Matvägran på "riktigt", del 13

Casper drack lite näringsdryck för första gången igår han verkar tycka det var gott så vi ska få fler utskrivna, han fick i sig ca 50ml på 1tim men får han bara vänja sig så kommer det nog gå bra.
Idag försökte jag nu på morgonen men då gick det inte alls men det är nog svårt att äta något när man vaknat när man inte är van vid det så vi kommer ställa in oss att försöka få i honom lite vid mellan målet
Nu för en stund sen hällde jag upp 50ml i hans flaska så att han kan ta när han vill och då och då tar han lite och det går bättre för varje gång.

Stort lycka till Sia!
De har funderat en del på att göra detta på A med men har avvaktat då halsmandlarna inte är så där jättestora.
Berätta hur det går så kanske vi gör samma om det är positiva resultat!

Sia- säkert ett bra tag men varför vill han inte äta något annat, det gjorde han väl innan?

Olivia har bara gått upp ca 300 g de senaste två månaderna och de senaste tre veckorna har hon gått ner 100 g. honäter sondnäring så det går inte att berika maten mer. Hon är snart 9 månader nu. vad säger ni som har erfarenhet? är det alldeles för lite>?

jo, det är supertufft...hur ofta väger du honom sia? får ni den hjälp ni behöver?

Hej! Får jag vara med? Här är min historia: Min son är 3 år. 3 år och äter fortfarande inte som han borde, jag är nu helt tom i huvudet och alla idéer har tagit slut. Min son har aldrig velat äta, i princip varenda måltid sedan smakportioner började introduceras strax efter halvåret har varit och är fortfarande en stor kamp. Ibland undrar jag om min son överhuvudtaget är kapabel att känna hunger för det är aldrig något han visar. I enstaka fall när han fått i sig för lite mat tappar han humöret totalt och bara lägger sig ner på golvet och stortjuter, tvärvägrar fortfarande att äta något utan jag måste tvinga i honom något sött för att få upp "blodsockret" igen och då blir han på gott humör. Innan ett sådant tillfälle har han inte kommunicerat ut att han är hungrig och han har inga problem att förmedla sig förövrigt. Vi har provat allt.... vi äter tillsammans i familjen, tända ljus/inte tända ljus, servetter, ta till sig mat själv/bli serverad, plockmat/vanlig mat, leksak med vid bordet/inte leksak med, sjunga osv allt för att försöka göra måltiden trevlig och positiv. Han har inga problem att äta motoriskt och klarar alla konsistenser osv så där ligger inte problemet. Han har inte ont i magen och avföringen är normal varje dag. Vi har haft kontakt med dietister och barnmedicin då han ligger långt under "normalkurvan" och de har utrett ämnesomsättning, komjölks/gluten allergi osv och hittar inget onormalt. Jag upplever inte heller att han är sjuk på något sätt utan pigg och glad och utvecklas normalt frånsett vikten. Han vill helt enkelt inte äta... På dagis äter han men även där små portioner. Förra hösten fick han en lillebror som numera glatt sitter och smaskar vid köksbordet och mumsar och älskar mat och jag hade hoppats att det skulle smitta av sig lite på vår stora kille men istället sitter han och gnäller och tjatar med lillebror och säger " din mat smakar inte gott", "sluta dricka" osv och försöker "förstöra" för lillebror, vilket vi såklart inte accepterar utan han får tillsägelse om att låta lillebror äta i fred då han tycker det är gott och att han inte får förstöra för lillebror bara för att han själv inte vill äta. Fram tills nu har vi fått mata honom då han själv slutar äta efter ca 5-6 tuggor oavsett om han är hungrig eller inte. När vi tvingat honom att äta ordentligt under en period och hotat med att han kommer bli sjuk och få åka till doktorn om han inte äter så äter han bra och har gått upp i vikt. Det är alltså för lite kalorier som saknas (har skrivit matdagbok flera gånger och fått feedback på att han får bra mat men får i sig lite för lite) men att behöva sitta och hota honom för att få honom att äta känns inte ok. I förrgår blev jag totaldesperat och släppte allt totalt. Jag kan inte sitta och hota och truga ett barn som inte vill äta vilket vi tyvärr gjort en period nu för att överhuvudttaget få i honom något. Sedan dess vägrar jag att mata honom (för då kan han inte neka och jag inte behöva tjata). Han får äta allt själv (vilket han ogillar, han vill bli matad som lillebror men öppnar inte munnen utan ska trugas) och efter en viss tid tar jag bara undan maten oavsett om han ätit eller inte. Han sitter först och väntar på att maten ska svalna (hinner bli helt kall innan han ens tar första tuggan efter 15-30 min när vi övriga nästan har ätit färdigt), sitter och pratar och vill ha diverse saker vid matbordet vilket han inte får. Han är totalt ofokuserad och har inte ens en tanke på ett börja äta och säger alltid "vill inte". Så igår åt han VÄLDIGT lite trots att jag serverade mat jag vet han tycker om. Han höll humöret hela dagen men somnade i pappas knä på eftermiddagen, helt utmattad och det gick inte att väcka honom på en lång stund. Det sägs ju att inga barn svälter sig själva utan äter när de blir hungriga men det verkar ju inte fungera på vår son så nu kommer han ju garanterat att gå ner i vikt Vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska gå vidare.... några förslag?

bubbla00: Jag fick höra att refluxbarn ofta har svårt att lära sig att prata eftersom de får nedsatt känsel i mun, svalg och tunga. De kan därför ha svårt att forma munnen rätt för att uttala ord. Min dotter fick hjälp hos logoped från att hon var tre år ungefär eftersom hon hade väldigt få ljud. Vi som föräldrar förstod henne ganska ofta, men inte omgivningen. Även vi föräldrar hade svårt att förstå vad hon sa om hon pratade med oss från ett annat rum så att vi inte kunde se vad hon pratade om.

Vi fick jätte bra hjälp av logopeden. Hon pratade verkligen med dottern på dotterns nivå och vi fick hemuppgifter och så där. Dottern är nu fem och ett halvt och pratar mycket rent och bra. Logopeden informerade även redan från början om att vi kunde få kontakt med oralmotoriska för hjälpmedel och sånt och det skulle behövas i framtiden. Hon menade på att det fanns massor att göra för att hjälpa barn med min dotters besvär.

Det som jag beskriver är ju egentligen just svårigheter att uttala ord. Dottern hade språket och språkförståelsen i sig. Hon pratade inte mer "barnsligt" än andra barn rent gramatiskt eller så. Jag vet inte riktigt hur din sons svårigheter är men om jag var du så skulle jag ta upp frågan med ansvarig läkare eller bvc för att få hjälp tidigt. Logopedkontakt är nog faktiskt den enda kontakt genom vår sjukhustid som vi INTE hade svårt att få. Jag pratade med bvc-sköterskan och beskrev att vi och förskolepersonalen upplevde problem. Sköterskan skrev remiss och vi blev kallade inom en månad tror jag.

Ska och ska...om man har så svåra matproblem så handlar det inte så mycket om att äta rätt utan att få i barnet någon mat över huvud taget. 

Har inte läst hela din historia och kan således inte uttala mig om din son. Min S har ju knapp på magen och han har ju autism. Är du det minsta orolig för det, så tycker jag att du ska ta kontakt med läkare/bvc som får remittera er till psykolog (eller sök privat). Har ni gått hos logoped, har denne uttryckt någon oro?