Hur länge orkar man!

Härligt att veta att man inte är ensam om att ha de känslor och tankar som snurrar runt en. Man kanske inte har blivit tokig .

NU GER VI GÄRNET. NÅN GÅNG MÅSTE DE FÅ BLI VÅR TUR!!!......

Hej Krummelur, 

Efter 2,5 år med mediciner, läkarbesök och psykisk + fysisk berg- och dalbana avslutade vi vår ivf-karusell efter 8 försök. Det var faktiskt en lättnad. Men då hade vi redan gått föräldrautbildningen inför en ev adoption, så mentalt var vi redan på gång...

Den frågan ställde jag mig väldigt ofta bara för några veckor sedan, vi har två misslyckade ivfer bakom oss, båda gångerna fick vi ut 9 ägg och ett blev befruktat varje gång.
Läkarna kallade in oss och meddelade att de ansåg att vi inte skulle kunna bli gravida genom ivf utan att vi skulle börja fundera på donator.
Vilket vi gjorde och började en månad efter sista ivfen, vi åkte till danmark och gjorde donatorinseminationer efter den tredje misslyckade omgången fick jag prova pergotime för första gången och fick äntligen ett fint positivt resultat på grav-testet.

Vi började 2005 och jag har varit helt förstörd i perioder sen dess och ifrågasatt orken, mig själv, ja allt i stortsett men nu när vi äntligen lyckats känns det helt och hållet värt det.
Är i v.6 nu så vi hoppas det håller hela vägen.

Hej tjejer,

En bra tråd med många intressanta tankar. Vi har försökt sen dec-07. Blev gravid efter 1,5 år med Pergotime, men fick ma i v.10. Sen följde infektion efter operationen/aborten (undersökningen gjorde jag på eget intiativ privat, då läkarna sa att om man inte har symptom så "ska" det inte vara risk för infektioner Hallå!! Det borde vara obligatoriskt att de kollar upp sånt efteråt. Tänk om jag inte hade kollat upp det! Sammamed mitt ma- fick en pytteliten rosa flytning 1 gång, ringde om detta men skrattade nästan. Gick privat på ul och visst hade hjärtat slutat slå) och cystor.

 Jag känner verkligen igen mig i mycket av det ni skriver-främst det med att man har ändrats som människa! Min personlighet har genomgått nån slags förvandling, och istället för den glada, lättsamma, sociala jag- har jag blivit trött, nestämd, avståndstagande och försiktig av mig...jag håller precia på att acceptera mitt nya jag, men bara för ett tag. Jag vet att om jag får mitt efterlängtade lilla barn i famnen så släpper det! Frågan är; vad händer om jag aldig kommer att bli gravid?

Nu väntar vi på kallelse till vårt första ivf möte...det måste bara funka!!!!

Vi är starka och klarar av detta. Jag tror vrkligen det. För vad är alternativet?

kram till er alla som kämpar på.

Vad skönt att ha hittat denna tråd! Jag och sambon har försökt få barn i snart 3 år, med två misslyckade IVF bakom oss. Just nu håller vi på med 3:e och sista landstingsförsöket, om även det skiter sig så är det bara att lätta på lädret... För det finns inte att vi ger upp. Så länge det finns en antydan till hopp kommer vi fortsätta försöka!

Jag känner igen mig så väl i vad ni skriver om personlighetsförändringar, jag har alltid varit en positiv och glad person, men det senaste året känner jag mig som en helt annan person, osocial, trött och ofta nära till tårar. Har ingen lust att umgås med vännerna, klarar inte av att se en gravid mage utan tittar alltid bort och förbannar min egen situation.
Jag har mycket att vara tacksam för, men av någon konstig anledning känns det som att allt postivt bleknar i jämförelse med vår barnlöshet, det är det enda jag kan tänka på 90% av min vakna tid.
Och efter dessa misslyckade behandlingar börjar man ju undra vart rättvisan är.
Det är så skönt att se att man faktiskt inte är ensam om dessa tankar och känslor, man känner sig så ofta ensamast i världen. Att det är BARA jag som inte kan få barn!

Hej alla! Oj vad jag känner igen mig i era beskrivningar. Jag har försökt nu i fyra år och har ännu inte fått barn. Att se sig själv förvandlas från en glad, social och lättsam person till en deppig, halvfet osocial varelser som knappt håller ihop är vidrigt jobbigt. Och paniken över att kanske aldrig lyckas äter upp en totalt. Hur kan det vara så svårt att lyckas när läkarna säger att det kommer att gå förr eller senare? Allt ser alltid så bra ut för mig  när vi gör våra ivf försök men varje gång så skiter det sig ändå! Jag kan bara inte fatta varför det inte kan fungera. Och ska det kännas så här resten av livet? Hur står ni andra ut? Vissa dagar vill jag bara dö. Men det är skönt att läsa att det finns fler som känner så här, ibland känner jag mig så ensam när alla ens vänner skaffar barn efter barn och för en själv händer det ingenting.

Hej på er!

Nej, man får inte alltid barn när man önskar, men jag tror man får de barn man önskar sig. Om barnlängtan är stark nog så hittar man den där sista energin att orka, annars skulle man inte ens ta sig igenom alla behandlingar eller göra planer för hur man ska gå vidare.

Vi gjorde 6 IVF + 1 FET innan vi kom fram i kö för äggdonation & i somras föddes vår efterlängtade son. De 7 år vi kämpat & längtat känns som bortblåsta (även om de finns bevarade i minnet & jag kommer aldrig att ta min son för givet) & jag förstår nu att det var honom vi väntade på i alla år. Vi hör ihop, det var meningen att det skulle bli så.

Jag tror att det som räddade mig från att gå ner i ett djupt, mörkt hål var att jag tror på ödet. Även om jag gråtit min beskärda del tårar & halvt längtat ihjäl mig (jularna var värst!) så har jag alltid vetat att en dag får vi vårt barn & det kommer vara så värt all kamp. Vi hade hela tiden adoption som alternativ också, vi stod i kön & väntade på att vårt äktenskap skulle passera 3 år (krav från vårt landval) när vi i slutet av dom 3 åren lyckades med hjälp av ÄD.

Jag önskar er alla lycka till! Kram

Jag tröttnade redan efter 4 IVF försök. "Aldrig mer!" ropade hela min kropp och själ. Fy f** vad jobbigt det var! Jag blev sjuk av progesteronet i vaginaltablett och fick istället spruta det med mega nålar. Att jag bara gjorde det är ett under. Det var en viskös tjockflytande vätska som krävde mega tjocka nålar och de skulle sättas intramuskulärt om jag inte minns det fel.
Efter att ha adopterat 2 barn, kan jag inte fatta varför vi inte hoppade på adoption tidigare!
Att adoptera är ett perfekt sätt att bli förälder på. Bergochdalkänslan slutar också väldigt abrupt!