Bettan, tyvärr har så vet jag inte så mkt om pregnyl, visst är det hCG? Varför skulle du äta detta, räcker det inte med progesteron eller menar du på att det inte bildas nog iaf?
Upplys mig gärna.
Jag har nu fått tid för spolningen av livmodern, onsdag nästa vecka mitt i ägglossningen. Tack för den, men jag antar att vi får ge upp en månad.
Många kramar Cali, jag håller med Ninni, kanske vore det bra om du hade någon att prata med. Jag förstår också känslorna, jag tycker det är så svårt att inte låta det ta över hela livet. Det är så lätt att det blir precis som ni säger att allt fokus ligger på att skaffa barn och stressen kring det, resten av livet allt som tidigare var roligt och intressant förlorar mening. Jag försöker att göra saker och fortsätta att leva som tidigare men jag kan inte säga att jag lyckas så bra. Jag kan inte ge några bra råd, jag vet inget bra sätt att lyckas med att slappna pch släppa fokuset. För mig känns det dubbelt för jag vill verkligen inte att det här ska ta över allt men samtidigt så vill jag inte släppa min fixering, jag vill ju ha barnet, jag vill ju inget hellre än bli gravid och vågar inte släppa allt med mat, alkohol, ÄL-tester, träning och allt annat som påverkar chanserna...
Det är inte lätt och vi behöver nog alla få ventilera ibland och det är skönt att veta att andra i samma situation upplever liknande saker och att det inte bara är jag som är besatt och har svårt att hantera allt.
Vi finns här för varann, det är väl det forumet är till för
Så där ja då var läkar besöket gjort. Spolningen klar, allt såg fint ut och ett ägg är på väg i dagarna, vilken var ett pluss för jag trodde verkligen att ÄL komma just innan spolning. Med oss hem fick vi recept på trombyl, B12, folsyra, progesteron och fragmin.
Jag känner mig nöjd.
Hoppas att livet känns lite bättre för alla er som har det jobbigt.
Hade en mardröms vecka förra veckan då jag bara ville ge upp allt det här och bråk med mannen och skit på jobbet men så vänder det igen och denna vecka känna livet inte alltför tokigt igen. Det går upp och det går ner men jag hoppas att det lutar lite uppåt så att den generella trenden är att saker stadigt blir bättre och bättre.
Bettan, jag förstår verkligen.
Jag var grymt nervös för hon började med att säga att alla prover såg bra ut och att det inte finns några studier som entydigt visar på att detta kommer att hjälpa med tanke på att mina värden ser bra ut, men sen så tyckte hon att eftersom de inte ger några direkta och allvarliga biverkningar så hade vi inget att förlora på att prova och att det var upp till oss att besluta om vi ville testa.
Vet du inte om någon vettig läkare som någon annan har rekommenderat där du bor?
Det verkligen suger att det ska vara så förbannat svårt, jag förstår att du blir bitter.
Som jag sa tidigare så hade vi bara flyt, vi bara tog läkaren som vi fick i och med remissen på RMC i malmö. Vi går inte privat. Jag vet att det knappast får dig att bli mindre bitter, jag antar att det snarare känns ännu mer orättvist.
Jag antar att en lösning är att söka vård i en annan stad men det är ju inte tvär enkelt det heller, allt det här äter verkligen upp så mycket energi och lust.
Kan inte mannen ta över ett tag och ringa runt, tjata och vara jobbig?
Jag förstår. Ibland blir det bara för mycket, och jag tror att det ibland kanske kan vara behövligt med en paus även om jag ännu inte nått dit. Jag blir stressad av tanken på missade möjligheter men samtidigt är det så att jag vet att det är kopplat till risken att allt ska gå åt h-vete igen och att jag faller ner i det svarta hålet. Jag är verkligen en upp och ner människa och har alltid varit, mitt humör skiftar väldigt och detta har inte varit något undantag. Det har bara varit mycket djupare dalar än vad jag är van vid, och ¨mycket svårare att ta sig upp ur dem.
Jag hoppas att du orkar komma tillbaka och att du på något sätt lyckas få den hjälp du förtjänar.
Kan inte Dr. LM hjälpa dig innan med? Kanske en dum fråga eftersom jag antar att du redan försökt.
Tittar åt ett annat håll, lalalala.... och hoppas att du snart mår bättre.
GRATTIS Ninni! Superkul, jag för min del blir peppad när någon av oss lyckas men som Bettan säger så blir det för mkt när symptom etc ska diskuteras i detalj.
Jag var för övrigt på fest där en 11 veckors bebis gjorde ett besök och jag kände inte några som helst jobbiga tankar och det gjorde mig väldigt glad.
Hur är det Bettan, lite piggare idag?
NN, det är ok. Mitt uppe i Äl, hade stegring i går och snart ska jag börja med progesteronet. Känns overkligt att det någonsin ska bli något igen, men det har det gjort alla andra gånger med.
Kul med en liten valp, vad är det för ras.
Själv så har vi just nu 3 kattungar, 6v, hemma. Vår minsta katt blev könsmogen betydligt tidigare än vi räknat med så de är en lite olycka men en jäkligt charmig sådan.
Bettan, jag önskar dig all lycka! Må universums alla krafter vara med er.
Kram