30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Snigelkatt och Irma: blir lite glad över att se er konversation  Hoppas Irmas prog. gör susen den här gången!

Snigelkatt: Låter som en bra plan, lycka till 1/6!

Pimpinella: vad tråkigt att det inte gick vägen. Har också för mig att du pratat om ED, hur ser er planering ut kring det?

Mojutten: hur är det med dig?

Bettan: vet inte om du brukar läsa tråden, men om du gör det så undrar jag om det var Dr LM som skrev ut pregnyl tlll dig? 

Bettan: bra att veta att du tjuvläser  Då ska jag passa på att fråga en sak till  Jag tror jag läste (antingen i den här tråden eller i utredningstråden) att du fick innohep från plus, var det från Dr LM? Undrar för att han till mig sa att jag ska ringa och boka tid först vid plus.

Mojutten: om adoption, så irriterar det mig också att det ses som ett lätt beslut. Detta antyds också ofta av personer som inte haft något som helst problem att få barn och egentligen aldrig har behövt brottas med de här frågorna. Irrriterande! Men jag tycker att min omgivning har fått en mycket större inblick i detta ju mer vi pratat om det, så det kan bli bättre
Det är tråkigt att höra att du har det jobbigt. Jag håller med om att barnlöshetstankarna blir mer påtrångande vid sådana förändringar i livet. När vi började titta på hus hade jag också den känslan, jag såg bara framför mig hur jag och maken skulle sitta i ett stort tomt och ensamt hus. Hemsk bild. Jag hoppas att ni snart får läkartiden, så att ni kan gå vidare med ev. behandling iaf.
Med mig är det faktiskt bra och har varit det i ett par veckor nu, men "peppar, peppar", det vänder ju fort..... men just nu mår jag bra. Jag får något slags lugn av insikten i att jag inte kan styra det här problemet. Jag har kämpat allt jag kan, men det är inte jag som avgör detta. Det betyder dock inte alls att jag slutar kämpa. (föräldrar ska vi bli, något annat är otänkbart) utan bara att jag att jag börjar landa i att det nog inte blir på det sätt jag tänkte från början.  
Stor kram!

Bettan: jag menade från äl, skrev bara slarvigt Hur kommer det sig att du fick från äl? Har det att göra med hur tidiga ma/mf är?

Mojutten: tack! Har du fått veta något ang. läkartiden?

Bettan: ok, då förstår jag. Mina mf är tidiga, men inte så rysligt tidiga (konstateras ofta i v 9, men sker oftast i v 6-7) och jag har en annan inflamatorisk sjukdom som nog inte skulle gynnas av att jag tog blodförtunnande från äl varje månad. Det är verkligen skönt att du fick rätt hjälp till slut!

Vinkar till alla!

McYama och Snigelkatt: grattis! Skönt att höra att ni låter så glada!

TT: jag ska inboxa dig ang. sjukdomen. Håller med om att det är skönt att de allra flesta ser adoption som en naturlig väg till att bli förälder. Jobbigt med din svärmor! Ni får prata extra med henne om ni någon gång i framtiden skulle vilja adoptera. Förstår att mitten av juni känns på tok för sent! Håller tummarna inför ditt vul!!! 

TT: vi tänker också så, dvs. minst ett av våra barn kommer sannolikt vara adopterat för om vi får bio-barn så kommer vi iaf adoptera syskon. Grattis till syskonmedgivande! Det är absolut inte självklart att man få det.

Jag tror ofta att det går för fort för våra nära och kära. Även i min relation till min man så märker jag ibland att jag (eftersom allting trots allt sker i min kropp) ligger långt före honom i tanken. Vi har ofta ofta hamnat i bråk pga. av det, t.ex. efter sista och fjärde ma då jag efter bara några dagar började ringa adoptionsorganisationer och han inte alls var redo. Det är svårt det där....

Tack för inbox-svaret Skönt att ha en medicinskt kunnig person i tråden! Kram

TT: bra att du kan göra en sådan koll innan du kör, det är ju onekligen en lång bit. Jag håller tummar och tår för att hCG nivån har ökat som den ska!!!

Vinkar till alla!

Mojutten: vad skönt att ni har fått datum för läkartiden, men trist med förkylning. Vet inte om det var inbilllning, men jag upplevde att jag blev sjuk oftare det där året när jag inte kunde bli gravid. Jag som nästan aldrig är sjuk annars fick bl.a. magsjuka två gånger under några månader. Tänkte då att jag kanske var mer mottaglig pga. all stress med att inte bli gravid, men vet inte om det stämde. Krya på dig!

TT: vad bra med så grundlig kontroll av dina värden! Som du vet så hålls det tummar för fullt

Mojutten: be absolut inte om ursäkt! Det är ju här du ska vädra sådana känslor, vi finns här för dig! Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan er och min psykolog. Stor kram

TT: nej, jag vet ju att du har ett finger med i spelet , men det är iaf väldigt bra att prover tas. Såklart ska du utnyttja alla dina kontakter, det hade jag också gjort!

Ego: här är det minst sagt myror i huvudet. TT och jag har mailat ang. en kronisk inflammatorisk sjukdom jag har. Tack vara TT vet jag nu att den kan ge ökad benägenhet för blodproppar och det är ju minst sagt viktigt vid upprepade mf. Jag har nog innerst inne aldrig trott att det skulle finnas "ett fel" som kan förklara mina mf, men nu när jag står inför fakta som säger att det kan vara så kan det inte sluta snurra i huvudet. Hade detta kunnat förhindras? Borde jag ha ställt fler frågor? Maken och jag kan räkna till iaf 15-20 gynekologer som vi har träffat/fått utlåtande från per telefon under dessa år och alla har vetat om min sjukdom och medicinering, men ingen har kopplat det till risken för proppar och blodförtunnande medicin. Endast en har talat om blodförtunnande medicin, men då för att avråda mig från att ta det pga. av sjukdomen. Jag har verkligen försökt hålla tankarna på "om jag bara hade börjat försöka tidigare så.... " osv. borta, men nu är det svårt. Det har gått fyra år sedan vi började försöka och under den tiden har ju min ålder och andra saker inte precis ökat chansen för en lyckad graviditet. Förlåt för mitt gnäll, men jag var bara tvungen att få ut det...

Mojutten: ja, det tycks vara så att det finns ett samband mellan sjukdomen och ökad risk för blodproppar, men det är nog inte allmänt känt och det är väl del av problemet. Några av de jag har mött måste dock ha känt till det, för jag inser nu att det förmodligen var därför en del har sagt till mig att sjukdomen i sig ökar risken för mf, men ingen av dessa har sedan kopplat det till att det då ju finns hjälp att få. Kanske beror det på att många inte tror att det finns behandling mot upprepade mf, vad vet jag? Och visst finns det en fördel i att det nu finns möjlighet att behandlingen med innohep hjälper (för det kommer jag ju få från Dr LM), men det är ändå svårt att inte vara lite bitter för att detta kanske har varit undvikbart. Men det här är alltså bara min första känsla, snart tar jag mig samman och reder ut detta också. Känns bara lite tungt just nu.