Att tycka om sina bonusbarn?!?!

Hej! förstår hur du känner, har typ likanande. Fast skillnaden är att jag från första början tog till mig barnen som om de vore mina egna, älskade dem, saknade dem o gjorde allt för dem o de älskade mig tillbaka lika mycket!

Men jag känner faktiskt lite som dig nu, deras biomamma har gjort oss sååå illa! Förstört så mycket mellan mig o barnen o framför allt mellan deras pappa o de själva! Så sorgligt! Jag hoppas att jag kan få tillbaka kärleken som jag hade för dem o d tror jag jag kan! När allt har lugnat sig o blivit bra tror jag att d blir som vanligt.
Ge aldrig upp! Försök att kanske ha lite egentid med dem, en o en. Gör något som de tycker e roligt så kanske du oxå börjar le :D

Skrvi gärna till mig om du vill prata av dig!

för mig funkar det genom att jag skiljer på sak och person. Det är inte mina bonusbarn som ger mig bekymmer - det är deras mammor...

barnen har inte bett om att sitta i skiten och därmed kan jag inte heller hålla dom för ansvariga att deras mammor är som dom är.

Och saker blir bättre med tiden. Jag har varit i den här familjen i 6 år nu och barnen förstår mer av vad som händer.

Vi har ett gemensamt barn och det har faktiskt gjort att saker och ting har lugnat sig, framförallt från VÅR sida då vi också därmed insett att alla barn måste komma först. Vi har inte tid att tjafsa om småsaker (vi har också tjafsat om precis samma du skriver om)  Idag skiter jag högaktningsfullt i biomammorna - det är deras huvudvärk om dom inte klarar av att jag gifte mig med maken - inte min!

Jag har därmed aldrig mått bättre än vad jag gör nu!

Jag vet att det inte är barnens fel. Att de inte är ansvariga.
Problemet för mig just nu är inte deras mamma, bio-mamman.
Det är att jag har svårt att acceptera dem.
De är duktiga (för det mesta iaf) och även jag inser att barn ska få vara barn.
Jag vet att problemet ligger hos mig och att jag måste göra något.

Just nu skulle jag tyvärr inte klara av att tillbringa ensamtid med den, en och en.
Jag känner att jag måste prata med någon. Därför ringer jag familjerådgivningen på måndag och bokar en tid.
Har väldiga problem att vara i närheten av dem just nu och irritrar mig på minsta lilla småsak.

usch,jag rekommenderar inte att skaffa barn innan allt löst sig. Tror t.om det kan bli värre,när du får egna barn.
Dessa barn t.om kanske skulle ha det bättre hos sin pappa,att vara där mer och lite mindre hos mamman? Om man ser barnens bästa? Mamman har ju 2 mindre barn till,så hennes tid måste vara begränsad.
Om han är en pappa som bryr sig,tar han hand om sina barn.

Prata med din man hur du känner det och gå undan när du börjar bli irriterad.
Det gjorde jag och det funkade hyfsat. Ofta var jag irriterad så det rök ur öronen på mig, så det var bäst för alla om jag drog mig undan ett tag.

Förstår att det är jobbigt, låter hemskt. Men OM du vill leva med den här mannen måste du skilja på sakerna. Barnen har inte bett om två föräldrar som inte kan komma överens, eller om en mamma som är fly förbannad etc.
Barnen älskar säkert både sin mamma o pappa och det är SVÅRT när det samtidigt är så mycket konflikter.
Det bästa DU kan göra att försöka se barnen som egna individer, utanför föräldrarnas konflikt o behandla dem som du skulle vilja att ditt barn - om det blev bonusbarn - blev behandlat. med kärlek o respekt.
Du behöver inte älska barnen mest av allt men man måste vara shysst!

Jag växte upp i styvfamilj o led av att min styvmamma hade svårt att behandla mig rättvist. Jag fick ofta lida för att hon tyckte illa om/hade svårt för min mamma. Jag vågade aldrig prata om min mamma hemma hos pappa o försökte dölja allt för att inte vara jobbig, trots att jag ofta var jätteledsen. Detta har satt djupa spår i mig.
Idag (när vi flyttade ihop var jag 7) har jag o min styvmamma en toppenrelation o vi har gått vidare.
Men jag skulle fortfarande önska att hon hade varit lite starkare och "vuxnare" när jag var barn.

jag bor själv med en man som har två barn sedan tidigare, när vi flyttade ihop så var dom 8 och 10 år. Jag störde mig också på en massa saker som hade med dom att göra, och att behöva rätta dom.. det var jobbigt i början eftersom jag är rätt petig av mig och vill att det ska vara rent och städat och att alla saker ska vara på sin plats. Men efter ett tag så insåg jag att jag inte kan hålla på och vara som en  "polis". BARN ÄR BARN, OCH DOM SKA VARA BARN! Glöm inte bort det... låt dom vara barn... det var jobbigt men jag försökte "gnälla mindre och nu gör jag inte det alls, bara om det är nödvändigt", Nu när vi har två gemensamma barn så skiter man i allt, man kan inte hålla på och plocka undan sakerna hela tiden, visst rent ska det vara hemma men städat behöver det inte vara om man nu inte ska ha gäster.. man för¨ändras och blir mycket snällare mot bonusbarnen när man själv skaffar barn..

jag måste även lägga till att jag älskar mina bonusbarn!

Jag måste säga att jag håller med om mycket. Jag har ett bonusbarn. Ett av de stora problemen hos oss har varit att Biomamman har andvänt åldersskillnaden mellen mig och numera min mans ålder imot oss. Hon har i princip hela första året försökt att prenta in i sin son som bor hos oss varannan vecka att han inte behöver lyssna på mig för att jag är så ung. I början var det skit jobbigt. Men barn förstår mer än det man säger till dem. Och jag har hållt i mina regler så gott jag har kunnat och nu har det gått tre år och allt funkar ganska bra. 

Men efter allt detta har jag haft ganska svårt att konekta med honom. Hur ska man göra det? Min man tycker också att jag ska visa mer kärlek till barnet, men det är svårt när man inte får nått tillbaka.
Han är 11 ska jag kanske tillägga.
Så det är skönt att höra att det är fler än jag som har svårt. 

Hej!

Åhh vad jag känner igen mig i dina känslor för barnen! Känner exakt lika dant för min sambos 11 åring. Jag är sååå trött på alla inlägg om att " aceptera att det är barn", "dom har inte valt dig" osv, JAG VET ATT DET ÄR SÅ!! Men nu är detta ett forum där man FÅR vara ärlig för att få hjälp! Det är en hemsk vidrig känsla att känna att man bara vill att "bonusen" bara ska försvinna, att man stör sig på allt  dom säger och gör, att dom borde fatta vissa saker, att man har en heeelt annan syn på uppfostran, att dom e tafatta osv, blandat med skuldkänslorna över att man känner det mest förbjudna. Det är ju INGEN som VILL och tycker det är KUL att känna så! Det är hemsk!! Tyvärr har jag inget råd till dig, jag kämpar såå min mina känslor, funderar stark på att gå i terapi el något för att lösa det. Och nu kommer det säkert en massa svar på detta att jag är såå hemsk , dum osv.. Kämpa på!

Hej, vilken jobbig situation. Jag förstår din frustration till viss del. Det är jobbigt med bonusbarn ibland. Har inte egna barn men jag tror det kan vara jobbigt med egna också. Vet inte hur länge ni varit ihop och du funnits i barnens liv. Men det blir bättre. Det tar ju ett tag att ta till sig en människa.. liten som stor. Bara för att de är barn betyder det ju inte att man ska älska dem från första stund. det tar sin lilla tid. Det är svårt tycker jag att inte ta allt personligt som händer/inte händer. Min hjälp är att påminna mig själv att de är barn, skilsmässo barn som är lätt influerade, otrygga i sin nya situation. Men, de är inte dumma. De fattar mer än man tror ibland och det ända man kan göra, som jag försöker iaf. Är att vara mig själv och vara ärlig och sann mot dem. Inte tränga mig på men finnas där när de vill och passar och det för den delen passar mig också. Ex är ex.. och tyvärr kommer de alltid finnas där för att de är barenens förälder.. tyvärr i många fall kanske. Men så är det. Jag älskar.. eller iaf gillar min bonusbarn mycket.. älskar tror jag är ett för stort ord.. än. Men de kommer mig närmare och närmare och jag blir beskyddande i deras sällskap och tar hand om dem om deras pappa inte är där. Jag är inte deras mamma och kommer aldrig bli. Men, jag är en vuxen vän och en vuxen trygghet och det vill jag vara. Efter en längre tid med barnen hos oss.. är jag hur slut som helst och känner mig trött, grinig och jäkligt otrevlig. Men, jag behöver min tid också. Viktigt att man får det. Jag avundas er som har barnen varannan vecka. I min situation har jag en man som reser mycket i sitt arbete, vilket som oftast innebär att jag antingen är själv eller med man och barn.. Det är inte alltid lätt och är mycket påträngande. Vi försöker få tid ihop själva och det är nog väldigt viktigt. Fast det är inte alltid lätt. BArnen behöver ju sin far också, speciellt med det exxet som vi har och dealar med.. suck! Till syvene och sist så är det ändå barnen som är viktigast! Men jag tror det är viktigt man underhåller sitt förhållande också, för annars orkar man inte. Fast det är svårt säga till barnen att nu ska vi vara ensamma utan er för det behöver vi. Så för oss innebär det en del "vita lögner" för att inte såra barnen och få tid ihop själva.

Det blir bättre. Men det är ok att bli "trött" på dem. Se till att få ensam tid. Du behöver det också.

Lycka till och hör av dig om du vill snacka mer.