Matvägran på "riktigt", del 13

Michi: Men fy f*n vad läskigt! Okända gubbar som smyger omkring i bostadsområden... hua!
Skönt att intervjun är över! Är det autism så är det ju faktiskt så att problemen blir svårare och tydligare ju äldre de blir... så det är ju inte konstigt att du känner så i sådana fall. 

En dum en: Vad träligt! Inga andra konkreta besked vad som ska göras? Sådär kan ni ju inte ha det för all framtid.
Lycka till med bup, hoppas att det fungerar bättre för er än det gjorde för oss!  

Haha, vilken lång och utförlig artikel!

Vad har de mer gjort för att utreda om det är autism? Jag vet ju egentligen bara hur det går till på små barn, men så vitt jag förstår ska det ju finnas många olika tester för äldre barn.
Barnet är ju detsamma i alla fall, skillnaden är ju att man har ett namn på problemet och att man får vissa rättigheter. 

Ja, jag tycker vi har landat i diagnosen. Klart att det är jobbigt många gånger, man försöker hålla huvudet ovanför vattenytan och så är det något litet som gör att allt bara rinner över. 
Försöker leva lite dag för dag och se simon för den han är, inte för den han kunnat vara.

Jo, visst finns det väl olika grader. Fast man brukar inte benämna det på så vis, har man autism så har man autism. Sen finns det högfungerande autism och asbergers som är "lättare" varianter eftersom de barnen är normalintelligenta.
Det är mycket mycket ovanligt att man ställer diagnos innan två års ålder. Ofta påbörjar man inte utredning förrän barnen är 5-6 år då problemen normalt sett uppdagas.  
Autism blir värre med åren eftersom barnen sackar efter allt mer från de jämnåriga i utvecklingen. Det är nog snarare så att eftersom simons diagnosticerades så tidigt och hans problem redan är så tydliga trots hans ringa ålder så är det nog så att han inte har en så lätt form av autism.
Barn med autism ser inte annorlunda ut än vilket annat barn som helst. Autism syns inte på utsidan! Det är den vanligaste missuppfattningen precis som att barn med autism är inåtväda. De kan vara precis tvätom - mycket utåtagerande och överaktiva (som simon är). 

Kan säga att vi har haft RIKTIG tur att få diagnos så tidigt som vi faktiskt fått, det är få förunnat. 
När barnen är små så är spannet för vad som är normalt så stort, därför brukar man säga att det är svårt att se vad som är omognad och vad som faktiskt kan vara en npf-diagnos. Man brukar vänta, när barnen sen börjar skolan blir problemen riktigt stora eftersom det läggs en helt annan press på barnet då. Att simons problem var så tydliga när han fick diagnos vid 2 år och 3 månaders ålder och att alla i utredningsteamet (fem pers) var helt överens så tror jag tyvärr inte att simon är hfa (högfungerande). Man har ju till och med pratat om utvecklingsstörning, men det går inte att testa förrän om ett par år. Jag ser ju bara det sista halvåret att han sackar efter allt mer vilket känns otroligt i hjärtat. Men jag försöker att inte se det så, för att simon ska utvecklas måste jag se honom för den han är. 

Michi: Ja, och när barnet är större är det ju tusen gånger svårare att jobba med problematiken! Alla tjänar på att barnet får en tidig diagnos... 

Jag tittar också.... spännande värre! 

Jag har sedan han föddes vetat att det är "något". Som förstagångsmamma vet man ju inte vad som är normalt och inte, men såhär i efterhand fanns det många tecken redan då. Han var helt klart annorlunda än de andra bebisarna vi träffade. 
Däremot hade jag aldrig tänkt på autism för jag trodde precis som du att de var på ett speciellt sätt eller såg ut på ett speciellt sätt. Det var inte förrän vi träffade S nuvarande neurolog och han hintade lite om npf som jag förstod att det kunde vara autism. 

Vad är det för "konstiga" saker som E har för sig?

 

Jag ska inte sitta här och leka hobbypsykolog... vissa saker kan vara symtom men de kan lika gärna var utmärkande för hans personlighet. 
Men det är väl detdär med talet, S har också tappat. Gör det fortfarande, men numera har han ett ordförråd på ett visst antal ord - lär han sig nya så får inte alla plats och då tappar han något gammalt.
Att inte kunna prata är en sak, men att inte förstå är en annan, hur är det med ren ordförståelse? Har ni träffat någon logoped förresten?  

Där skrev du detdär med ordförståelse, så länge han har den skulle jag personligen inte vara så orolig för just talet. 

Att han kan få psykbryt kan likväl ha med trots att göra. Eller har han alltid varit sådan? Det är svårt att veta vad som bottnar i vad...

Det KAN också vara så att han tappat ord för att det är annat som tagit hans energi (maten). Förstår du hur jag menar?

Att han leker bra med andra barn är ett gott tecken!!

Var utbrotten likadana när han var 1,5.... eller 1.... eller 9 månader? Var han lika bestämd och känslig för förändringar då? Om beteendet kommit nyss skulle jag tippa på trots. 

Såklart han är!! Han är jättesöt förresten!
Och är det så att han faktiskt skulle ha autism så lär det bli tydligare ju äldre han blir. 
Nu hoppas vi ju förstås att psykologen har rätt och att det bara hör till hans personlighet.