Tack för grattisarna!! Det kke vore nåt med en sån där doppler i alla fall, även om psykologen i mig säger att jag borde ta itu med ångesten på nåt annat sätt än genom försäkringar... 
Men det var ju ett överkomligt pris må jag säga!
Bettan: Det låter bra det, ja det är ju en reell och välgrundan rädsla man sitter med, snarare än ångest, så det kan nog vara värt det för att få en lite lugnare tillvaro! Men jag får väl vänta några veckor så att jag inte blir orolig bara för att jag inte lyckas hitta ljuden... :P
sirivonessen: Det var precis det jag var rädd för oxå inför vårt kub igår, jag var inte rädd för några risker så länge knodden levde och var "livsduglig". Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som fick så fina siffror, men det jag höll andan för när hon satte mojängen mot min mage var huruvida vi skulle få se ett hjärta slå eller ej...
Bling: håller alla tummar jag har! Hoppas tiden går fort till måndag...
Nu har jag köpt mig en doppler. B-) Lite svårt var det allt att hitta knoddens hjärtslag under allt mitt fläsk... Hittade först bara min egen puls. Men trägen vinner! Nu kke jag kan slappna av en vecka till!
Bling: Underbart!! Jättegrattis!!
Ninnin82: Håller alla tummar jag har för att det ändå ska gå vägen denna gången!!
Jag kan oxå rekommendera en doppler! Jag har en happytone och jag vet inte om jag fick ett måndagsexemplar, men jag hade svårt att få fram nåt ljud alls, innan jag kopplade in den till vårt grymma tv-ljudsystem... B-) Nu lyssnade jag på knodden igår senast, på högsta volym. Härligt!!
Hej allihopa! Jag känner mig så konstig och onormal (som vanligt, haha). Jag är i v. 16+6 idag och jätteglad för det förstås, det är fantastiskt att fortfarande vara gravid och jag lyssnade på knodden nyss och hjärtat slog så fint så fint. Så långt är allt väl. Men vi har börjat berätta för släkt och vänner nu, och jag börjar tycka det är riktigt, riktigt obehagligt att graviditeten så smått börjar synas på mig. Så fort nån påpekar det så är jag noga med att kontra med att det bara är fläsk - fast jag vet att det inte riktigt stämmer längre (även om jag, sanningen att säga, har lite väl mycket av den varan).
Jag tycker bara det är så oerhört otrevligt att folk ska kunna titta på mig och se att jag är gravid! Det känns nästan som att då, om nånsin, så kommer det gå åt helvete alltihop. Jag skulle så gärna vilja vara glad över att magen börjar växa och att folk kan se att jag inte bara är tjock och gud vet vad, men blotta tanken på att handla mammakläder skrämmer skiten ur mig. Jag hör ju inte hemma i den avdelningen i affärerna, för varför ska jag gå omkring och tro att jag ska få använda såna kläder, känner jag. Åååh! Det är så frustrerande, varför ska man inte få vara glad när allt bara går bra just nu? Kommer det gå över?? (Snälla, säg ja! ;) )
Tack för alla historier, det är så gott att höra att man inte är ensam, även om jag helst hade sett att ingen annan behövt känna såhär... Jag är liksom inte orolig riktigt, så fort jag lyssnar på knodden känner jag mig lugn och kan slappna av på det planet i nån vecka. Men det är ju inte riktigt som det ska när man inte kan glädjas över att magen växer... Jag ska till barnmorskan om några veckor och ska fråga henne om remiss tror jag. Som psylolog borde jag ju inte tveka över att gå till en psykolog själv, men jag är väl lite rädd att stöta på nån man känner och dessutom har jag nog rätt höga krav på den jag ska prata med. Men det gör ju inget, man måste ju vara en medveten konsument. Gud vad bra det är att ni finns! (Jag börjar nästan grina nu, hormonmonster som jag är!)