Nu börjar oron inför förlossningen, inte förlossningen i sig - barnet ska ju ut på ett eller annat sätt
Jag är orolig att föda för tidigt så att Anders inte hunnit hem! Han kommer på eftermiddagen den 5/5 och BF är 18/5.
Min mamma har lovat att följa med mig om det skulle bli så, så jag behöver inte vara ensam. MEN jag är orolig ändå - vill jag ha med min mamma i en sån intim situation?
Tänk om vår relation blir störd av det? Vill man som mamma verkligen se sin dotter föda barn?
Jag vet varken ut eller in och ligger och tänker på detta nätterna igenom, så nu är jag helt slutkörd och vill bara gråta. Samtidigt tänker jag på förra förlossningen, när värkarna väl var igång ordentligt så stängde jag av det mesta utanför min egen kropp och kanske spelar det inte så stor roll vem som är med, bara det är någon jag kan lite på.
Min dotter kom 2 veckor för tidigt, hon var ju i säte, så jag försöker övertyga mig själv att det var därför hon kom tidigt!
Jag försöker tänka positivt - att det viktigaste är att barnet mår bra och det kommer när det kommer. Om det kommer tidigt betyder det ju samtidigt att då kommer vi ha hela 5 veckor hemma tillsammans allihop, det är ju en jättebra sak!
Men jag känner mig ändå orolig och olustig, jag vill bara vrida fram tiden till 5 maj...