Hur länge orkar man!

Vet bara hur det känns, äen om v i inte försökt lika länge,dck är jag nog äldre än vad du är, vilekt gör att stressen och pressen blir hårdare. 

Jag undrar också. Fick minus igår efter min fjärde insättning. Det är bara så trist och man undrar ju varför det inte funkar.
Kan det verkligen vara bara otur? Men så länge man får ut ägg och blir befruktade sägs det ju att man ska fortsätta.
Jag har faktiskt itne gett upp riktigt än, vi får kämpa på!

Ja et är ju otroligt att du fofrtfarande orkar. och helt RÄTT. Tänk den dagen DET FUNKAR. Då kommer allt kämpande vara som bortblåst. Men inte tvärtom om du ger upp nu!

På söndag åker vi till Uppsala för ägg återinföring, hoppas hoppas .  Vårt sista ägg i frysen, sen är de dax att ta fram plånboken om vi skall fortsätta (landstinget betalar de tre första försöken). Vi har inte gett upp än, men man känner ju pressen på sig. Alla närmsta vännerna har fått barn eller skall ha. Vill oxå vara med. "du kan ju få låna vårt barn en dag om du vill"- hjälper inte när en vän försöker vara snäll.
Vi är 32 resp 31 år. Jag har alltid velat vara en ung mamma, vilket oxå stressar på. Vill inte vara 40 när första barnet kommer. Men det är bara att aceptera att det kommer när det kommer

Jag vet. Jag sörjer oxå att det liksom inte "blev som det skulle bli". Samtiidgt så blir det säkert det när det väl blir. Men det är svårt att KÄNNA så när det känns som tyngst. Jag är i det nästa suicidal, känner ingen mening med att leva och ändå har det gått "väldigt bra för mig" på alla andra plan, så jag borde ha mycket att leva för. Men INGET blir värt något när jag inte ser att jag inte får barn. (vilket jag väl borde kunna få, men hjärnan och hjärtat låser sig och jag ser bara SVART, PROBLEM, SVART). 

fel: ännu bättre: tredje gången gillt - klart det funkar denna gången. det står skrivet i stjärnorna och sannolikhetsläran. 

Tack!. Man börjar redan känna nervositeten av att behöva gå 2 veckor och vänta innan man får svar på stickan. När man väl ha fått de kommer man inte kunna slappna av ifall "något ska hända!". Helt sjukt vad hjärnan kan leka med en.

Förstår vad du menar med suicidal. De sista året har man inte vart sig lik. Vill inte umgås med folk. Kan inte njuta av att ta ett glas vin eller äta en god middag på resturang (ingen aning varför). Lagt på sig en del vikt oxå. De sista två jularna har vart värst, det är ju en helgdag för barnen. Inte ens ork att julpyssla här hemma, Vad skall de vara bra för när man inte är en komplett familj. Tillbringade julen med att gråta och sova till och från i två veckor. Min sambo har inte förståelse för varför jag skall  "va så deppig", är bara att kämpa på. Men för mig så börjar luften att gå ur en totalt. Jag klarar inte av hur mycket som helst. Han vill förstå man kan inte, för honom finns inte att en människa kan "gå in i väggen", och där känner jag att jag är just nu.
Jag är glad så länge jag  orkar sköta mitt jobb och försöker vara social.

Vill ha tillbaka gamla glada mig =(

Vi kämpade i över 6 år varav 2 år som ivf-patient, det 5:e o näst sista försöket lyckades o jag är nu gravid i v.28
Och som någon skrev man får inte alltid barnen när man önskar, och dom kommer när dom kommer....
Lycka till.

Hej! Här är en till som försökt i många år, många gånger har jag åxå ställt mig frågan - hur f**n ska jag orka? Men man orkar, för alternativet att ge upp känns inte lockande det heller... det är ju ens tankar om denna svårighet  som skapar bitterheten, ledsamheten å utanförkänslan. Man blir arg, ledsen å besviken å känner sig okvinnlig
Har reflekterat över hur detta påverkat mig som människa på sistone, eftersom jag känner mig mindre levande nu. Därför var det skönt att läsa det ni - arold och besviken skrev. Jag har länge misstänkt att det är barnlösheten å kampen m den som gjort mig mer "deprimerad" å att jag varit ensam om att påverkas så av detta. Det var jag tydligen inte, så skönt :)
Jag har åxå eg ett väldigt bra o lättsamt liv, inget att klaga på , men detta är mitt livs svårighet. Jag känner mig så dum när jag tappar livsgnistan över detta, då man tänker på de som har det mycket värre, men jag kan inte hjälpa det, och jag är rätt övertygad om att detta bidragit till hur jag känner mig nu, jämfört m innan vi försökte bli m barn. Jag har blivit mycket osäker , osocial, trött, ledsen å tom inombords. Även överviktig å tycker jag är ful. Oroande tankar plågar en nu när vi står inför vårt första ivf, men jag har ändå accepterat ivf-grejjen nu å tar emot den m öppna armar, men bearbetar redan nu tankarna om misslyckande.  Jag vill egentligen inte erkänna at jag har problem mm en sån enkel å naturlig sak, som att få ett barn.
Man orkar inte, men ändå ger man inte upp, man är nog starkare än man tror. Bara att hoppas att man blir "som folk" igen sen då, om man lyckas få barn :)
Nu kämpar vi på, ok?? !!!!!