Jag VILL ju vara hemmafru/hemmamamma!

Ber om ursäkt om tråden var till för att de som tycker likadant skall hålla med varandra. Eftersom den började med en fråga, trodde jag att den var till för någon form av meningsutbyte. My bad, jag drar mig tillbaka.

När jag skrev "vi"   menade jag de kvinnor som vuxit upp med mödrar som var hemmafruar och totalt ekonomiskt beroende av sina makar.   Vi upplevde att det var ett liv vi INTE ville ha,   Jag såg själv min mor blomma upp oerhört när hon kom ut i arbete och fick uppleva uppsakttning för det hon gjorde, t o m  EGNA  pengar i form av lön.   Hon lämnade yngsta barnet ensamt  hemma för att få denna möjlighet.  

En del av oss hade också kvinnliga släktingar som satsat på ett yrke och därför tvingats välja bort familj och barn.  Vi hade en vision om att kunna ha både familj och ett intressant arbetsliv och stred därför för utbyggnad av barnomsorg.

Ge mig gärna författare och titlar,  så läser jag på  om  dagens hemmafrukämpar!  .   Jag är oerhört intresserad av kvinnohistoria och kvinnors situation,  i egenskap av dotter och mamma till en ung kvinna.

När man frågar barnen vad de vill bli när de blir stora svarar dottern att hon skall bli polis och doktor eller kanske kock. När de andra tjejkompisarna svarar säger en att hon skall ha en affär, en annan säger att hon vill bli sjuksköterska en tredje att hon skall bli filmstjärna en femte att hon skall bli advokat och så lilla Marie 8 år  i bekanskapskretsen som bara säger att hon vill bli hemmafru. Vad känner man för det?  "stackars barn...hon har inga framtisplaner, ingen önskan att bi någonting, saknar mål, vill inte lära eller utvecklas, skall bli beroende av en man ......."

Förskolan kom till för att även kvinnorna skulle kunna komma ut i arbetslivet och bli jämställda. Den skattesubvention som finns gör att även lågavlönade har råd att ha sin barn i förskolan, vilket inte är fallet i t.ex. England, där en plats kostar ca 12 000 i månaden. Hur skulle det fungera för en ensamstående förälder? I praktiken gör det att de allra flesta engelska mammor är hemma med sina barn.

Att börja prata om att skatterna är så höga i Sverige gör mig faktiskt arg. Jämför med andra länder, där skatterna inte är så höga och se hur det ser ut - till exempel USA. Där finns mycket, mycket större större klass- och inkomstklyftor.

Vad gäller disciplinen i skolor och förskolor i Frankrike talar jag av egen erfarenhet - där får man en örfil om man inte sköter sig. Är det så vi vill ha det i Sverige istället.

Vad gäller att man får ha sitt barn i förskolan trots att man blir arbetslösa vill jag bara säga : varför ska barn plötsligt skiljas från kompisarna bara för att en förälder blivit arbetslö`s? och hur länge ska man hålla platsen? Hur skulle man som förälder (jag var arbetslös 1,5 månader i år innan jag fick nytt jobb) kunna söka jobb med en treåring hemma? Två barn hemma? Tre? personligen sökte jag jobb aktivt ungefär 4-5 timmar per dag, sen hämtade jag sonen tidigt.

Jag välkomnar gärna nya lagar och regler som gör det lättare för småbarnsföräldrar att få livet att gå ihop. Jag tycker att förskolan är bra, men vill förstås inte att sonen ska ha alltför långa dagar där, vilket vi löser genom att den som hämtar på eftermiddagen istället går extra rtidigt till jobbet.

Jag tycker dock att det är trist att det nästan enbart är kvinnor som stannar hemma och tar han om inte bara barnen utan också om hela hushållet. trist också att förskolan betraktas som nån slags förvaring, som barnen skulle må dåligt av, när både forskning och föräldrars egna erfarenheter visar att förskolan är bra.

Det behöver inte vara svart eller vitt så tagga ner lite.
Jag håller med om att det är lika absurt att vi subventionerar dagisalternativet i så pass hög grad som vi gör. Det är sjukt billigt att ha barnen på dagis, betydligt billigare än att ha dem hemma. Jag kan ABSOLUT tänka mig att betala MER för mitt barns dagisplats.

Däremot är det hög tid att ta de stora barngrupperna på förskolorna på ALLVAR! Istället för att lägga de pengarna på att låta vissa som har det förspänt att gå hemma tills barnen är tvungna att börja skolan. Alla barn ska ha samma möjligheter, inte bara de som har rika föräldrar.

Jag vill kommentera detta med "att vara beroende av sin man" som frekvent tas upp som ett argument mot hemmaförälderskap. Det är en  alldeles för snäv förenkling av verkligheten, och det känns inte sällan som att den som säger så tänker mer på en femtiotalshemmafru än på 2000-talets hemmaförälder-som dessutom lika gärna kan vara en man. Ett kändisexempel på en hemmapappa är operasångerskan Malena Ernmans man som lade sin karriär på is för att ta hand om deras barn.

Det finns säkert alla sorters hemmaföräldrar-precis som det finns alla sorters förvärvsarbetande föräldrar.  Men jag tror INTE att majoriteten av hemmaföräldrarna står och skrapar med foten och sträcker fram handen för att den arbetande föräldern nådigt ska tilldela dem veckans hushållskassa. Det är en nidbild som framförs flitigt och som bidrar till att förlöjliga ochh förminska hemmaföräldrarna. Smaklöst.

Jag var hemmaförälder under ett par år. Jag har betydligt större ekonomiskt kapital än min man och såg självklart till att skydda det med ett äktenskapsförord. Omvänt skulle jag aldrig ha gått med på ett äktenskapsförord om förhållandet varit det motsatta. Vi har vidare betalat in betydligt mer privat pensionssparande till mig än till honom. Och vi har självklart delat rakt av på samtliga löpande inkomster. Det har liksom inte existerat i vår tankevärld att jag var "beroende" av honom.  Hade jag mot förmodan velat bryta upp från relationen hade jag gjort det, och kunnat klara mig ekonomiskt, även om det inte blivit fett. Men det hade det å andra sidan inte blivit för honom heller. Men jag kan säga att med tanke på hur dagens arbetsmarknad och socialförsäkringar är uppbyggda så hade jag dessvärre inte vågat vara hemma om jag haft mindre gynnsamma förutsättningar.  En förutsättning var förstås också en väldigt stabil relation där jag vet att den andra parten är en tillförlitlig medförälder även om VÅR relation skulle krascha. Med andra ord valde jag detta väldigt medvetet, just för att jag INTE var svag och beroende. Hade jag varit svag och beroende hade jag börjat jobba mycket tidigare än jag gjorde.

Självklart kan en hemmaförälder hamna i en destruktiv relation och på olika sätt bli beroende av eller underlägsen den andra parten. Men det kan lika gärna bli omvänt, att hemmaföräldern blir den dominante/dominanta. Detsamma kan inträffa i relationer där båda parter förvärvsarbetar, där en eller båda parter studerar, är arbetslösa, sjukskrivna eller något annat. Människor är individer, alla relationer och familjer ser olika ut. Hemmaföräldrar är-precis som alla andra människor-väldigt olika sinsemellan och har väldigt skilda levnadsvillkor.

Puffa på... Men i en tråd som bara är till för dem som tycker likadant blir allt sagt till slut.

Jag vill också vara hemmamamma och fixa och dona i hemmet, men vill även jobba. Jag vill tillverka smycken och sälja via internet innan jag öppnar butik så det kommer funka prima för mig :)

Tack för klok kommentar, hemmaföräldern! Jag väljer att tro att drkejs har en sådan dag.

Hos oss är det ingen som kommer kunna vara hemmaföräldern på heltid, eftersom båda vill vara det. Vi får väl turas om, jag och maken.

Inte ett dugg korkat.

Jag vet inte hur många gånger jag har påtalat dessa saker, men dessvärre finns det för många idioter som sväljer all skit som dagisivrarna kräker ur sig. De fattar inte att de skadar sina egna barn; ettåringarna har ju såååååå trevligt på dagis och det är såååååå bra för dem att utvecklas socialt.

Här har du en av anledningarna till att jag avskyr (milt uttryckt) feminismen i Sverige. Den är familje- och barnfientlig och varje sund människa borde kämpa för att få bort det enorma inflytande som feminismen har.

Det är väl inga problem, vill man vara hemma får man det :)
Under förutsättning att make/ maka kan betala när föräldradagarna är slut. Så länge inte skattepengar går åt till att försörja hemmaföräldrar har jag svårt att se vad som är så provocerande...

Oj, jag som blev glad över en tråd för hemmaföräldrar, här verkar ju vara allt annat än en trevlig stämning.