mimpen skrev 2010-06-09 10:13:46 följande:
Jag känner en oerhörd sorg över min bäbis allergier :( Har ni upplevt att ni liksom behöver bearbeta era/era barns alleriger, eller är det bara jag som är sjåpig?
Min lilla flicka var mjölkallergisk när vi fick henne (numer äter hon laktosfritt), men jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevde att det var sorgligt. Eller så förskönar jag och har bara glömt. Eller så blev mjölken en sån liten grej i allt annat med henne (som att hon inte har en fot på vänster ben och att några fingrar satt ihop...). Eller så var hon helt enkelt så pass stor (närmare 1,5) att det kändes lättare att förklara och prata med henne om det. Eller så var det för att det var så UPPENBART. Hennes mage var helkass. Men blev fort bra på mjölkfri kost.
Med Hjalmar känns det mer osäkert. Liksom. Vad tål han. Och hur är fördröjningen från det jag äter tills han får det. Och jag vet inte. Och han är ju faktiskt världens nöjdaste och gladaste plutt. Kanske ska han bara ha eksem jämt, och gå upp dåligt i vikt. Det kanske är som det ska? En del verkar ju tycka det. Kanske är jag bara en hönsmamma. Och jag känner mig ledsen över att jag känner så här...
Sorg, ja. Det är mycket sorg, mycket jobb, tårar och tid som går åt. Det är ju självklart när det gäller t.ex baka, laga mat osv, alltså saker som barnen får "nytta av" och blir glada av. Som när de kan äta tårtan, glassen eller vad det är. Lyckligare barn får man leta efter!
Sen att man ibland tvivlar, ja, det gör man. Kan det ha växt bort, eller tål h*n lite eller är det här en reaktion. Jätte svårt att veta. Hade varit betydligt lättare om man alltid kunde få exakt hur känsliga de är på papper.
Men det tråkigaste och oerhört jobbiga med allergier är att behöva "försvara" allergierna mot omgivningen. Varför blir man inte bara betrodd? Jag är så jäkla trött över att behöva försvara varför vi gör specialmat osv. Tror de verkligen att man gör allt merjobb och anstränger sig så med att laga och ta med sig specialmat bara för att vara speciell/ställa till besvär? Det är ingen som inser hur många timmar man lägger ner på barnens allergier, om man inte själv sitter i smeten eller varit där.
Visst nu har vi väl en rättså speciell situation eftersom jag gett mig katten på att barnen ska få må bra. Vi ger sällan allergimediciner för vi vet vad de inte tål, det hjälper som sagt inte på alla deras symptom.
Men som tur är så är barnens läkare helt suverän där och hon tror på oss och de närmaste kompisarna har ju förståelse och tror oss. Men hur delar av släkten kan tro att vi hittar på och överdriver?
Ja, jag har varit både arg och ledsen många gånger över andras reaktioner och kommentarer... Det enda jag vill är ju att mina barn ska få må bra. Om vi kommit fram till att de inte mår bra av att äta vissa saker varför ska vi då ge det? Jag ser ingen anledning till att jag/vi ska plåga dem i onödan när vi vet vad som är fel. Jag förstår verkligen inte hur vissa människor tänker, om de tänker alls?, och detta gör mig både besviken och arg...
Men nu efter två år så har jag nog accepterat allergierna hos barnen, man lär sig leva med dem och när man konstaterat genom uteslutning och provocering hur de mår med eller utan saker så inser man ju att det inte är värt att ge saker de reagerar på när de kan få må bra.
Synd bara att inte omgivningen gör det... Barnens allergier växer ju förmodligen bort däremot är min glutenintolerans kvar. Visst är det jobbigt att veta, men idag känner jag mest en stor lättnad inför min diagnos. Det är så många saker som har fått en förklaring och framför allt jag mår äntligen bra!
Fördröjning.. Ja, det är ju olika. Men min sons magont = hysteriskt skrik och smärtor i flera timmar kom ca 3 timmar efter han ammat mig. Vi brukade äta middag vid 17 och åt jag då ägg och ammade 19, då fick han i sig. (kan tillägga att jag skrev matdagbok, så det är en av sakerna jag fick stenkoll på.) Sen avtog det lite efter varje amning. Nässelutslag brukar komma rättså direkt medans eksem kan ta tid på sig, här kommer de oftast inom 6-24 h.
Och du även om vi verkar sansade och inte oroliga här ibland, så är vi det nog alla lite till mans...