Carlanderskatöserna del 19

Insättningen görs ungefär i samma tidsspann som när man kör ostimulerat. Slemhinnan ska ju växa till skig på samma sätt. Skilladen är att man har lite svängrum - passar det bättre att skjuta på återföringen några dagar knaprar man bara vidare Progynon. Inte samma "deadline" som vid ostimulerat när ju ÄL avgör det hela.

Om mensen av någon anledning hakar upp sig och inte vill komma igång kan man få en tablett som sätter igång det, namnet är bortfluget just nu.. Provera tror jag den hette. Det fick jag göra och det funkade bra.

34:an: Kramar om!Jag tog det väldigt lugnt med maten dagen innan, trappade ned till flytande mest och sedan fastar man ju ändå i princip från kvällen, med undantag för lite dryck på morgonen, så det finns ju inte mycket i magen. Såg till att det jag drack hade näring i sig dock, för att inte bli vimsig. Lever ofta på Proviva i sådana lägen och så också den här gången + lite fil och buljong o.s.v.  I samband med FET och annat har jag kört lite samma modell och/eller garderat mig med loperamid. Vet inte hur det fungerar för dig dock  - det har ju sina biverkningar också, men jag tar hellre dem än att känna mig orolig för missöden under ingreppet.

Och oroa dig inte för ÄP! Däremot kan du ju berätta om din IBS så att de är medvetna om att du är exta känslig. Jag brydde mig aldrig om det eftersom jag just då tyckte jag hade koll på läget. Jag tror det är svårt att avbryta för ett toabesök men de är ju faktiskt vårdpersonal och nog van vid de flesta kroppsvätskor om det skulle bli så illa

Medicineringen har stökat till det en del, framförallt Progynongen, men sedan är det ju svårt att veta vad som orsakar vad.. Under IVF-behandlingen var det nog mer överstimuleringen jag kände av. IBS:en var väl som den brukar vara när jag är lite under press.

Lycka till!!

Ah! Så jobbigt att inte ens proviva funkar. Jag har aldrig tänkt på att fråga om imodium/loperamid, men tog bara Trevis inför äggplocket, tänkte det var onödigt att ev få extra ont i en helt tom mage med imodium. Inför FET har jag tänkt att det inte spelar någon större roll vad jag tagit, det är ju en enklare procedur.

Även om det står i dina papper att du har IBS skadar det ju inte att säga till om du känner av det extra mycket.   Det verkar som de har mer koll på sådant som kan ha direkt medicinsk påverkan på ingreppet. Jag menar inte att de slarvar, men de skummar nog igenom journalen för att leta ev risker inför ingreppet och det är inte säkert de noterar IBS, det är ju en sjukdom som går i skov för många också.Grattis till äggskörden, hoppas det blir många befruktade! Skönt att du slapp överstimulering.

Håller tummarna för äggplockarna imorgon!!

34:an: Håller också tummarna för dig!

Nej det gör jag inte, mer än imodium och trevis och diverse bulkmedel ibland. Jag har ärligt talat  inte orkat ta itu så mycket med IBS:en, den har mer varit en del i annan hälsoröra. Tycker sällan jag fått någon riktig hjälp heller - sjukvården brukar bli lite oroliga när jag har perioder med snabb viktnedgång, men om sedan blodprover e.dyl. är hyfsade så är det liksom tack och hej och hör av dig om det blir värre. Det finns kanske inte så mycket att göra, vad vet jag.
Tryptizol har jag haft utskrivet för depression men valde då att inte ta dem eftersom vi låg i startgroparna för IVF och jag tidigare haft starka symtom när jag började äta antidepp. Ville inte kombinera hormonröra med insättningssymtom..

Jag tycker du ska lyssna på läkarna som säger att det är  ok att fortsätta med Tryptizolen om du mår bra av den -  det jag hört är att  ny forskning visar är att det inte verkar ha någon farlig effekt på fostret, mer än att några barn kan få utsättningssymtom efter födseln som går över efter några dagar. Däremot kan det ju påverka fostret om du hastigt slutar med medicinen och mår sämre. Så vilket du än väljer, gör det i ordnad form!Så tråkigt! Och lagom kul att kombinera besvikelsen med migrän. Jag tror du kan köra FET direkt om din kropp visar att du är redo för det. Det kan du säkert få enkelt svar på av CA.

Hoppas det gick bra i övrigt! Förstår att du känner dig besviken, men som andra redan skrivit - det räcker med ett guldägg för att det ska funka!! När det gäller återförande av två embryon så brukar de vara tveksamma till det p.g.a. ökade risker vid tvillinggrav.  Själv känner jag att det känns mer rätt för mig att spara embryon för att ha fler försök. Inget talar ju tydligen för att två embryon skulle "hjälpa varandra" och risken är ju då att man sumpar två istället.

Mom70: 7 befruktade ägg känns väl som en rätt bra resultat tycker jag. Håller allihop för odling är det ju mer än bra!

Mulan: Hoppas allt är bra med dig! Har du fått klarhet i om du kan försöka föda vaginalt eller blir det kejsarsnitt?

...Och så lite ego: Min bästa vän berättade nyss att hon väntar barn. Jag ÄR jätteglad för hennes skull, hon är underbar och kommer bli världens bästa mamma, men av någon anledning slog det helt undan benen för mig. Särskilt som hon med sin vanliga glada bubblighet pratade om hur de hade försökt tre månader och att det tog sig på tredje försöket när de kom på att de skulle ha koll på hennes ägglossning. Det är ju sådan hon är: livsglad öppen och sprudlande - men jag är så låg för tillfällen och kunde bara tänka på alla hundratals förbaskade ägglossningsstickor jag förbrukat de senaste sex åren och ja... jag blev bara så oändligt avundsjuk på enkelheten i det hela. Naturligtvis skärpte jag till mig och höll ihop under samtalet men sedan har jag bara gråtit. Dels över den egna längtan och tomheten men också över att jag har kommit dithän att jag kan känna så gentemot någon jag egentligen tycker så oändligt mycket om. Vad gör det här med mig egentligen??

Missade visst det här inlägget - usch så jobbigt det låter, känner med dig! Hoppas veckan går så fort den bara kan gå och att det snart gör mindre ont.

Tror kanske att du menade 34:an ovan? Jag har inte barn sedan tidigare iallafall, om inte en senil katt som tror han är en bebis räknas

Mmm, inte så dumt med den där morfinen Trösten är ju att det är en relativt snabb procedur iallafall.

Nej det är inte konstigt att man är avundsjuk, men hittils har jag inte känt det så mycket. Jag har känt av min egen saknad starkare varje gång någon blivit gravid, men inte känt det där stygnet av ren avund. Eller hur man ska uttrycka det. Och jag har periodvis haft svårt att hantera  folk som skojfrågat om jag vill ha deras jobbiga ungar o.s.v. Inte för att jag idealiserar hur det är att vara småbarnsförälder utan för att ja... vad ska man säga. Hade jag varit oartigare hade jag velat tala om hur sårande det är. Nu brukar jag nöja mig med att säga "Ja tack, gärna".

Det är helt lugnt, det är så många signaturer att hålla reda på och du har fullt upp med ditt eget elände. Ville bara reda ut det för att inte förvirra framåt i tråden.

Nu ska jag försöka ramla i säng, vilket jag borde gjort för en timme sedan sådär... Tycker nätterna är jobbiga och då är det lätt att fastna på FL istället.

Så skönt att det blev en ok äggskörd - trots böket! Märkligt det där när ens kära organ bestämmer sig för att leka kurragömma. Vid mitt senaste VUL undrade Göran till slut om jag hade glömt ena äggstocken hemma ;o)  Han hittade den aldrig, men det spelade ju ingen roll eftersom den andra uppförde sig som den skulle.

Usch, sitter här med lite allmän ågren. Vi har tid för ett samtal med psykologen (?) på CA idag. Det kändes som en bra idé just när jag fått mitt minus men nu känns det mer kluvet. Känner mig dels lite fånig som reagerar så starkt, det är ju trots allt bara fyra misslyckade FET, inget missfall eller liknande. Dels lite tveksam till vad för nytta ett enstaka samtal kan göra. Och så är jag så less på att bli ledsen, och det vet jag ju att jag kommer att bli. Om jag inte helt stänger av, men då är ju besöket ändå bortkastat. Nåja.

Jo, jag ska gå. Jag vill ju inte avboka med så här kort varsel, det känns inte rätt. Jag ifrågasätter inte nyttan av att prata med någon, jag är ju själv socionom och vet vilken nytta det gör

Det är nog mer att jag är så förvirrad just nu och plötsligt kände att ett enstaka samtal kanske bara river upp en massa utan möjlighet att följa upp det. Men men, jag ska försöka vara lite mer öppen och låta det bli som det blir.

Skönt att du kände att du fick bra hjälp av kuratorn när Cornelius föddes!! Jag vikarierade som kurator på KK för en herrans massa år sedan, men de svåra samtalen med föräldrar som förlorat barn sent i graviditeten eller vid födseln tog mina mer erfarna kollegor hand om. Tack och lov! Jag var alldeles för ung och osäker för att göra ett bra jobb då!

Kan kännas lite märkligt att man själv sitter i den här sitsen, det trodde jag nog inte när jag tröstade kvinnor som fått missfall eller våndades över aborter. Det är nog tur att man inte vet vad livet har med sig för överraskningar!!