Skumboll: Vad skönt att ni pratade idag iaf, så kan det ju eg bara bli bättre. Hoppas hon tog till sig det du sa och att ni får göra det på ert sätt. Det är väl A och O för att ngt ska funka?? Om inte vi vuxna är bekväm med det som görs så är ju knappast barnen det..
Piiiip: Skönt att ngn äntligen fattade det med munnen! har du ngt knep hur du ska lyckas med medicinen??
men är det hon som är er kontaktperson som ni alltid ska vända er till? annars kan du ju fråga arbetsterapeuten om den där studsmattan. det kan du ju göra ändå
ja gör det, det skadar ju inte att bara ringa och höra vad de har att säga.
Mina varmaste tankar och kramar till er. Blir så ledsen när jag läser dina rader.
Sia75: Min dotter är 10 år. Har varken sond eller knapp. Jag minns knappt hur det var första åren men jag insåg nog rätt tidigt att man var tvungen att försöka slappna av för att orka. Man går rejält in i väggen om man ska vara konstant stressad över maten. Jag var nog väldigt avslappnad och är fortfarande väldigt avslappnad kring maten. Det var bara före jul när hon var väldigt påverkad som jag blev uppstressad. men nu är jag tillbaka i samma lunk. Hon äter det hon äter, det är verkligen inte mycket men jag försöker gå på hennes allmäntillstånd. Skulle hon sitta rakt upp och ner och varken skratta eller le eller orka hänga med sina kamrater (som det var innan jul) så skulle jag "bry mig mer" men så länge jag märker att hon trots allt mår väldigt bra på sina minimala intag så känns det som att det är viktigast. Det är länge sen jag gav upp att tjata och truga. Jag ställer fram det jag vet går bra, hon har alltid specialmat. ren mat, enkel mat, smakrik mat, det som hennes överkänsliga mun klarar av rent krasst, och hon tar det hon tar. jag försöker i stället ha en trevlig måltid med henne, kunna sitta och småprata och kanske leka lite, försöka få måltiden så positiv som möjligt trots att det i hennes värld bara är pest och pina. måltider är hemska för våra barn och då blir det nog ännu värre om någon står över en och bara tjatar och gnatar över minsta tugga. Detta är mina tankar om min dotter iaf, alla resonerar nog olika kanske..
Skumboll: Det är så vansinnigt så jag finner inga ord. Alltså får inte kommuner etc någon sorts vägledning när det gäller handikappade barn? Hur ska de kunna göra rättvisa beslut utan någon som helst kunskap om behov?? Jag blir så förbannad för det blir våra barn som blir lidande pga deras okunskap. Det borde ingå fortbildning även för dom som ska bestämma om våra barns vardag.
hej hej 
nu är vi på semester jag och A. Vi kom till Stockholm igår morse och åker hem på fredag. Så skönt. Igår var vi i stan hela dagen. Träffade en kompis till mig och gick i affärer. Sedan åkte vi till Knivsta igår kväll. Idag åker vi nog in till Uppsala och strosar lite och njuten av ledigheten. Självklart glömde jag näringsdryckerna *skäms* men min morbror tog över pytsandet med mat och vätska igår kväll så jag bara fick ta det lite lugnt. Hon åt några strips på dagen på Burger king och igår kväll fick han i henne några tuggor Billys pan pizza och lite coca-cola. Här är vi inte nyttiga inte 
Ska köpa grädde idag så hon kan få kräm och gräddmjölk. Man blir så jäkla påhittig såna här gånger 
Har läst igenom det ni skrivit sedan jag skrev sist.
Skumboll: Berättade lite om er situation med allt stök med kommungubbar hit och dit igår. Kom ju såklart inte ihåg vilken kommun ni bor i vilket han var mest intresserad av för att kunna ge konkreta förslag. Han själv arbetar ju med skolan, han är samma kommungubbe som ni bråkar med men har hand om särskoleplatser i stället för dagis. Idag skulle han prata med föräldrar hela dagen. K är ju så obyråkratisk som man kan bli så han blev väldigt intresserad av vad det var för kollegor som betedde sig så där
Andréa är precis likadan. Går det liten stund över tiden då hon brukar äta så är det kört.
Jag älskar Knivsta, känner mig som hemma här. K bor precis vid pendeln, har spåren bara några meter utanför fönstren. Så nu när jag druckit morgonkaffet på uteplatsen har jag sett tågen fara förbi hela tiden Direkt när jag landar här känner jag sådant lugn och frid. Vet inte vad det är, för det finns ju inte direkt så mycket att göra, men kanske just därför.. Innan jag åker hem på fredag måste jag in i en affär som heter flitiga fingrar, vill minnas att det är massa krims krams där