Sollentunamammornas 13:e tråd! Vad vi babblar hör ni!

Camabo, själv blir jag ständigt förvånad över vad man kan och inte kan göra. Jag är en sådan som snällt väntar på min tur och tänker att ”är det så så är det så” och ”alla ska väl stå i samma kö och vara lika” men Lars kan till exempel ringa och pruta på en DN-prenumeration och få den billigare, något jag aldrig skulle drömma om. Och gäller det en förskoleplats man står i kö till kan man också få den om man tjatar eftersom förskolan kanske fått ett hål som inte går att fylla just då. Ja, det där vet ju du. Så numera skulle jag nog hålla med om att det kan funka att ringa och vara på dem.

Mondino, skrattar också igenkännande åt ditt inlägg. Hur arga de kan bli och att det liksom aldrig går över. Och att vissa dagar blir de bara arga om och om igen för ingenting och samma sak och allt blir fel. Men hjälm och T-shirt i duschen var bara för roligt! Att läsa om i alla fall. Fast ibland kan man nästan skratta själv när man står mitt uppe i det också, som igår när jag lassade in mina skrikande ungar i bilen efter ett IKEA-besök och min mamma utbrast: ”jag förstår bara inte hur du orkar!”

MumCC, jag tror också att det går bra att Oskar är hemma. Normalt brukar man ju uppmuntra föräldrar att vara hemma med sina barn. Men jag kan förstå att de är lite extra petiga om det är inskolning. Ofta handlar det dock mer om deras principer än om själva barnet, så om han inte haft en extremt jobbig inskolning (och det verkar han ju inte ha haft) så ska det väl inte spela någon roll.

Korfu och Camabo, jag tror inte heller att det BARA beror på hur bestämd man varit. Trodde nog det innan barnen, men jag har svängt rejält på den punkten. Vi hade ju turen att lyckas med femminutersmetoden med Jessica, för att vi hade ett barn som den passade för, men nu när ungen är 3 så funkar det absolut inte att lägga henne själv längre. Angelica kan man lägga vaken i vagnen och hon somnar själv, men det kunde man aldrig med Jessica. Och inte funkar det alltid med Angelica heller. Och när Jessica började vakna på natten bestämde vi att hon i alla fall skulle ligga i SIN säng med någon av oss, men vissa nätter får hon sådana utbrott (nattskräcksliknande) att varken tjat, vädjanden eller bestämdhet funkar och då får hon ligga i vår säng. Man kan nog vara bestämd med olika barn med olika saker, men de har sina principer de också, liksom sina rädslor, och då går det bara inte. En del hävdar att man visst kan lära sina barn att leka hur självständigt som helst hela dagarna, andra att man kan få dem att klä på sig själva varje morgon innan förskolan, andra att de kan äta vad som helst och sitta kvar vid bordet hur länge som helst bara man är bestämd, men allt funkar helt enkelt inte med alla barn. Så inte tror jag då att Armicas sovproblem beror på att ni varit för släpphänta!

Däremot börjar jag känna att min äldsta dotter skulle behöva lite hårdare tag med det mesta om hon inte ska bli en bortcurlad bratsliknande snorunge som ingen vill umgås med. Men det är en annan historia.

Korfu, mammigheten undrar jag också över ibland. Min man och jag har delat lika på det mesta, lika föräldraledighet och han byter garanterat lika många blöjor, han badar dem lika mycket, leker med dem lika mycket om inte mer, han lägger dem, bär dem, gosar med dem - och ändå finns det tillfällen (dagligen just nu) när det bara är mamma som duger. Pappa måste stannar nere och bara mamma får följa med upp. Kul för pappa som just kommit hem efter en lång arbetsdag :o( Jag skyller på amningen. Alltså, missförstå mig rätt, jag har inte ammat Jessica på över två år, men någonstans kanske det bandet finns kvar. All den närheten och maten inte att förglömma satte väl sina spår. Det gäller väl bara för papporna (Jessicas och Johannas) att fortsätta envisas och försöka och inte ge upp och säga "ok, var med mamma då om inte jag duger". De kanske får vara lite extra roliga ibland och locka med barnet :o)

Vi kanske ska göra en liten presentationslista och lägga upp i trådstarten senare. Vet inte om bara TS kan göra det, det är väl du i så fall, Camabo. Men jag kan ju börja med en lista så kan ni väl kopiera och fortsätta om ni tycker att det är en bra idé.

Siljelin, Viby, med barnen Jessica 070604 och Angelica 100223

Fasen, Jessica lyckades klicka med musen just när jag skrivit ett långt inlägg, så allt försvann och jag får börja om.

Välkomna, alla nykomlingar i tråden!

Mondino, starkt att sticka iväg och träna under en håltimme på en främmande plats. Då är man verkligen inte en person som kommed med undanflykter!

Korfu, stort lycka till på samtalet med läkaren. Hoppas ni når er bebisdröm snart!

MumCC, du frågade om vi har fler katter. Vi har två och den vi har problem med (som nu ska lämnas bort på tisdag) har du förmodligen knappt sett. Han springer mest ut i skogen, när han inte bajsar i grannarnas hallon, förstås. Vår andra katt, Findus (en honkatt) är den som springer runt hos alla andra grannar samt på gatan när det kommer folk, kelar med alla, springer på bil- och hustak och väntar på grannarnas trappa när de kommer hem (hos de bra grannarna, som tur är).

Det som är jobbigt med min bratsunge är att hon har sådant extremt dåligt tålamod med allt hon inte kan (knäppa skorna, få ihop två legobitar, flytta en stol) och jag hjälper henne alldeles för ofta för att slippa långdragna utbrott som aldrig tar slut. Och vill jag t.ex. prata med min man ifred så hjälper jag henne ännu mer för att slippa utbrottet. Och jag är för dålig på att få henne att städa undan, plocka upp saker hon tappat osv osv. Hon har blivit en unge som skriker så fort hon inte får som hon vill, och gäller det godis och sådant kan jag stå emot lätt, men inte när det gäller at hjälpa med skorna när vi ska till förskolan osv. Jag måste bli lite bättre på gränsdragning :o)

Den här tyckte jag var skitkul. I ordets rätta bemärkelse. Rätt tradig i början, men efter ett par-tre sidor tar den sig.

www.familjeliv.se/Forum-5-95/m54103171-1.html

Mondino, ja du är för duktig med din träning! Skulle gärna gå på SATS men av ekonomiska skäl väljer jag nu Friskis. Valde till och med bort gym-delen i år för den är så mycket sämre än på SATS. Men jag satsar på att komma igång med gruppträning snart, bara A kan äta NÅGOT annat än bröstmjölk...

Ja, Findus är svart och vit, ganska liten och med lite hängmage (mest hår). Tristan är också svart och vit men lite större och lite mer välsvarvad. Skulle nog lyckas bättre på en utställning om man säger så. Han har precis kissat ner hela backen med Angelicas mjuka leksaker, så det blir nog en maskin tvätt här snart.

Mondino, såg att du kommenterat i bajstråden, heja på!

MumCC, du verkar då ha järn i elden hela tiden, både hemma och på jobbet. Men att organisera om hemma kan ju vara lite kul och inspirerande, utom just då när man står med allt i hallen och inte vet var man ska börja. Jag vill också göra om och fixa ett barnrum till (antingen till Angelica eller ett lekrum till båda) men då måste alla kontorsgrejer bort  och vi har inga fler rum, så det dröjer nog ett tag innan vi hittar en bra lösning.

Camabo, tack för Jessica-tipset, ska försöka välja en sak i taget att jobba med. Känns inte aktuellt just nu att fråga på förskolan, första dagen idag, och de visade mig inte hallen eller krokarna eller någonting, berättade inget om några rutiner och frågade inget om Jessica, varken om blöja, mat, sova, snutte eller någonting. Men hon ska väl klara sig ändå :o)

Äsch, vilka hemska meningar jag skriver, aldrig en punkt och bara en massa "och" och kommatecken. Man försämras liksom av cybervärlden. Har jag ett barn på armen brukar jag strunta i stor bokstav också :o)

Hoppas det går bra med operationen och med bokslutet. Och att Johanna får några mysiga dagar hos låtsasmormor.

MumCC, du var mig en senfärdig en du! Men tur att du lärde dig till slut :o)

5088, skönt att du kan skriva av dig här hos oss. Och skönt att du inte mår alldeles nattsvart utan att du känner dig stark och längtar efter ett barn till. Fick tårar i ögonen när du skrev om Jasmine och om vad hon sa, och om hur hon fick vara med och lägga saker i kistan. Gud vad ni är starka som klarar detta!

Jag förstår dina "tänk om!"-tankar, måste vara så jobbigt att tänka att allt kanske gått bra om bara det ena eller det andra gjorts annorlunda. Det tror jag alla änglaföräldrar tänker, oavsett om deras barn gått bort i cancer eller i en bilolycka. Nu vet jag ju inte så mycket om bakgrunden, men läkarna hade kanske ingen anledning att ta blodprov om de inte hade någon som helst misstanke om sjukdom. Du har säkert många sådana tankar - om de bara tagit ett blodprov, om vi bara hade envisats mer när vi åkte in för att det kändes fel, om jag bara fått veta i tid, om vi bara hunnit få barnet innan jag blev sjuk osv. osv. Det är nog ofrånkomligt med dessa tankar, men man får väl tänka att det gick ju inte riktigt att förutse vad man borde ha gjort och man kan ju inte alltid veta från början vad man borde göra. Inte så att det finns någon "mening" med det som hände, absolut inte, men man får väl försöka tänka att "nu blev det så här och det fanns inget mer vi kunde göra med det vi visste (eller inte visste) då." Äh, vad rörigt det blir. Hoppas du förstår. Jag förstår i alla fall att du blir förbannad på vissa av de inblandade läkarna efter det du berättat.

Vad hemskt att det känns som att folk tror att det är ditt fel. I ärlighetens namn tror jag inte att NÅGON tänker så, men det måste vara tråkigt att få den känslan. Jag tror att folk är rädda för att umgås med någon som varit med om så jobbiga saker, att man ska säga fel och fråga för mycket eller inte alls veta vad man ska säga. Jag skulle ju aldrig vågat skriva allt detta om du inte sagt att du vill prata om det.

Många kramar inför begravningen som självklart blir jobbig men som även kan bli väldigt fin, tror jag.

Krya på dig Korfu. Är det bara makens operation som gör att ni måste göra provrörsbefruktning? Var inte det aktuellt även innan? Är Johanna ett "provrörsbarn" :o) eller kom hon till naturligt? Det kanske jag frågat förut, förresten.

Kul med dans, Jessica ska börja på gymnastik nästa vecka.