-
Hur gammal är barnet?Anonym (vad säga...?) skrev 2010-04-15 15:00:23 följande:Jag hade väl tyckt att om relationen oss emellan hade varit bra så hade det nog varit ok att han kallade henne för extramamma... men då jag känner att så inte är fallet.. så känns det fel för mig. och jag tycker det är viktigt att vi säger samma sak jag och barnet. Det låter lite som att "de" dvs pappan/frun lagt orden i hans mun... för barnet har alltid kallat henne vid namn. jag har absolut inte blivit arg eller förbjudit.har inte sagt att barnet inte får säga si eller så.. har inte velat ajja eller fya på nåt sätt just för att det inte ska vara jobbigt för barnet då det äredan är så mycket i hetluften just nu. bara sagt att hon har ett namn och att jag tycker att det uger ju ganska bra att säga det. barnet bemötte det med att h*n kan säga styvmor med.. som de gör i bla askungen.. vilket fick mig att asgarva.. för det var ju lite associationer om att hon var elak mot barnet och det har hon ju inte varit på det sättet, fast det är elakt att prata elakt om mig till barnet så kändes det ändå fel. Men jag ska nog framföra att extraförälder och hennes namn är bra passande när barnet pratar om henne hemma.. Det kan kännas lite stelt att säga "pappas fru".. hon och barnet har ändå träffats i 9 år. Jag säger nog själv "hans fru" för vi har aldrig träffats.. hon är ju inte en person för mig utan bara ett namn och just hans fru och barnets halvsyskons mamma.Nio år är en lång tid för ett barn att bo ihop med mammas eller pappas nya partner.Så trots att du inte har träffat henne så känner förmodligen ditt barn henne väldigt väl. Det kan ju vara så att barnet säger extramamma eller annat i samma stil när barnet är hos pappan och henne men annars (utom den här gången då) låter bli att göra det när barnet är hos dig?
-
Så barnet har känt henne hela sitt liv då alltså.Anonym (vad säga...?) skrev 2010-04-15 15:12:52 följande:9 år är barnet.. bor varannan helg. har aldrig sagt nåt sånt förut.. och vi pratar mycket om familjen och halvsykon där om att de är precis som lika mycket syskon som syskonen hemma, och har så alltid gjort för att han ska känna att "trots" att det bara är varannan helg så är det hans familj och det är inget halv eller så.. för barnet är det enda halvbarnet.. sedan är det flera helsyskon på vardera sida.. sättet som det kom fram på.. att... det meddelades till mig från barnet.. att jag kan ju kalla henne för extramamma... var som om de hade pratat om det under helgen. Det var inget som barnet kommit på själv.Verkar ju inte så långsökt att tro att barnet själv har kommit på att kalla henne extramamma då, och att barnet kanske gör så annars. Det är kanske först på senare tid som det har blivit viktigt för barnet att etikettera henne.Varför skulle pappan och pappans fru efter nio år ha sagt till barnet att kalla henne för extramamma, menar du? För mig verkar det troligare att barnet redan tidigare har omnämnt henne så men avhållit sig från att göra det när barnet är hemma hos dig.
-
Jag tycker att en bonusförälder ska säga ifrån om barnet kallar denne för något med mamma/pappa, vare sig det är "bonusmamma", mamma *namnet* eller liknande.
Barnet ska kalla nya partner för sitt namn och inget annat! Pappas fru, mammas kille eller liknande är också rätt - för det är ju precis vad det är - men inte någon förälder!! -
Skulle aldrig falla mig in att protestera dom gångerna min yngsta bonus kallat mig mamma, det skulle uppfattas som att jag inte älskar henne tillräckligt och hon skulle ta minst ett steg tillbaka från våran mycket goda relation vi har.Anonym skrev 2010-04-15 19:04:37 följande:Jag tycker att en bonusförälder ska säga ifrån om barnet kallar denne för något med mamma/pappa, vare sig det är "bonusmamma", mamma *namnet* eller liknande. Barnet ska kalla nya partner för sitt namn och inget annat! Pappas fru, mammas kille eller liknande är också rätt - för det är ju precis vad det är - men inte någon förälder!!
Det vanligaste är att båda bonusarna kallar mig vid namn, men oftare och oftare händer det att ett mamma slinker ur den minsta och jag låtsas som jag inte hörde det.
När dom pratar OM mig med kompisar eller dessas föräldrar så kallar dom mig för "min nya mamma" och föräldrarna till kompisarna benämner mig som "mamma+namnet"
Det är helt ok för mig och pappan, men mamman skulle förmodligen få ett frispel om hon visste, men känner barnen att det är rätt benämningar för deras del så anser jag det vara helt riktigt, man ska aldrig ta ifrån ett barn deras innersta känslor, och det är just vad det är när barnen börjar kalla sina bonusföräldrar mamma eller pappa.
Dom VET att dom har två biologiska, men det är inget fel i att ha några extra -
I TS fall har hennes barn känt sin bonusmamma lika länge som barnet har känt sin biomamma. Jag tycker inte att det är särskilt svårt att förstå att barnet har en önskan och en vilja att ha med mamma-epitetet när det gäller en person som varit närvarande i hela barnet liv.Anonym skrev 2010-04-15 19:04:37 följande:Jag tycker att en bonusförälder ska säga ifrån om barnet kallar denne för något med mamma/pappa, vare sig det är "bonusmamma", mamma *namnet* eller liknande. Barnet ska kalla nya partner för sitt namn och inget annat! Pappas fru, mammas kille eller liknande är också rätt - för det är ju precis vad det är - men inte någon förälder!!Jag har inte svårt att förstå det annars heller.
-
För dig är det stor skillnad. Inte för barnet.Anonym (vad säga...?) skrev 2010-04-16 09:03:28 följande:Nej inte lika länge. inte förrens barnet var ca 1½ år... vilket ändå är nästan 17 % av barnets levnad. och det är inte lika länge. Sen har de träffatsa varannan helg och barnet har bott med mig hela veckorna. Så det är ganska stor sillnad.
-
Om barnet av egen fri vilja kallar sin bioförälder för mamma/pappa så respektera barnets val att känna att den kan älska fler än bara sina bioföräldrar, att det sätter värde på fler än bara bioföräldrarna och det har en förmåga att känna starka inre känslor.
Att neka ett barn att få känna på detta sätt är att sätta gränser för barnets känslor och kan få till följd ett mycket osäkert barn som inte vågar visa känslor öppet.
Så länge det sker på barnets eget initiativ så är det bara rätt att stötta barnet, gör ingen stor sak av det, barnet vet att den har biologiska föräldrar som förhoppningsvis älskar det. -
Menar förstås BONUSförälder i första radenAnonym skrev 2010-04-16 10:04:22 följande:Om barnet av egen fri vilja kallar sin bioförälder för mamma/pappa så respektera barnets val att känna att den kan älska fler än bara sina bioföräldrar, att det sätter värde på fler än bara bioföräldrarna och det har en förmåga att känna starka inre känslor. Att neka ett barn att få känna på detta sätt är att sätta gränser för barnets känslor och kan få till följd ett mycket osäkert barn som inte vågar visa känslor öppet. Så länge det sker på barnets eget initiativ så är det bara rätt att stötta barnet, gör ingen stor sak av det, barnet vet att den har biologiska föräldrar som förhoppningsvis älskar det.
-
Om nu bioföräldrar går i taket för att barnen kallar sina bonusar för något relaterat till mamma eller pappa, reagerar dom likadant då på alla "syskon", "kusiner", "mor och farföräldrar" dom även fått som inte är blodsband till?
Nej, jag tror att dom föräldrarna som mest far i taket av att höra sina barn kalla sina ex nya för mamma eller papparelaterat är dom som är osäkra i sin egen roll, dom som känner att dom inte riktigt fyller sin funktion.
Är man bara säker i sin roll som förälder och älskar sina barn villkorslöst och vet att barnen älskar en, då har man inget att frukta av något som bara är en omformulering av ett nam.....en psydnonym. -
Bonusen söger mitt namn och inget annat, och jag vill inte bli kallad annat heller