30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Så i tisdags fick jag min tablett. Redan på onsdag kände jag det satte igång allt med små värkar. På onsdag kväll ringde jag in och frågade vad de trodde. De hade reserverat ett rum till mig och tyckte att jag kunde komma in redan då. Så vi packade klart väskan och åkte in. Kändes nästan lite pirrigt, hela mitt inre såg en normalbebis framför mig. Nu skulle den komma ut...
Snacka om denial...
Inget hände under natten. På morgonen bar det dags för igångsättning.
Det hela gick rätt fort och efter mycket smärta ( ingen morfin-människa här inte) så kom en pytte-kille ut efter 4 h.
Han var deformerad och liknade mest en alien, får man säga så?
Allteftersom dagen gick så rann vätska ur honom via bråcket och han fick normalt huvud och kropp. Benen var tydligt klena. Sparkarna har antagligen varit reflexer, vilket vi fått förklarat för oss.
Vi höll honom massor, hade honom hos oss mycket och storasyster kom och sa hejdå med blommor till båda syskonen att dela på samt ett hjärta likt det andra systern fick i november.
Det var jobbigt och tungt och till slut klarade jag inte ens av att titta på honom.
Det blev skrapning och hemgång vid midnatt.
Hela helgen har jag legat i sängen och inte orkat träffa nån. Knappt ens svara på mail, sms...
Igår fick jag ett ryck och har nu bestämt att rensa i alla skåp, vrår, källarfrd.
Ska även rensa bland bebissaker.
Blir det aktuellt med ny frisk levande bebis så är den värd nya fina saker. Tror också att storasyster vill köpa en del i så fall.
Nu ska vi försöka överleva. Jag väntar på min psykologtid. Sen får tiden läka en del också.

Fick idag världens chock... Försäkrinskassan...
Vi var hos bup på morgonen och gick väldigt bra bemötande, stöd och tips för både vår del och dotterns del.
Direkt från bup till kuratorn på sjukhuset. Där jag för första gången vågade säga öppet det jag knappt vågat tänka ens för mig själv.
Efter det läkartid för att kolla lite blodvärden och förlängd sjukskrivning.

Det fanns ingen riktig förståelse till att börja med och inget intresse av att sjukskriva mig. Mest skyllde han på försäkringskassan. Så nu har jag igen två veckors sjukskrivningar. Precis som förra gången och det är precis just det som gjorde att kag inte riktigt kunde bearbeta allt förra gången, sån stress.
Sen är jag rätt säker på att min arbetsgivare INTE vill ha mig på jobbet innan jag lagt detta bakom mig (vilken vettig arbetsgivare vill det?)

Så vi får se hur det blir.

Nästa chock kommer på hemmaplan för 15 min sedan. Dottern har kompisbesök o kompisen frågar direkt om jag ska ha en bebis, för det har hennes mamma sagt.
Jag säger att bebisen dog. Snabbt springer hon in till sin pappa i köket o berättar detta. "pappa, bebisen dog, precis som min lillasyster". Det är inget kag visste. Hon är i allafall glad åt sin nu levande lillasyster.

Vilket pucko till läkare, två veckor är ju ingenting i det här sammanhanget!!!

Jag tolkar det som att kuratorsbesöket var bra, det är ju väldigt bra i en väldigt dålig situation!

Man vet inte allt om sina medmänniskor...

Kram!!! 

Upp i det blå: eeeh....va!? I mina öron låter det bara som ett sätt från läkaren att skylla ifrån sig, varför vet jag inte för en längre sjukskrivning än två veckor är väl högst motiverat i detta fall. Som jag förstår det så har en del av sjukskrivningen varit i väntan på igångsättningen och att du har en förlängd kris i direkt anslutning även till förlossningen, den andra dessutom på kort tid, låter högst rimligt. Jag vet inte vad du sjukskrivs för men det finns riktlinjer för hur länge en sjukskrivning "ska" vara om det är det hen menar (se ex. här), men det finns givetvis möjlighet att göra avsteg från rekommendationen om läkaren motiverar varför. Fick du ingen sjukskrivning alltså? Som de andra säger - gå till en annan läkare. Milde tid  Jag är inte för sjukskrivningar och som Vi5 skrev så är det bra att komma tillbaka så fort som möjligt för det blir bara svårare ju längre tiden lider, men du är inte där än. Stor kram till dig! Ta hand om er

Uppi - Bedrövligt hur du blir bemött. Kan bara instämma i ovanstående att du borde ha rätt till mer återhämtning än så. Och att du samtidigt tar den tid som behövs.

Hos fiskfamiljen står fortfarande sömn på tapeten men för omväxlings skull i positiv bemärkelse. När är det en ny vana har etablerat sig, efter två gånger? Tre gånger? Stella fick eget rum i helgen och alla nätterna sen dess har varit helt fantastiska. Hon har sovit mest hela tiden. Lite stök på kvällen men heeelt lugnt efter det. Nån natt har jag fått lyfta över henne till stora sängen som står i hennes rum och så har hon och jag sovit vidare där. Jag förstår att det är så här nätterna ska vara men jag kunde aldrig tro att det skulle bli sånt genomslag med en gång. Om jag nu kunde gå och lägga mej i tid också så kanske den här rishögen till mamma kan komma tillbaka i gammal form.