Hej, kände bara att jag ville skriva lite.. Jag gick igenom en sen abort (v 20) nu i måndags, låg inne till på tisdag då det tog ett dygn innan det blev klart. Jag känner mig så tom, så ensam, så naken.. jag går igenom händelsen/aborten om och om igen i huvudet.. Det är som en film som spelas om och om igen.. Jag har börjat prata om den med 3 personer.. bara för att försöka stoppa filmen.. stoppa frågorna.. men frågan finns där.. "varför"!? Vad gjorde jag för fel? varför hände detta mig? .. Jag var så trött när jag kom hem på tisdagen efter massa morfin och ingen mat eller sömn.. utan bara värkar i 24 h. Sen känslan av när det kom ut.. när vattnet gick och sen bara känslan av "frid" då smärtan inte längre fanns. jag tvekar inte till vårt val.. Han var sjuk och skulle inte få ett drägligt liv och våra andra 3 barn förtjänar inte att hamna i skuggan för att man av egoistiska skäl väljer att föda fram ett sjukt barn.. Min mor jobbar med "sjuka" barn och har sett hur tufft det är för dem, för familjen, för syskonen.. Jag tvekar inte att vi gjorde rätt beslut.. även om jag var livrädd att ultraljudet hade visat fel.. att det var ett friskt barn jag valde att "ta bort".. så var inte fallet. Jag har gått med på obduktion bara för att få veta att det inte var jag.. samtidigt som jag är rädd för vad den ska visa. jag vill att man ska bli bättre på detta med UL undersökningar och vara säkra på vad de då ser stämmer med verkligheten. Men det känns så tomt.. jag känner sådan apati, sån tomhet.. sådan saknad.. magen är inte där längre.. och vart jag än vrider och vänder mig så ser man gravida magar, små spädbarn eller hör de små livens gråt, skrik och skratt.... Jag var rädd och osäker på om jag verkligen ville bli mamma (jag har tre bonusbarn) men efter detta.. så är jag så säker på att det är just det jag ville bli.. jag ville hålla detta underbara liv i mina armar och försäkra honom om att inget ont skulle hända honom att jag alltid skulle finnas där.. Jag skulle stråla av lycka.. Men på bara en dag så byttes lyckan ut till en av de största sorger jag har känt. Det är så svårt att vara där för mina bonusbarn.. jag orkar inte.. jag saknar min älskade sambos närhet när vi har dem.. och känner att det är så jobbigt att behöva dela tiden.. samtidigt som jag ser hur mycket styrka och energi, glädje han får utav sina barn.. då blir jag glad och i nästa stund blir jag så otroligt ledsen.. avundsjuk.. det var ju det jag också skulle få uppleva.. kärleken till ditt barn.. Jag saknar dig mitt lilla pyre.. min lilla pojke.. min lilla ängel.. jag är så, så ledsen.. RIP. Trots allt detta så känner jag att det är just mamma jag vill bli och vill försöka igen, så snart det går och vi båda känner oss redo.. jag är bara rädd för att han inte kommer vara redo.. För mig känns det som räddningen för mig.. att få tillbaka tron på framtiden och livet.. Finns det några medicinska hinder för att försöka igen? eller kan man försöka efter att blödningarna slutat.?
Jag känner för er alla som tvingats gå igenom detta och jag är så glad för er som lyckats bli gravida igen och jag håller tummarna för er.. som de säger.. det är en på miljonen och sannolikheten att det ska hända igen är så otroligt minimal.. Jag längtar efter att få chansen igen.. att känna livet gro inom mig att gå igenom en förlossning och smärtan där för att sedan få ett lyckligt slut och inte denna tomhet. På något vis är jag glad att det tog så lång tid det tog för mig, att det gjorde så ont som det gjorde. På något vis känns det som han var värd det.. att det blev verkligt.. att han blev en del av mig att jag fick "offra" mig lite för mitt val.. Att jag fick känna denna fysiska smärta också och inte bara denna psykiska.. vissa dagar då man bara gråter.. tårarna finns där hela tiden.. en bild, en ammande mamma, ett barns gråt, en gravid mage, små tultande steg.. Varför!?
Jag känner för er alla som tvingats gå igenom detta och jag är så glad för er som lyckats bli gravida igen och jag håller tummarna för er.. som de säger.. det är en på miljonen och sannolikheten att det ska hända igen är så otroligt minimal.. Jag längtar efter att få chansen igen.. att känna livet gro inom mig att gå igenom en förlossning och smärtan där för att sedan få ett lyckligt slut och inte denna tomhet. På något vis är jag glad att det tog så lång tid det tog för mig, att det gjorde så ont som det gjorde. På något vis känns det som han var värd det.. att det blev verkligt.. att han blev en del av mig att jag fick "offra" mig lite för mitt val.. Att jag fick känna denna fysiska smärta också och inte bara denna psykiska.. vissa dagar då man bara gråter.. tårarna finns där hela tiden.. en bild, en ammande mamma, ett barns gråt, en gravid mage, små tultande steg.. Varför!?
Ålder
50 år
Civilstatus
Förlovad
Föräldratyp
Styv/Bonusförälder
Änglaförälder
Personlighet
Galen
Kontrollfreak
Morgonmänniska
Nyfiken
Optimist
Perfekt
Social
Tänkare
Intressen
Film/TV
Resor
Träning