Jag tycker att allt man lärt sig i adoptionskurser och kontakt med adoptionsorganisationer etc gått ut på att man inte ska göra saker som leder till att ens barn kan spåras tex av biologiska släktingar. Ett adoptionsbeslut är på något sätt permanent. Särskilt om Hagkonventionen om barns rättigheter följts så får ju de vuxna sedan ta skeden i vacker hand. Det kan skapa otroligt mycket tragedi om den biologiska släkten skulle börja infiltrera. Och även om det inte skapar tragedi så kan det åtminstone skapa otrygghet för barnet om det inte vet var det hör hemma. Och om det alltså inte sker under ordnade former såsom kan garanteras om det sker via adoptionsorganisationen. Jag tycker även att ev kontakt ska ske på barnets initiativ och villkor och när barnet är moget för det och själv vill. Inte av någon biologisk släkt, som kanske inte ens är den rätta biologiska släkten, när barnet till exempel är 7 år och är i en fas när dom vill veta om man verkligen är deras riktiga riktiga mamma, när de trånar efter denna bekräftelse och vill vara bara min och veta att de är lika mycket barn till mig som deras kompisar som växer upp med sina biologiska föräldrar. Tänk om det då kommer en som påstår sig vara biologisk förälder och som kräver pengar, kräver att barnet ska komma till yttre mongoliet, etc Jag måste dessutom lägga till att även om jag kommer uppmuntra mitt barn att söka sin biologiska släkt om han/hon vill när det blir äldre så är det ändå så att jag är barnet riktiga mamma och kommer alltid vara. Så måste man se sig själv det är det själva adoptionen går ut på, att de ska jämställas med biologiska barn. Och att då gladeligen bara låta en annan komma in hur som helst, nä det strider faktiskt mot min moderliga kärleksnatur!