30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Skickar en stor, varm tröstekram till dig Ninni. SKit oxå att livet får var så här sjukt orättvist, vad annat kan man säga?! Liksom de andra tjejerna sagt så vill jag att du ska veta att oxå jag finns här för dig. Försök nu att ta hand om dig och om mannen, kanske genom att unna dig/er något lyxigt - ät frukost i sängen, gå på spa, gå ut och ät middag, boka in er på en hotell bara ni två eller bara kryp upp i soffan med en film eller god bok och en kopp te. Det tar inte bort smärtan och det jävliga i det som hänt, men det är viktigt att komma ihåg, och att vårda, det ni har och att ha hand om sig själv.  *Kraaam*

Hej tjejer, ock välkomna till er nykomlingar! Jag hör till de gamla rävarna som varit med från trådens begynnelse, men har senaste tiden haft helt andra saker för mig än att hänga här (fråga mig inte vad, för jag vet inte )

Ninni: Jag glömde visst tipset "och så ser ni till att få till ett riktigt praktgräl"  För inte handlar sorgeprocessen och att ta hand om varandra bara om myspys! Det är klart att det är viktigt att få utlopp för sina känslor, oavsett om det är glädje eller sorg, så är det viktigt att inte bara hålla det inom sig!  Skönt att ni funnit varandra igen. Och ha tålamod med varandras sorgearbete, det är snarare regel än undantag att man är i olika faser och att sorgen tar sig olika uttryck hos ett par.  Det viktiga är inte att förstå varandras sorg utan att respektera den.

Adoption: Japp totally agree tjejer, det är viktigt att vara "hel" när man går in i adoptionsprocessen. Men vad är då att vara hel? Att ha sörjt färdigt? Näpp, inte då! Sorgen får finnas där, och den kommer att finnas där. Den försvinner inte för att man får ett barn - adopterat eller biologiskt. Man får vara arg och ledsen och förbannad och gud vet allt. Man får känna sig som en trasa. Man behöver inte alls ha bestämt sig. Att dra igång processen kan faktiskt vara ett sätt att besluta sig. Man behöver inte ens veta att man vill adoptera när man påbörjar en process. För gudarna ska veta att det är en låååång process.  Av alla 7 par i vår medgivandeutredning var 2 par säkra på att de skulle adoptera, varav ett par skulle adoptera släktingbarn! Så det var alltså 5 par som av olika anledningar inte visste. Men utbildningen gav verkligen merkött på benen, och jag rekommenderar den varmt!
Men jag håller faktiskt inte med AC i att man kan ta det så jäkla lugnt. För det beror faktiskt på...
1. Det beror på vilket land man vill, och kvalar in, att adoptera ifrån. Vissa länder har aplång kö innan man får skicka handlingarna till landet, Andra länder kan man skicka in handlingarna direkt då de är klara, men då är det istället aplång kö i själva landet. Så vill man  adoptera från ett visst land där handlingarna kan skickas snabbt så är det bra att dra igång så fort som möjligt. Såå det beror som sagt på. Så kolla länderna och fundera en vända till. Är kötiden för det landet lång innan, eller efter man får skicka handlingarna?
2. Sen är det det där med föräldrautbildningen. Det är nämligen såååå olika beroende på vart man bor. På många ställen måste man gå hela, eller delar av, den obligatoriska föräldrautbildningen innan man får börja medgivandeutredning. Vissa kör föräldrautbildningen på några intensiva helger, och andra lägger ut några timmar i veckan i flera månader. Många ställen kan ha väntetider på kanske upp till 1/2 år innan man ens får börja utbildningen, min kommun kör ex. 2 ggr/år. Så har man otur så får man vänta lääänge.
3. Sen är det det där med medgivandeutredningen. Vissa har kötider på några månader, andra kör inte igång förrän efter ett halvår eller kanske tom. längre än så!
4. Sen pågår medgivande utrednigen olika länge. I vårt fall 2 månader. 
-Så det är faktiskt inte bara själva kön hos adoptionsorganisationen som är viktig, även om den naturligtvis ÄR viktig. Så istället för att kontakta din adoptiuonsorganisation, kolla om det är något särskilt land som ni funderar på, och kolla var det landets kötider är - innan eller efter handlingarna skickas? Och slå en pling till soc i din kommun och fråga vad de har för kötider, dels för att få gå föräldrautbildningen, samt hur lång tid denna löper över. Samt vad som gäller just deras medgivandeutredning!

Till NN och alla er andra som inte provat behandling eller som bara provat ASA). Innan man har provat Innohep är loppet på intet sätt kört! Lyssna på kloka doktor Bettan, vettja!  Och till er som försöker er på Prednisolon så tänk på att det, om man har otur, kan ha riktigt jäkliga bieffekter. Själv har jag råkat ut för en komplikation som antagligen kommer att ta månader på sig att ge med sig.

Sugarrush: Men anmäl puckot! Hennes beteende strider mot allt som heter god yrkessed och professionellt bemötande. Det där borde verkligen inte få passera obemärkt. Fy vilken typ! *ryser*

Kram till alla, ingen nämnd och ingen glömd!

Ninni: Nu tror jag faktiskt att du misstolkade det jag skrev helt och hållet. 
Självklart måste man ha bestämt sig för att man vill adoptera när man väl kör igång med medgivandeutredningen.  Annars så blir man helt enkelt inte godkänd och får inte adoptera, så enkelt är det. Det finns inte en socialtant som inte har falkögon för att se om det känns rätt i hjärtat för paret de utreder, för så pass omfattande är utredningen att ev. tveksamheter framkommer. Det är liksom det deras jobb går ut på.

Vad jag ville belysa var bara att det kanske inte är så himla kul att, när man väl har bestämt sig, få veta att det är 6 månaders väntetid på att få gå utbildningen, och att det sen dessutom kanske tar 4 månader att gå kursen och att det sen kanske tar 6 månader innan man kommer igång med själva utredningen. Som i sin tur tar 3 månader... Nu behöver det inte vara så. Processen för oss tar bara ca 8 månader, från första samtalen med soc till ärendet ev. kommer upp i nämnden. Men då är vår process rekordsnabb.

Jag tolkade inte det som att du försöker pracka på nån ditt sätt att se på saken, jag tänkte bara att jag, som numera har rätt bra koll på hur det går till rent praktiskt, skulle informera er som funderar på det hela att det faktiskt inte bara är organisationskön man måste ha i åtanke. För själv hade jag inte haft en tanke på att det kunde ta så länge. Och sen ville jag informera om att många faktiskt går föräldrakursen för att få beslutsunderla för om de vill adoptera. För jag hade inte fattat att det var så. Jag hoppas att du inte heller tolkar det jag skriver som att jag tror att jag är nån adoptionsexpert som vet hur det ska gå till... Jag ville bara bidra m. lite info, men alla kanske inte är så trögfattade som jag är

Sen måste jag tillägga att kursen var sjukt bra. Alla deltagare var lyriska, även de som hade blivit mer tveksamma på om de ville adoptera...

Jag håller med, byt gärna ämne, ska bara svara Ninni: 
Ja, det var ju precis det jag försökte få fram :)
Nej vi har inte bestämt oss. Eller ja, man man har bestämt sig, men inte jag fullt ut. Just nu, och den senaste tiden funderar jag inte över nåt som har med någonting av allt det här att göra alls. Jag koncentrerar mig på helt andra områden i livet.
Men jag tycker att det känns helt rätt i hjärtat att adoptera och därför kör vi igång. Om vi sen under processens gång ändrar oss så behöver vi ju inte skicka några handlingar nånstans. Min man är ju snart 40 och de allra flesta kommuner vägrar påbörja medgivandeutredning när man har fyllt 41. Detta eftersom man ser 43 år som åldersgräns och medgivande gäller i 2 år. Så vi har inte så himla många alternativ, om vi inte vill bränna denna bro. Som du kanske vet så har jag ju uttömt alla behandlignsmöjligheter som Sverige har att erbjuda, så vi har inte så mkt att välja på... Vi försöker itne aktivt helt enkelt för att vårt sexliv inte funkar, men vi skyddar oss heller inte. För mig känns det självklart att skydda sig när vi väl har tagit steget fullt ut, vilket för mig känns som att man gör först då man väljer ett land och ställer sig i kö där/alt skickar sina handlingar dit.  Men var och en ska ju såklart göra det som känns rätt för just dem, det finns inga rätt och fel...

PP: Tack detsamma! Grattis till den bebisen!!!

NN: Absolut, den startar i början av feb, lovar att rapportera.

Ninni: Jag tycker det låter klokt att avboka. Poängen med återbes är väl att se att allt är ute (om de nu inte bokade in dig av nån annan dunkel anledning?). Själv har jag endast kollats upp en gång efter cytotecbeh. under pågående blödning. Men då hade jag småblött i typ 2 veckor efter en rejäl missfallsblödning så det var jag som ville ha en koll att det inte fanns kvar en massa rester så att jag skulle behöva skrapas. F.ö. är jag rejält skeptisk till cytotec, även om man såklart kan få sammanväxningar av skrapning. Men av 2 onda ting lixom... Skrapning är iaf snabbt överstökat.

Murphy skulle väl knappas våga visa sig i våra kretsar, snacka om att han skulle åka på däng! ;)

Tittar bara förbi och vinkar lite till alla fina tjejer här inne! *vink vink*

Yama: Grattis!

NN: Detsamma :) Jo, vi har påbörjat utredningen. Har individuella samtal på soc till veckan. Har hittills bara haft ett infomöte så jag har inte så mkt att rapportera än så länge :)

Själv då?

Yama: Men det låter ju som alldeles normala, vanliga gravsymtom med ont i svank och mage?! Positivt tänkande vettja! (Och ja, jag vet att det inte är lätt, jag förstår att du är orolig) Vilka symtom är det som har försvunnit?

Icka: Hej själv :) Hur är läget?

Ninni: Jag vill inte göra tråden till en adoptionstråd så jag inboxar dig lite kortfattat om utredningen, fråga gärna om det är nåt du/ni vill veta :)

Pimpinellan:  Välkommen till tråden. Även om jag önskar att den inte fanns så är den guld värd. Hoppas att du ska finna dig tillrätta :) Jag har själv provat nästan samma behandling som Bettan, förutom levaxinet då eftersom jag inte behöver det. För mig funkade det inte, tyvärr (har haft 4 MF + 1 MA). Men det låter som att du har en hel del att ta till för att det ska gå bra. Innohep är absolut något du ska satsa på. Och så är det såklart vitigt att dun itne bara äter levaxin, utan att dina värden är bra oxå...

Bettan: Härligt att höra att killen är en liten fighter. Har ni bestämt nåt namn ännu?

Snigelkatt: Kul att ni börjat nosa på adoption. Det är ju bra att ha en plan B om inte annat. Känner igen det där med mannen, det var samma med min. Sen mitt i allt så körde han om mig och var helt mentalt inställd på adoption, medans jag var den som var osäker. Undrar ibland lite hur de är funtade de där... :)