimakteriet.htm Oroskänslan och tungsinnet lättade och inte lika varma nätter efter 14 dagars användning.

Kort reflektion här från en kvinnodominerade genomgått klimakteriet. Har inte hunnit läsa alla inlägg så ha överseende med att detta inte är en replik. Bara tankar om de olika område du söker ett svar på. När man genomgår klimakteriet händer många saker i kroppen både paykis och fysisk. Om man inte gör något åt dem på flera plan så får man minskad sexlust och minskad energi. Jag beslöt mig för attkämpa emot och började med hormosplåster, styrketräna, äta jättenattljusolja, ginseng och rosenrot. Vallningarna försvann och sömnen kom tillbaka efter två veckor ungefär med plåstren. Vilket gjorde att jag kunde vara lika pigg och alert på jobbet som vanligt. Styrketräningen och även simning har gjort att ?lösmagen? försvunnit och jag ser slankare ut igen. Är hon intresserad av att behålla sexlusten måste hon aktivt testa vad som kan hjälpa henne. men att hormonerna som försvinner och orken i kroppen inte kommer tillbaka av sig själva är ett faktu. 

Att din fru har en depression är ju inget man kan klandra någon för och som tar tid och energi att ta sig ur.  Efter att den är över ka sexlusten kommer tillbaka ? men kanske inte. Kan du vänta och se? Är du beredd att vänta?  

Vems parti dina barn tar tycker jag inte du ska ?hänga upp dig på? det kan ju såra din fru väldigt mycket om det blir en grej i familjen och hon känner sig som skyldig till allas olycka ( hon måste ju ta tag i sina problem oavsett) 

Hämta styrka i vänner, kanske en terapeut, egna nöjen tex resor träning mm så att du vilar från att älta detta och håller dig stark. 
Hoppas att allt löser sig. 

Kvinna som genomgått klimakteriet ska det stå inte kvinnodominerande

Ts startade tråden 2010.

Jag trodde att min lust var borta också runt 45, men den kom tillbaka några år senare.

Menopaus kan omkullkasta en helt. Hormoniell kaos som påverkar en psykiskt om fysiskt. Och det enda råd man får är att ta hand om sig, stressa mindre och dricka massa jävla avkok på växter.. istället för att ge medikament så ska man lida ut det, i flera år.
Kvinnoproblematik i ett nödslakts.

I ert fall är det dubbelt upp. Klimakteriet+ obearbetade trauman + stressigt jobb med mycket ansvar. 
Egentligen är det ju inte konstigt att hon kollapsar här. Eller är kravet verkligen att en kvinna ska vara övermänsklig och bara fixa det?

Finns där vid hennes sida TS. Sluta gråt och ha panik utan var henne och barnens lugna klippa i detta. Det kommer bli bättre. Det kommer gå över. Men det kan ta tid och hon kommer behöva bearbeta detta. Men det kan gå bra och det kan bli ni igen på sikt. Behåll lugnet. För någon av er måste vara stabil nu.

Samma sits här, min fru tappade lust och vill inte ens gosa eller kramas länge. Hon har erbjudit sig att hon kan runka av mig om jag vill men det är ju såå cringe!

Vet inte om jag ska skiljas och ge mig ut och söka någon ny. Men många kvinnor tappar ju lusten i min ålder och någon yngre lär jag inte kunna hitta. Känns som att det bara är att bita ihop och invänta slutet men då är jag inte ensam i alla fall.

Klimakteriet räcker inte som förklaring, det kan passera ganska obemärkt, det är så olika. Barndomstrauma behöver inte heller stanna kvar och skada 25 år senare. Stress kan man också klara om man är stark för det, etc.

Det låter som om hon behöver tid att reflektera, medicinera och kanske, kanske komma tillbaka. 

Det du måste ta ställning till är om du orkar vänta på henne. Jag hoppas att du gör det. Ge henne kärlek, tålamod och luft.

Jag har varit med om jobbiga perioder i relationen, men där det blivit bättre igen. Ibland går det, ibland inte.

Min fru har haft cancer, fått strålning som brände underlivet och cellgifter som ändrade kroppens alla funktioner. Sexlivet tog stopp, förstås. Men efter några månader kom vi tillbaka. För att vi båda ville det, och valde varandra.

Jag har också gått igenom en rejäl skilsmässa. Den chockade mig, och det tog åratal innan jag förstod vad som hände, varför hon ville lämna mig. Sen träffade jag en ny kvinna och livet återvände med full kraft.

PS. Dela gärna upp dina inlägg så att de inte blir så tunga och kompakta.