Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej på er. Hur går det?
Idagär jag deprimerad och less. Vill ingenting och önskar att folk bara kunde låta mig va. 

shit fick kontakt med en släkting från mammas sida idag, mamma som inte vill veta av mig, jag har inte haft kontakt med mamma/mormor/morfar på 6-8 år....

och jag skäms inte det är ju inte mitt fel.. men fan.. jag får tillbaka lite släkt... allt snurrar...

Lily,
Jag däckade igår mellan halv 7 till halv 8 på kvällen. Sen vart jag jätte pigg och letade recept för dagen för både mat och bak. Sov dåligt men känner mig energisk. Tråkiga är bara att det saknas en del ingredienser till det jag vill göra så jag måste sitta snällt och vänta på att affären öppnar vid 8.
Hoppas energin håller i sig hela dagen för det är så mycket som ska göras och som jag vill göra. Vet dock inte vilken ände jag ska börja i, tankarna är överallt på en ggn. 

Brödet på jäsning och ska snart in i ugnen. Jag är skit trött nu och skulle helst vilja gå och lägga mig men det går ju inte nu.
Har gjort marinad och lagt fliéerna i till middan.

Lagt sonen för en em-vila, utan frukost. Han har börjat krångla med maten så jag vill ha honom hungrig till lunch. Han fick bara lite frukt förut. (Han dricker välling på morgonen så jag svälter honom inte ;)) 

Hej! Det var längesedan jag kikade in här och tror nog inte att jag ska ge mig på att läsa allting jag har missat. Men ni får gärna berätta lite kort om hur det går och hur ni mår o.s.v

Min nya läkare på behandlingshemmet säger att en fullständig utredning ej har gjorts på mig, så jag måste nu, efter två år med bipolärsjukdom typ 2 utredas om. Han har även satt ut alla mina mediciner jag kämpat med att sätta in för att se hur jag fungerar utan medicinering, känner mig som en testkanin men vad ska man göra..

Iband känns det som att jag hellre dör än att bo kvar här, ibland känns det som att jag hellre bor på gatan än att vara här.
Men för första gången i mitt liv fungerar någonting, nämligen skolan. Jag nästan längtar efter att komma dit om dagarna, njuter av att vara där. Jag får jobba utifrån en individuell plan och behöver aldrig ha prestationsångest. Har jag för mycket ångest behöver jag inte prestera någonting (vilket ökar min ångest). Har jag för mycket ångest finns det alltid någon att prata med.

Jag har börjat försöka acceptera min ångest. Att tänka "Ja, nu har jag ångest och så är det. Det är inget farligt och någonting som går över, jag ska inte undvika eller bli förhindrad till att göra saker för att jag har ångest, ångesten ska inte få begränsa mitt liv".
Det är lättare att plocka in nya positiva saker i sitt liv än ta bort negativa saker/känslor. Ju mer positivt du har i ditt liv ju mindre negativa saker/känslor får plats.
Så när man har ångest ska man sätta sig i situationer som känns positiva istället för att försöka kämpa bort en ångest.
Det fungerar självklart inte i alla lägen, ibland dör man hellre än att väntar ut sin ångest. Men om man verkligen ger sig fan på att acceptera sig själv så går det i alla fall frammåt, kanske långsamt men frammåt.
Med mitt nya "tänk" så har jag slutat självskada, accepterat min ångest och tänkt att jag kanske inte måste kämpa mot min ångest, men behöver i alla fall inte försvåra den vilket man gör i längden med självskaderi.

Nu är det fyra och en halv månad kvar om jag har rätt och det går otroligt långsamt med otroligt fort på samma gång.

Vissa dagar vill jag bara dö, men för det mesta orkar jag leva.

Hej alla!

Har inte alls vart aktiv här...

Har haft ett helvete, precis som ni haft kan jag tänka mig...

Ville bara titta in å säga att jag tänker på er...

Nattizz Kramizzar