• Kalle SE

    Min fru tappade lusten efter klimakteriet - skiljas?

    Hej!
    Jag är ny här på forumet men ser att det finns en hel del bra dialoger att ta del av. Själv är jag man 58 år och gift sedan 20 år med en jättebra kvinna som nu är 55 år gammal och vi har två fina barn i 15/20-årsåldern. Allt har varit bra i alla år och alla våra vänner säger att vi har mer av allt än de flesta. Vi är friska, ser ungdomliga och fräscha ut utan någon övervikt, har det bra ekonomiskt, barnen är jättebra i skolan, vi bor bra och vi har haft ett bra sexliv genom åren. Jag har aldrig tänkt tanken att vilja skiljas från detta. Men nu sedan ca tre år då min fru kom i klimakteriet har läget svalnat lite... Två gånger senaste året har min fru sagt att hon vill skiljas inte för att hon träffat någon utan för att hon behöver vara ensam för sig själv. Sedan har hon ångrat sig. Hur många gånger kan man göra så? Jag blir ju jättesårad och förstår ingenting. Till saken hör att vi har ganska stressiga arbeten båda två på rätt hög chefsnivå och jag har genom åren sett att min fru inte riktigt klarar av stressen. Hon tar med sig surdegarna hem och är nog ärligt talat rätt nära s.k. utbrändhet. Hon har svårt att sova, har fått ångestattacker, tryck över bröstet och är lättretlig och nu till det senaste - hon vill inte ha sex alls. Det är klart att man har mindre sex i stigande åldrar och barn som springer omkring mellan sängarna genom åren har ju fått det att bli mer sällan men vi har alltid haft det jättemysigt när tillfälle dykt upp och båda barnen sover hos kompisar eller när bara hon och jag har varit på resa. Allt har funkat så bra genom åren men nu är hon iskall. Dock gillar hon mig fortfarande och vi är inte på något sätt osams. Det har liksom blivit affärsmässigt mellan oss. Innan det blev så här för ett år sedan berättade hon för mig att hon upplevt två traumatiska sexövergrepp som tonåring och att hon av den anledningen anklagade sig själv och tappade livslusten under en jobbig period när hon var 16 år. Hon har vuxit upp i en bra men känslotom familj. Detta fick jag reda på när vi känt varandra i 25 år!! För ett år sedan var det en kille på hennes jobb som tog livet av sig och då kom alla minnen tillbaka som igår för henne och hon säger att allt detta gör henne känslokall. Det kan jag förstå och jag vill hjälpa henne att prata om det men hon bara sopar det under mattan och försöker vara stark. Som jag ser det så är hon inne i en nedåtgående spiral där hon stänger dörr efter dörr utan att ens vilja det själv. Hur kan jag hjälpa henne när hon inte vill prata om sina problem. Hur länge skall jag orka med att se vårt förhållande bli mer och mer affärsmässigt. Kan man tro att det går att vända? Vad kan jag göra för att hjälpa henne. Är det klimakteriet eller de psykiska problemen som är roten till hennes känslokallhet. Tänk att hon lyckats dölja allt detta för mig så länge. Vilket förhållningssätt skall jag ha? Jag är en glad kille som saknar denna typ av problem men känner nu att jag dras ner i en sörja av hormoniella och sexrövergrepps relaterade psykiska problem. Hur länge kan man tycka att jag skall stå ut med detta särskilt om det fortsätter nedåt...

  • Svar på tråden Min fru tappade lusten efter klimakteriet - skiljas?
  • Kalle SE

    Hej på Er igen!
    Det har nu gått 4 månader sedan jag startade tråden och läget har förvärrats.
    Min fru fick blödande magsår och blev sjukskriven 1,5 månad. Som läget var tyckte både hon och jag det var bra att hon äntligen skulle kunna ta itu med sina problem. Vi använde första veckorna av sjukskrivningen till att ha det ganska bra med mycket tid för varandra, lunch ute på stan, shoppinggallerior tillsammans, småprat osv. allt verkade lösa sig! Men sedan föreslog hon att hon skulle "komplettera" sin rehabilitering med att kontakta en psykolog på jobbet. Bra idé tyckte jag att hon skulle få professionell hjälp. När hon kom hem från det mötet blev all upp och ned vänt. Sjukskrivningen förlängdes och rubricerdes om till "djup depression". Hon skulle läggas in på psykakut behandling under ca en månad. Så allvarligt förstod inte jag att det var, särskilt inte nu när hon äntligen hade börjat få mer tid att koppla av och bearbeta med oss i familjen. Jag ville förstå att det nog var bra för henne. Så inom några dagar var hon liksom utflugen ur hemmet. Det verkade nästan som om hon ville hemifrån. Hon var hemma någon gång i veckan på "permission" och var ganska känslokall. En vecka i förtid valde hon att avbryta sjukhusvistelsen och kom hem för att leverara chocken - hon hade bestämt sig för att skiljas och letade nu efter boende. Vad är detta? Vi var ju på väg att lösa hennes problem tillsammans. Ni som känner till "djup depression" och läkemedlet Cipralex som hon får 10 mg/dygn av kanske kan hjälpa mig att förstå... Jag förstår ingenting! Vi har en jättefin familj, vi har det bra även hon och jag, grälar så gott som aldrig och så är hon beredd att lämna oss. Båda barnen tar uteslutande parti för mig och är jättebesvikna på mamma. Hon lämnar familjen!!! Hon pratar känslokallt om att vi ska ha barnen varannan vecka men ingen av barnen vill bo med henne. Nu kanske Ni tror att det hjälper mig att barnen tar parti för mig och det gör det men det är både och för jag börjar få en känsla av att hon egentligen känner och kanske under lång tid känt sig ett steg efter mig och blivit knäckt av det också. Vad gör jag? Har Ni några råd? Kan jag hoppas på att hon ändrar sig och kommer tillbaka om/när hon blir frisk? Hur lång tid kan det i så fall ta? Jag har gråtit och sagt flera gånger till henne att jag vill hjälpa, bara hon släpper in mig i sitt innersta så jag och barnen tillsammans med henne kan kasta ut de otäcka minnena från barndomen. Vi vill att hon tar sig igenom sina problem och att allt blir bra. Fattar Ni hur jobbigt vi har det.Hur länge ska jag orka? Jag har sagt till barnen att vi kommer att gå stärkta ur det här med eller utan mamma. Om det blir utan mamma så har barnen och jag nu en så oerhört stark relation. Vi gråter i varandras famnar, pratar om hur vi känner det och vi släpper aldrig i livet varandras händer. Det är fantastiskt! Problemet är bara att mamma inte är med "på tåget" trots att vi stannar och öppnar dörrarna och ropar (=ber) kom med oss! Stort tack till Er som har orkat läsa och om Ni dessutom kan delge mig Era erfarenheter av liknande problem vore till jättestor hjälp.

Svar på tråden Min fru tappade lusten efter klimakteriet - skiljas?