Vi som längtar efter plus efter missfall del 3

Mmm just den månaden jag fick plus hade jag också hållt mig borta från FL faktiskt. Sammanträffande? Kanske. Men det är ju så KUL att hänga här och träffa likasinnade.... Kommer verkligen sakna alla...

Nu har min mens kommit ordentligt. Nästan lite skönt faktiskt, nu kan man börja se framåt och planera för nästa månad.
Häftigt ändå att se att kroppen funkar så bra efter missfallet. Mensen här kom ju prick 28 dagar efter, det känns tröstande. Kanske behövde kroppen en mens för att återställa sig ordentligt.
Nu laddar jag förrådet med nya ÄL-stickor och ser fram emot att njuta av min älskade sambo vääääldigt mycket de kommande veckorna! Och av semesteröl! Nästa anhalt, precis som Muffe säger, är ett MAJ-barn!

Mimmi80: Be läkarna om Orudis! Det är Guds gåva till mänskligheten! Eller i alla fall till halva mänskligheten.. Bästa pillrena mot stark mensvärk.

Hej alla!
Har inte varit här så mycket på sistone.

Jag förstår dig så väl Väntan på en liten.
Jag känner mig själv så sjukt trött på att drömma om en eventuell graviditet för det går ändå inte som jag vill.
Jag är så bitter, ledsen och trött nu.
För några år sedan tvingades jag till abort av en kille jag levde med och det har jag ångrat varje dag sedan dess.
I mitt förra förhållande försökte vi få barn i över ett år, och jag skrev in mig på BIM-listor varenda jävla månad, men var alltid sist kvar. Då trodde jag att jag aldrig, aldrig skulle få bli gravid igen, att jag straffades för aborten jag gjort (även om den var mot min vilja)
När jag träffade min nuvarande kille blev vi gravida, det kändes som en enorm triumf och jag var lyckligast i hela världen. Men så fick vi ju missfall och det kändes faktiskt som ett stort jäkla HÅN, efter att ha kämpat och längtat så länge.
 
Nu ORKAR jag inte drömma och längta mer!
Det är kanske inte meningen att jag ska få några barn...
Så jag kommer ligga lågt här på FL ett tag framöver, kommer försöka hitta andra saker att längta efter.
(Sorry för mitt neggo-inlägg, men det är så bittert när alla omkring får bebisar och är gravida...)

Härligt att höra så många positiva! Kan ni inte skicka hit lite glad-vibbar?
Har precis ikväll fått veta att syrran är gravid... När allt redan innan kändes så hopplöst och svårt.
Min sambo verkar tycka jag är dum som inte kan glädjas med henne. Som inte kan glömma missfallet och gå vidare.
Funderar på att ringa kvinnokliniken imorgon för att få träffa en kurator. För det här drog upp all sorg till en ny nivå, åter igen. Kan knappt tänka klart just nu, vet inte hur jag ska klara av att orka vidare. Fast det kommer jag ju göra. Det är bara just nu det känns så fruktansvärt mörkt.

Kram på er.

Tack Väntan, det känns skönt att någon bryr sig.
Känns fruktansvärt ensamt just nu, det skulle ju ha varit JAG som var gravid. Hon är i vecka 8, jag skulle ha varit i vecka 12-13 om jag hade fått behålla barnet.
Det känns som om jag alltid kommer se hennes barn och tänka att mitt hade varit nästan exakt lika gammalt..
Önskar att jag hade kunnat glädjas med henne, men det är svårt. Min syster har alltid fått precis allt hon pekat på, och tydligen gäller även det graviditeter... Känns otroligt bitter och jag är så avundsjuk att det inte kan beskrivas i ord.

Hon ska komma hit på besök nästa helg, men jag funderar på att ringa imorrn och berätta om missfallet för henne så hon kanske förstår att jag inte orkar. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Just nu sitter jag bara här och är ledsen och förbannad, vill bara skrika. Känns som om all livskraft bara försvunnit och jag lika gärna kan lägga mig ner och dö.
Och sambon, ja han blir bara irriterad för att jag inte kan tänka positivt, suck!

Ni är så snälla! Tack tack tack för ert stöd!
Ska ringa min syster ikväll och berätta men det känns svårt eftersom vi har en annan pågående konflikt... Men troligtvis visar hon lite förståelse.
Det är så svårt bara eftersom hon är exak där jag var för två månader sedan, jag känner igen allt och minns hur det var.
Dock är det märkligt hur olika man kan känna, en av mina närmaste vänner fick barn inatt och för henne känner jag ren och pur glädje. Hon messade och frågade om jag ville komma till BB och hälsa på, och det kändes otroligt smickrande att vara utvald att få komma dit. Ska dit ikväll och det kommer nog att kännas bra. Kanske känns det annorlunda just för att jag inte identifierar mig med hennes situation på samma sätt, jag vet inte.

Väntan, förlåt att jag inte repondat på dina härliga flirt-nyheter! Underbart att vara förälskad och känna fjärilar i magen! Själv har jag träffat många ex via nätet och det kan vara riktiga lyckträffar! Ser fram emot att höra hur det utvecklas....
Kram till er alla!

Hej alla! Nu är jag tillbaks från semestern!
Har bara kunnat följa tråden sporadiskt så jag kan ha missat både det ena och det andra.

MCT79: Jag känner igen mig, har det själv lite jobbigt just nu med en syster som nyss outade sin graviditet (hon var beräknad 4 veckor efter oss) samt sambons bror som berättade om sin nu i helgen (de var beräknade 10 dagar efter oss). Så fan, vad ska man göra? Försöka vara glad för andra? Försöka att inte tänka på att det är orättvist? Jo jag vet, men det är så svårt.
För mig är det enda som hjälper att berätta om missfallet. För då tar de det lite lugnt med bebis-snacket. Och då kan jag faktiskt känna mig lite glad för deras skull ändå, när de visar sådan fin hänsyn.
 
Havsklippan: trist med blåskatarr! Hoppas det tog sig ändå. Men jag förstår att du blev besviken.

Ah, ni ska se att det tar sig, ospontant eller inte, huvudsaken är att det kommer simmare! Tycker verkligen det är dags för oss alla att plussa den här månaden.

Själva har vi nuppat varje dag under ÄL, men mest snabbisar mitt i natten (eftersom vi var med svärföräldrarna i ett MKT lyhört hus... )
Har dock fått för mig att det inte tagit sig den här månaden för ÄL-stickorna blev liksom aldrig riktigt starka i strecket, även om CB:s ÄL-test visade glad gubbe en dag.
Vad tror ni, kan man ha haft ÄL när de billiga strecktesten inte visat posivit men CB har gjort det?