Lyckliga tillsammans efter otrohet?

Kan inte säga hur det kommer att bli men vet att efter fyra månader som det har gått sen hans affär så mår jag fortfarande otroligt dåligt i mellan åt. Vissa dagar är bra, vissa bättre, men många dagar går åt att försöka förstå varför. Jag tror dock att det är viktigt att man kan prata om det som hänt, att man som bedragen får vara ledsen, sårad och att din partner accepterar det och lyssnar och svarar dig. Det kan finnas en chans, men den är liten och det kräver otroligt mycket från båda parter. Tilliten är obefinlig och kanske aldrig kommer tillbaka.

Lider med dig. Min sambo var otrogen med sitt ex för 3,5 månader sedan. Han hamnade i säng med henne under 4 tillfällen på 2 veckor. Att jag ens fick reda på detta var för att hon mailade smaskiga detaljer till mig och spelade in (!) detta på skiva och postade det hem till mig samt hans föräldrar.

Att jag bär detta med mig som en enorm sorg varje dag är ett faktum, vissa dagar är bättre, vissa är rent ut sagt bra men man har det alltid i bakhuvudet. Tänk om han gör det igen... Varför gjorde han så? Är jag inte tillräcklig? Älskar han henne egentligen?
Otrohet är absolut ingenting som är positivt och således kan göra ett förhållande bättre. Då skulle vi också behöva vara otrogna nu så att det är inte fallet.. Däremot är det upp till en själv att göra det bästa man kan för att ens våga komma nära igen.

Så tilliten är borta. Respekten likaså. Gav honom en chans (första och sista) att kämpa för oss eftersom han ansträngde sig så hårt att få tillbaka mig.

Föreslår parterapi, vi ska gå och prata med någon nästa vecka...

Tack för en underbar tråd förresten, jag blir inte glad av att veta att fler är i min sist, men jag känner mig mindre ensam..

MYcket liten sannolikhet!!! Har ni inga barn  så LÄMNA  honom.... alla kan fela, men otrohet e inget man någonsin kommer över....ALDRIG NÅGONSIN.... (men tycker absolut inte att man ska gå isär utan att ha gett det en riktig chans om man har barn, för de förtjänar inte att lida!)....lycka till...

Fast det är ju många som säger att man visst kan komma över otrohet, eller iaf leva ett alldeles fullgott liv efteråt. Alla förtjänar en andra chans, men också endast en.

Jag har inte kommit över min mans otrohet och det var fem år sedan den uppdagades. Jag försöker glömma, men då och då kommer det upp igen vilket får mig att må sjukt dåligt...

Det har såklart bleknat lite, men det gör fortfarande jävulskt ont...

Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle förlåta en otrohet.... Men när min fästman kom hem efter en kryssning så grät han redan i dörren och berättade om sitt misstag. Detta var för 15år sedan.  Eftersom han var så ärlig från början och inte försökte dölja det så sa jag att vi provar. Det var tufft och krävdes att han var totalt ärlig.  Vi har lyckats att bearbeta detta.Vi är lyckliga och har både gift oss och skaffat fler barn. Så visst går det men kräver mycket arbete. Det var länge sedan jag slutade va orolig. Han har bevisat så många gånger att jag inte behöver va orolig. Hade han haft en affär där han hade känslor och det pågått ett tag så vet jag inte om jag hade provat ens. Detta är min erfarenhet.

Hej.

Jag har varit med om att min man varit otrogen. För 2,5 år sedan. Det hänger fortfarande med. Ibland. Men det är inget som är med varje dag.

Jag tror att man kan se på otrohet på två olika sätt; Det ena att det är oförlåtligt. Att förhållandet är förstört när den ena parten (eller båda) är otrogna. Det andra sättet att se på det är att förhållandet är värt mer än otroheten och därmed går det att förlåta. Det kan hända att oavsett vilken grupp man tillhör så kanske man fortsätter kämpa, för sin egen skull och kanske för barnens skull, för att man själv är rädd för att vara ensam...etc. Men tillhör man första gruppen som inte kan förlåta så tror jag inte att det går att rädda förhållandet. Tillhör man den andra gruppen så måste man vara beredd att det krävs mycket jobb att lappa ihop en grund som har gått sönder.

Jag lägger inga moraliska betänkligheter kring om det ena sättet är bättre än det andra. Jag tror att vi människor ser på det olika helt enkelt och vissa människor kan förlåta, andra måste gå vidare. Kanske är det så att en människa kan se på det olika vid olika tider i livet?

Hur har det gått för mig själv? Som sagt, det är inget jag tänker på varje dag längre. Men jag tror att det har krävts många saker för att komma dit. Dels var min man helt uppriktig med mig. Det har endast hänt en enda gång. Jag har varit sårad, ledsen, arg och känt mig sviken, men jag har också sett min egen del i det hela; min man är inget svin som strular runt utan det var något som saknades i vårt förhållande som gjorde att vi hamnade där vi hamnade. Att vårt förhållande innan var dåligt är vårt gemensamma ansvar. Att han var otrogen är däremot helt fel väg att gå och det är hans ansvar. Att bygga upp förhållandet igen är vårt gemensamma ansvar. Att inte vara ett offer för hans otrohet har känts viktigt för min egen självrespekt.

Det jag tyckte var jobbigast var att hans otrohet tog ifrån oss tilliten (naturligtvis!) men också att han och jag var något exklusivt. Att vår kärlek var speciell... Det hade jag länge svårt med. Jag var länge ledsen (och kände mig som ett offer), det var nog först när jag blev arg som jag kunde vara mer konstruktiv och se på mig själv med respekt igen.

Vi gick i familjeterapi i början. De var helt fantastiska! De (en man och en kvinna) vred och vände tillsammans med oss. Hjälpte oss med små saker som visade sig vara avgörande. Vi fick små "läxor" som att inte prata i sängen. Vi skulle hellre stanna uppe till tre på natten och prata (sittande i soffan eller någon annanstans) men i sängen fick vi bara sova. Det var för att jag inte kunde sova ordentligt och sömnbristen gjorde att jag mådde sämre och sämre. De gav oss nyklar för bättre kommunikation och sakta började vi hitta tillbaka till varandra.

Min man var mycket positivt överraskad över familjeterapin eftersom han hade trott det skulle vara nått svamligt mumbojumbo, psykologer som ville prata barndomstrauman osv. Han var nog den som var mer positiv eftersom han hade haft så negativa förväntningar. Jag vet att många män har det och därför vägrar gå dit...

Jag tror att viljan är det som är helt avgörande; har man viljan att gå vidare, att förlåta och bygga upp tilliten och förhållandet så går det att göra det. Men det krävs att båda har viljan. Och att man inte gör det "för barnen", för att man är rädd för ensamheten, för att man inte tror sig klara sig utan den andra, eller andra skäl.  Viljan att förlåta, att kasta sig utför och älska och lita på sin partner igen.

Jag hoppas att du kommer fram till vad som är rätt för just dig och ditt förhållande. Väljer du att gå vidare tillsammans så önskar jag dig lycka till med det och väljer du att inte då vidare så kommer du att få ett bra liv ändå, det är jag säker på! Lycka till oavsett...! :)

Mitt ex var otrogen mot mig. Jag fick reda på det genom att tjejen han var med ringde och berättade för mig (hon ville ha honom för sig själv). Jag blev vansinnig och bröt med honom, men han gjorde verkligen allt för att det skulle bli bra mellan oss igen och då han var min stora kärlek gav jag till slut med mig. Jag älskade honom som jag aldrig kommer älska någon annan, men det räckte inte. Även om jag förlät kunde jag aldrig glömma. Varje gång han var borta lite längre än han sagt eller som han inte svarade direkt i telefonen mådde jag så dåligt att jag trodde jag skulle gå i bitar. Jag började kolla hans mail, hans mobil, hans dator och det fick mig att må ännu sämre även om jag inte hittat något. Jag kom aldrig över hans svek och det var nästan ännu värre när vi båda två tvingades inse att det bästa var att till slut separera.

Det behöver naturligtvis inte bli så för alla, men jag tror det är oerhört svårt att bygga upp ett förtroende igen efter otrohet. Jag vet att jag aldrig mer kommer försöka om jag hamnar i den sitsen igen. Skulle min nuvarande sambo vara otrogen lämnar jag på dagen.

Något som gjorde mig fruktansvärt arg när mitt ex's otrohet kom fram var när han sa "det betydde ingenting". Betydde ingenting??? Vad sa det då om vårt förhållande? Det betydde ingenting, men det var uppenbart värt risken att förlora mig och vårt liv tillsammans. Tror jag hade haft lättare att komma över otroheten om vi hade haft problem i vårt förhållande. Då hade jag haft en förklaring och vi hade kunnat arbeta på att förbättra förhållandet. Men vi hade det superbra tillsammans, vi var lyckliga. Det sa även han.

Tror faktiskt att jag även hade haft lättare om han sagt att han haft känslor för den andra tjejen. Vet att det låter jättekonstigt, men då hade jag haft en förklaring. Något vi hade kunnat arbeta på att förhindra i framtiden. Men hans förklaring att han varit dum och att det inte betydde ett smack återkom ofta i mina tankar. Om han kunde vara otrogen så lätt trots att vi hade ett bra förhållande, hur lätt skulle det inte vara att falla dit igen?

Tack för att ni delar med er.
På ett konstigt sätt känns det skönt att veta att man inte är den enda i hela världen som varit med om liknande....fast jag skulle aldrig önska någon att behöva gå igenom detta....ja ni vet vad jag menar.

Det var samma här. Inga problem i förhållandet, vi var lyckliga. Men ändå händer detta....mer än en gång. Och sen hävdar han att det inte betydde något. Han ångrar sig och mår dåligt. Känns inte som han tycker att det var så himla jobbigt och att han inte ångrade sig, eftersom han gjort det igen. Vad är det då som hindrar honom från att göra det igen? Jag känner mig inte säker på den punkten och jag kan inte släppa det. Tycker inte att jag får vettiga svar från honom heller....

Håller med dig Soul, vad säger det om vårt förhållande, var det värt att riskera oss och det vi hade för ett k**ll?!?! Blir så arg över att han ens kan uttrycka sig så. Att vi dessutom hade sex regelbundet och att det var bra sex, gör mig ändå mer förvirrad....vad var det då som var orsaken till det hela? Var han bara tvungen att "så sin vildhavre"...för att han kan få tjejer? Visst uppskattar alla uppmärksamhet men man måste ju inte ligga med alla för det!!!

Och visst känner man sig som ett offer....jag vill bli arg och skrika ut allt det onda!!!! Känner mig så jäkla lurad och dum, som givit honom mitt allt och så får jag det här kastat i ansiktet på mig....

Jag vill av vissa skäl vara anonym i denna tråd, men jag har själv varit otrogen mot ett av mina ex, detta var för över tio år sedan och jag är väl medveten om hur mycket det sårar och skadar. Dock så anser jag även att det alltid ligger en orsak bakom varje otrohet - otrohet är ett starkt tecken på att man tvivlar/mår dåligt/är trött på förhållandet..you name it... Otrohet är inget som förekommer om man är helt hundra på vad man vill i ett förhållande, så var det givetvis även i mitt fall. Jag ville helt enkelt ha en väg ut och visserligen var vi tillsammans i ett år efter min otrohet, men lyckliga det var vi inte. Tilliten är borta, tvivlet finns alltid där och misstänksamheten.

Tro mig - otrohet är såpass stort att det ska enormt mycket till om ett förhållande någonsin kommer över det.

Det är alltid bäst att gå vidare - hur ont det än gör, man är värd bättre!

JAG tror inte man kan vara lycklig om man är otrogen. Han valde att riskera erat förhållande för att få knulla en annan tjej. Hur viktig är du då? inte speciellt ellerhur?

Hans njutning för stunden med en annan är viktigare än dig och erat förhållande. Otrohet för mig är slutet på ett föhållande. Och det för alltid. Hade min sambo doppat kuken i någon annan tjej hade jag dumpat honnom såå fort. Men jag kan säga att det hade varit en massa tårar och ilska inblandat.

Exakt, hur viktig var jag för honom just då? Inte tänkte han på mig inte....så varför ska jag tänka på honom nu, och offra mig för vårt förhållande?!

Tycker ni inte att det är lite skillnad när man har småbarn tillsammans?  
Förtjänar barnen att leva med skilda föräldrar för att den ena varit otrogen???

Håller med till 100% att man aldrig kan komma över det och det kommer alltid att finnas en vägg och känsla av besvikelse och sorg ... men jag har svårt att straffa barnen för det....  (om man förstås inte lever i ett förhållande där bråk och skrik förekommer om detta hela tiden, för då e det absolut bättre att gå isär )

Tror knappast att det blir bra att hålla ihop bara för barnens skull. Finns inga bevis att barn med skilda föräldrar mår sämre.
Tror nog att barn som får växa upp med föräldrar som är lyckliga mår bäst, vare sig föräldrarna är tillsammans eller skilda...

Våran relation blev BÄTTRE efter att sambon tog litet snesteg när vi var separerade och lovat varandra att INTE se efter andra...men jag räknar det som otrohet och de skedde i vårat HEM och säng...

Vi kommunicerar med varandra BÄTTRE nu än innan...
Jag har förlåtit min make helt fullt det kommer aldrig upp när vi små tjafsar om någoting liksom. Så man ska nog förlåta helt ifal man vill komma över det...

Tilliten har vi byggt upp igen mellan oss genom att vi kommunicerar bättre med varandra NU än då...

Idag har vi varit tillsammans i över 13 år och har två underbara barn...och gifta sen 3 år tbax